Allt fler unga äter mediciner mot depression

Minerva Peijari, 23-årig studerande från Helsingfors, har ätit SSRI-mediciner sedan förra våren. Krisen i hennes liv kulminerade en natt i början av maj när hon fick en ångestattack, trodde att hon spydde blod och ringde efter ambulans, som förde henne till sjukhus.

Efter en orolig natt på jouren konstaterade en av de psykiatriska sjukskötarna att Peijari inte led av blödande magsår, som hon trott, utan av ångest.

– Så de gav mig något lugnande och en tid till en psykiatriker, som sedan sade att jag har en liten kris nu, men att jag kan ta ledigt från jobbet resten av veckan.

Peijari åkte hem med ett recept på SSRI-medicinen Seronil för två veckor i fickan. Dessutom hade hon ordinerats ångestdämpande bensodia­zepiner.

– Men ingen berättade att den ena medicinen borde ätas länge för att den ska verka och när jag fortfarande hade stor ångest efter några veckor blev jag intagen på en öppen avdelning. Där fick jag en egen säng, regelbundna måltider och en chans att bryta med det vanliga livet.

Stöd, inte lösning
Flera experter på området som Hbl frågat bekräftar att antalet unga som äter depressionsmediciner ökar.

SSRI-mediciner, alltså selektiva serotoninupptagningshämmare, är de antidepressanter som klatschigt kallats lyckopiller och på senare tid också hatpiller efter att allt fler börjat ställa frågor kring medicinernas koppling till extrema våldsdåd. SSRI-medicinerna framkallar ändå varken beroende eller eufori – de gör varken en deprimerad eller fullt frisk person mer lycklig än förr. Tanken är snarare att återställa hjärnans kemiska balans för att ge ork och energi att återgå till ett normalt vardagsliv.

För några veckor sedan hamnade depressionsmedicinerna i fokus när neuroforskaren Eero Castrén vid forskningscentret för neurovetenskap vid Helsingfors universitet hävdade att de ofta används på fel  sätt.

Castrén med kolleger forskar för tillfället i den vuxna hjärnans plasticitet, alltså formbarhet. I slutet av januari beviljade Europeiska forskningsrådet Castréns forskningsprojekt ett stöd på 2,5 miljoner euro.

Castrén säger att depressionsmedicinerna inte är ett botemedel, utan att de öppnar ett slags fönster i hjärnan. När fönstret väl står på vid gavel är den vuxna hjärnan på nytt i ett stadium som påminner om hurdan den var i barndomen – beredd att ta in nya intryck och lära sig av dem. I detta fönsterskede kan man skapa goda omkopplingar i hjärnan genom till exempel samtalsterapi eller genom att åtgärda den livssituation som upprätthåller den psykiska ohälsan.

– Därför når man alltså inte alltid resultat bara genom att äta medicin. Hjärnan måste också få information om vilka kopplingar i den som är önskvärda.

Fick släppa stressen

För Peijari utlöstes depressionen när hon stressat hela våren och slutligen mest levt på kaffe och för lite sömn. I och med sjukhusvistelsen måste hon lämna ett projekt som varit viktigt för henne och medge att hon inte orkade med sommarjobbet hon fått.

– Det var tungt, säger hon.

Den första veckan av tre på avdelningen minns Peijari inte mycket av.

– Men efter tre veckor intalade jag mig att jag blivit så frisk att jag kan börja jobba igen. Det var ju också en ekonomisk fråga.

Peijari skrevs ut och depressionsmedicineringen fortsatte.

– Plus att jag fick lugnande tabletter ifall de skulle behövas.

Exakt en dag klarade Peijari att vara på jobbet, sedan satte ångesten in igen. När hon sedan sade upp sig stod hon utan pengar, utan något att göra och utan utsikter att orka ta tag i studierna i socialpsykologi på hösten.

Peijari försökte hålla ångesten borta med de lugnande medel hon fått, men tog sig till slut till psykjouren för att få prata med någon. Egentligen hade hon tänkt att hon skulle få avdelningsvård igen, men så gick det inte.

– De tog emot mig och skickade sedan hem mig med flera långverkande mediciner.

Den nya medicinen hörde till gruppen antipsykotika, men Peijari hade inte varit ute efter fler recept, utan efter människor att prata med i trygg omgivning. Nu blev lösningen för denna 22-åriga vuxenpatient att flytta hem till mamma.

– Trots att det var av ett slags tvång så visade det sig vara bra och just vad jag behövde, säger hon.

Sedan oktober har Peijari gått i psykoterapi en gång per vecka och nu ska besöken bli tätare.

– Först betalade jag privat, men efter att jag fick ett utlåtande av en läkare på Studenthälsan har Folkpensionsanstalten ersatt största delen av kostnaderna.

”Vem har ansvaret?”
Peijari säger att det mest skrämmande förra sommaren var känslan av att inte riktigt finnas i sys- temet.

– Ingen hade egentligen ansvar för mig just när jag hade behövt det största stödet. Studenthälsan hade stängt och mina papper skickades av och an mellan olika vårdenheter per post i två veckor, semestrar fördröjde underskrifter och när jag frågade hur mitt ärende framskrider visste ingen riktigt något. Under tre månader drog jag samma historier för fem olika människor. Det går på rutin vid det här laget. Det är tur att jag inte har varit självdestruktiv. För en sådan person kunde det ha gått riktigt illa.

Nu har Peijari småningom lärt sig känna igen tecknen på utmattning hos sig själv.

– Det har varit skönt med psykoterapin, för åtminstone i de stunderna får man stanna upp och reflektera över sin livskontext, tänka på att man måste andas ibland och inte bara springa och prestera fastän det finns så mycket man skulle vilja hinna och orka med.

Peijari vill gärna sluta äta medicinerna redan i sommar.
– Men om jag hamnar i kris igen har jag inget emot mer mediciner. De har inte varit dåliga.

Läs mer i dagens Hbl.