Så begravs en muslim i Finland

Snön ligger djup över gravarna på Sandudds tatariska begravningsplats i Helsingfors. Framför en svart sten finns en gravlykta och en blombukett. Cingiz Safiulla tar ett mödosamt kliv i snön och rättar till framför graven. Blommorna får ligga kvar.

– Vi använder inte ljus inom islamsk tradition, men blommor accepteras, säger Safiulla.

Här vilar hans son Zöfer som dog 1998 i svår diabetes bara 33 år gammal. Någon har besökt graven och lagt ut gåvorna. Stenen är enkel och dekorerad med den traditionella halvmånen och stjärnan, symbolen för islam.

En vacker skrift uppmanar de sörjande att läsa fatiha och be för den dödes själ.

– Jag känner till nästan alla de här namnen, säger Safiulla när han går längs med raderna med gravstenar.

Numera är det fler tatariska begravningar än bröllop för pensionären Safiulla som är med i församlingens begravningskommitté. Lejonparten av sitt yrkesliv arbetade han för Siemens, bland annat som kreditchef. Arbetet med att ge församlingsmedlemmarna en värdig begravning är ett hedersuppdrag.

Det gäller att vara med på noterna. En muslim ska begravas så fort som möjligt, gärna samma dag om det går. Familjerna kan få stöd från moskén med råd och praktisk hjälp. Församlingen har till och med ordnat så det finns en person som kan gräva en grav med kort varsel.

– Ibland går det så fort att vi inte hinner meddela medlemmarna genom dödsannonserna i tidningarna. I stället skickar vi ut ett sms med information när någon dör.

Oftast dör den gamle på något sjukhus och då skriver läkaren en dödsattest, vilken gäller som ett tillstånd för begravning.

Förutom den snabba jordfästelsen är den rituella tvagningen ytterst viktig. Den ska utföras av familjemedlemmar av samma kön, eller av en kunnig person som moskéer brukar tillhandahålla. Lättast är det om det finns ett utrymme eller obduktionsrum på sjukhuset med varmvatten och god avrinning.

Kroppen tvättas med tvål och vatten och sveps sedan med ett speciellt tyg, en kafan, som ofta parfymeras.

– När min son dog lyckades vi begrava honom inom två dagar, vilket var en lättnad för mig. Det är säkert svårare för kristna som är tvungna att vänta någon månad på begravningen. Vi kan påbörja sorgearbetet med en gång, säger Safiulla.

Själva begravningsceremonin sker alltid utomhus även om det är bitande kallt eller regnar småspik.

På Sandudd finns ett podium i röd granit där kistan kan vila och plats för de sörjande att be runtomkring. Enligt den tatariska seden upprepar de samlade 77 gånger de första raderna ur trosbekännelsen, laa ilaaha illallah, det finns bara en gud, Allah.

Imamen leder sedan begravningsbönen janazah, men det kan vara vilken muslim som helst som kan ritualen väl. Islam är inte lika hierarkisk som kristendomen. Efter bönen frågar imamen alla närvarande om den avlidne var en god person och ber alla förlåta den som dött.

Den döde placeras så att den högra kinden ligger riktad mot Mecka. Kremering är förbjuden.

Normalt sett används inte kistor inom islam men eftersom gravarna är så djupa i Finland är det lättare att föra ner kroppen på ett anständigt sätt om den ligger i en kista. Muslimer brukar följa sederna i landet där de bor.

Kistan bärs helst av de närmaste släktingarna, barn och barnbarn.

Sorgen ska tas med fattning berättar Safiulla. Skrik eller starka känsloyttringar är egentligen förbjudna men det finns en förståelse för folks förtvivlan. Helst ska man godta döden som den är, något naturligt som bara Allah styr över. Omtanken ska i stället riktas mot familjemedlemmarna.

Traditionellt har släktingarna en sammankomst före eller efter begravningsakten där de tar emot gäster som kommer för att beklaga sorgen. Inom vissa kulturer bjuder familjen på mat eller så har man ett knytkalas för att underlätta i sorgen.

Efter först sju och sedan fyrtio dagar håller familjen ännu en minnesstund för att hedra den döde och läsa fatiha där man ber för den dödes själ. Längre bör man inte sörja aktivt, livet är för de levande.

– Tatarer har särskilda kistor som stängs med fyra skruvar. I stället för korset är skruvarna försedda med halvmånar. Vi använder finska begravningsbyråer som Mononen och de känner våra traditioner, de har till och med kafaner.

En muslimsk begravning ska vara enkel. I stället för att köpa dyra kistor eller pråliga gravstenar bör man hellre skänka pengarna till islamsk välgörenhet. Det räcker egentligen med att gravplatsen bara är markerad med en liten kulle, minnesplatta eller sten är överflödig.

Det finns ändå stora kulturella skillnader både vad det gäller begravningsplats och ceremonier. En del kulturer har könsseparerade begravningar, män för sig och kvinnor för sig. En tatarisk begravning är öppet för alla.

Gravstenarna på Sandudd är antingen röda eller svarta. Vissa har inskriptioner med arabiska bokstäver, men de är i stort sett alla av samma storlek. Lite vid sidan av finns en mindre sten med kyrillisk skrift. Det är en av de första tatarerna som begravdes i Finland. Snön täcker årtalen.

Tatarerna kom med den ryska armén under hela 1800-talet och stannade tillfälligt med sina regementen, men från runt 1870 till tiden för första världskriget bosatte sig allt fler tatarer i Finland.

– Mina föräldrar var tyghandlare och kom hit 1914. Först bodde de i Lahtis, Kotka och Träskända, berättar Safiulla.

Församlingen på runt 850 medlemmar har en moské på Fredriksgatan i Helsingfors som är öppen för alla på fredagar. Annars är församling uteslutande för den egna gruppen.

Kulturen och religionen är väldigt viktig för tatarerna vars anfäder kom från ett litet område kring den muslimska byn Aktuk, som ligger i närheten av Nijni Novgorod, Ryssland.

Föräldrarna lär barnen tatariska i hemmen och det är relativt unikt att man har lyckats behålla ursprungsspråket även efter flera generationer som minoritet.

– Jag har aldrig upplevt några problem som tatar och muslim i Finland. Vi är ju som alla andra förutom att vi har en annan religion, säger Safiulla.

Ända fram till femtiotalet var tatarerna den största gruppen muslimer i norra Europa, men i dag finns över 50 000 muslimer i Finland. Det är tusentals människor som en dag behöver begravningsplats. Behoven är skriande.

Safiulla har varit engagerad i de här frågorna och skrivit en informationsbok för den finska sjukvården om vad som gör göras vid en muslims död.

Han var med och ordnade en begravningsplats i Kyrkslätt 1996 främst åt de nyinvandrade muslimerna, men de 135 platserna kommer snart att ha använts. Tack vare bistånd från Kyrkostyrelsen och utbildningsministeriet förverkligades kyrkogården när nöden var som störst.

– I början fanns det ett motstånd mot muslimska begravningsplatser. När vi skulle inviga platsen var det en journalist i lokalpressen som skrev att man nu skulle begrava terrorister i Kyrkslätt. I dag är situationen mycket bättre.

Läs mera i dagens tidning