Mobbade får sällan det stöd de behöver

I höstas märkte de vuxna som svarar i stödtelefonen att något höll på att ske: allt fler samtal till Mannerheims barnskyddsförbund handlade om mobbning.

I fjol klättrade mobbning upp till det fjärde vanligaste ämnet, från tionde plats 2011.

På förbundet kan man än så länge bara gissa sig till varför mobbning blivit mer aktuellt bland barn och unga.

– Från tidigare lågkonjunkturer kan vi se att nedskärningar och till exempel större gruppstorlekar direkt påverkar hur våra barn mår, säger generalsekreterare Mirjam Kalland.

Kommunikationsdirektör Liisa Partio säger att sociala medier möjliggör en ny form av mobbning som inte begränsar sig till skolan. Enligt Tatjana Pajamäki, chef för telefon- och internetstödtjänsterna på förbundet, kan orsaken också vara att barn och unga helt enkelt vågat ta kontakt i frågan.

Överlag känner ändå många mobbade enligt henne skam över sin situation, vilket kommer fram i de diskussioner, brev och webbkommentarer som förbundet analyserat.

Pajamäki säger att det är vanligt att den mobbade börjar tro på skällsorden och acceptera sin egen roll. Barn som har uteslutits ur gruppen kan enligt henne beskriva det som att konturerna på jaget försvinner.

Alltid utanför

Följderna av mobbning kan enligt Mirjam Kalland vara ödesdigra. Olika undersökningar visar att de som mobbats löper större risk för också allvarliga psykiska svårigheter. Problemen kan följa med in i vuxenålder.

– Om mobbningen har börjat tidigt kommer barnet eller den unga kanske aldrig in i gruppen, säger hon.

Enligt lagen har skolan skyldighet att ingripa i mobbning. Problemet enligt Kalland är att vuxna inte alltid uppfattar den, men det argumentet köper hon inte.

– Det är inte en bra förklaring. De vuxna måste ställa in sig på att observera och se mobbningen. Det finns alltid någon som går sist ut på rasterna och kommer först in, eller någon som inte vågar markera av rädsla för att bli utskrattad.

Lyssna och bekräfta

Alla skolor ska ha en antimobbningsplan, men enligt Mirjam  Kalland räcker det inte enbart med att mobbningen tar slut.

– Det är viktigt att minnas att barnet kan behöva mycket hjälp också efter att mobbningen har upphört.

Det handlar om att reparera och stärka barnets självförtroende och till det behövs ofta skolkurator, skolpsykolog eller annan terapeut. Det är här det enligt henne ofta brister.

Kalland uttrycker oro för att kommunernas resurser inte är tillräckliga. Statistik från Institutet för hälsa och välfärd visar att 45 procent av skoleleverna anser att det är svårt att få tala med skolpsykolog.

Tatjana Pajamäki betonar vikten av att också föräldrarna lyssnar om barnet säger sig bli mobbat och tar det på allvar.

– Man ska inte tona ner upplevelserna utan i stället säga att jag märker att man har behandlat dig fel.

Och man ska minnas att alla kan bli mobbade – oberoende av bakgrund, utseende eller kläder.