Foto: Anna-Lena Laurén

”Modiga kvinnor är mina förebilder”

Hbl:s Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén har blivit utsedd till Årets skällko av Finlands kvinnliga journalister rf. I fjol tilldelades titeln president Tarja Halonen.

Anna-Lena Laurén, vad betyder priset för dig?

– Jag är väldigt glad över det. Det är också roligt att föreningen på det här sättet uppmärksammar svenskspråkig journalistisk och visar att den är en del av den finländska medievärlden.

Titeln ”Skällko” klingar inte lika fint på svenska som på finska, ”Kellokas”. Vad står symbolen för?

– Skällkon är det djur som leder flocken på grönbetet och bär en klocka eller skälla, alltså betyder symbolen en person som går i täten. Det känns fint att uppfattas som en sådan och jag ser titeln som en bekräftelse på att det lönar sig att ha Rysslandsbevakning på plats. Jag tror på gedigen journalistik, där man talar direkt med människor som berörs. Det blir allt vanligare med en journalistik där man bara kollar på nätet och citerar varandra. Då blir den gedigna journalistiken desto viktigare.

Vilken del av ditt arbete är du särskilt stolt över?

– Att jag alltid försöker gå direkt till källan. När man talar med människor som aldrig intervjuats tidigare och som har levt under svåra förhållanden måste man närma sig dem med respekt.

Vilket är ditt drömreportage och när kommer du att skriva det?

– Det finns många människoöden i det forna Sovjet som borde berättas och om jag hade de skönlitterära verktygen skulle jag göra det i romanform. Bland annat träffade jag en kvinna i Kirgizistan vars morföräldrar kom från Sovjetunionen. De skickades bort under Stalins tvångskollektivisering av jordbruket på 1920-talet, och förlorade allt. Deras barnbarn, denna kvinna, kämpar fortfarande för att klara sig i det postsovjetiska samhället i Kirgizistan.

Vilka är dina egna kvinnliga förebilder?

– Bland andra Natalija Estemirova, en rysk-tjetjensk lågstadielärare och människorättskämpe som mördades 2009. När enskilda modiga människor ställer sig upp är det häpnadsväckande ofta kvinnor, som hon.

– Men också alla dessa kvinnor jag träffat, som lever i trasiga postsovjetiska samhällen där de tar hand om både familjer och alkoholiserade män. De står som klippor. Ingenting kan rubba dem. Man stöter på dem i de mest skiftande sammanhang och de har en otrolig styrka. De visar att när man bara måste klara av något, då gör man det.