Ensamhet plågar många unga

Ångestkänslor, panik och stress: ledande krisarbetare på Krisjouren för unga, Camilla Laine, har lätt att sätta fingret på vad det är som bekymrar de unga som nu söker hjälp hos henne och kollegerna.

– Många känner konkret att de går omkring med ett tryck i bröstet eller en klump i halsen. Och ensamheten är en stor sak. De unga kan ha många kompisar, men inga riktiga hjärtevänner, säger hon.

Laine vet vad hon talar om. Helsingforsmissionen, som jourens krisarbetare är anställda av, bokför orsaken till besöken. Däremot antecknas inga namn ifall besökaren inte vill. Den som bara vill vara ett förnamn i mötet med krisarbetaren kan vara det. Här är det livssituationen som räknas.

– Vi erbjuder reflektiva samtal, säger Laine, som har lång erfarenhet av att möta ungdomar. Hon är utbildad psykoterapeut, har arbetat som kurator på Prakticum, som koordinator på ungdomsverkstaden Sveps och i sju år inom ungdomspsykiatrin inom Helsingfors- och Nylands sjukvårdsdistrikt - både på avdelning och inom öppenvården. På Krisjouren tar hon och tre kolleger emot på svenska medan finska sidan har sex krisarbetare.

Djupa samtal saknas

Bekymrade 12–29-åringar kommer och ber om hjälp i jämn ström.

– Vid den första träffen funderar vi tillsammans på var problemen ligger. Sedan gör vi upp en plan. Det händer ibland att den bästa hjälpen finns hos skolkuratorn eller en psykiater och då hjälper vi vidare. I fjol hänvisade vi fem procent av klienterna till annan hjälp.

Reflektiva samtal innebär en chans att sätta sig ner och prata i lugn och ro om var skon klämmer mest. Ofta behövs en serie på tio till tjugo samtal.

– En del unga har en lindrig depression, men många går också igenom en naturlig del av ungdomslivet med de motgångar man måste igenom innan man blir självständig, säger Laine.
Bland de sociala orsakerna till besöken finns problem i familjen, sorgen efter ett förhållande som tagit slut och svårigheter med arbete och studier.
Laine säger att dagens samhälle ställer höga krav på de unga.

– De borde tidigt bestämma sig för en utbildning, bli något, men många vet inte vad de vill och det tynger, säger hon.
Hon talar också om frånvaron av naturliga nätverk.

– Alla har inte närvarande föräldrar och alla familjer har inte en diskuterande kultur.  Jag säger inte att det är fel, men om man aldrig får tala om djupa saker hemma så kan man få svårt att klara sig i vårt sociala samhälle.

På Helsingforsmissionen har man sett det här som ett problem och funderat på lösningar.

Läs mer i dagens Hbl.