Foto:Benjamin Suomela

"Klart det är grabbigt på Radio Extrem"

Kritiken mot Radio Extrems kvinnosyn växer. Redaktörerna medger att jargongen är grabbig men tycker att debatten kring tilltalet i etern är överdriven.

– Det här är Stiftelsen och i dag efter klockan fyra ska vi ha skivråd med smörballader....

– Eller slicka mig i örat-skivråd som man säger i Borgå...

– Slickar man på riktigt någon i öra?

– Nå, det är väl det man inte gör...

Klockan är lite efter tre på onsdagseftermiddagen och programmet Stiftelsen har kört i gång sin andra timme i Radio Extrem. Programledarna Frida Lindholm och Kjell Simosas – även känd som Kjell from Hell (mest på grund av specialintresset för hårdrock) – sänder i den lilla studion från Radiohuset i Böle.

Kjell är gammal i gamet. Han kom till Radio Extrem för tolv år sedan efter att som 13-åring börjat lyssna på favoritprogrammet Metallväktarna. Redaktörerna Marcus Rosenlund och Lasse Grönroos tog Kjell under sina vingars skydd och uppmuntrade honom att göra frilansintervjuer, de första med metallband som Amorphis och Megadeth. Med sitt långa mörka hår och sin erkänt vassa tunga är han numera en av Svenskfinlands mest kända radiopersonligheter.

Frida dök upp på kanalen första gången sommaren 2009, då som vikarierande morgonvärd med showen Frida hela veckan. Efter det har hon varit frilansare och har sedan 2012 tidsbundet kontrakt, medan Kjell är fastanställd.

Den här dagen är speciell. Kvällen innan har Radio Extrem gått ut och bett om ursäkt för ett inslag om en bloggtext kring texten i Krista Siegfrids låt Marry Me.

Redaktörerna avslutade inslaget med att fråga sig om det inte finns bättre saker att göra än att skriva långa blogginlägg och konstaterade att "nästa gång ni byter tampong, så se till att ni inte lagar en kaktus in dit den ska”. Uttalandet och ursäkten som kommit att gå under smeknamnet "kaktusgate" har väckt debatt.

Ny Tids chefredaktör Fredrik Sonck föreslog i en ledare att kanalen borde anlita en jämställdhetskonsult för vidare intern diskussion.

Känslorna på redaktionen är blandade. Vissa beskriver stämningen som konstruktivt diskuterande, andra som olycklig. Många beklagar att kanalen gjort bort sig.

Det är Kjell som står bakom det kritiserade uttalandet, vilket han varken hymlar med eller är stolt över.

– Direkt efter sändningen där jag sa allt det fula sände jag ett textmeddelande till bruden som skrev inlägget och bad personligen och genuint om ursäkt. Hon tyckte så klart inte händelsen var kul men sa att det var bra att jag tog kontakt.

Tycker du själv att du gjort fel?

– Visst tycker jag det var både fult och dumt sagt. Principdiskussion kan jag väl förstå. Hade jag vetat att uttalandet skulle leda till sådan debatt skulle jag ha tänkt mig för bättre. Att hela min arbetsplats nu måste ta skit för min skull är beklagligt, även om jag inte är den enda personen under Extrems historia som sagt något fult.

Generellt, hur mycket spetsar ni till det i sändning?

– Visst spetsar man lite. Jag kan bara tala bara för mig själv men på Stiftelsen har vi roligt tillsammans. Vi skojar ännu mera när mikrofonen inte är på, mycket sådant som aldrig kunde gå ut i etern. Jag tror att man blir lite extra fjantiga tillsammans, säger saker man kanske hade kunnat låta bli.

Varför?

– Jag vet inte, det är inte så att jag tänker att jag ska fjanta till mig. Ta till exempel det jag sa om blogginlägget, det var inte på något sätt planerat, vi bara nappade på en debatt som pågick.

Frida, känd även hon för sin humor och rapphet, påminner om utmaningarna i att göra mycket liveradio.

– Människor glömmer ofta att vi är anställda för att vara extroverta, sprakande personer som förväntas göra tjugo timmar livesändning i veckan. Man måste vara en övermänniska för att inte försäga sig en enda gång under så mycket radiotid. Det är vi naturligtvis inte, så misslyckanden ingår i jobbet. 

Ångan går het

Radio Extrem har under de senaste åren gått mot ett allt starkare flödesformat med färre editerade inslag och mer direktsändning. Utvecklingen hänger ihop med den unga publikens förändrade medievanor och preferenser där varje enskilt lyssnarsjok helst ska vara kort och bågarna därför måste byggas upp enligt det. Andelen musik – runt tolv låtar i timmen – och förmågan att via ett ledigt tilltal bli kompis med lyssnaren är helt avgörande menar man på kanalen.

– Formatet kräver mycket, vi ska hela tiden vara närvarande och ibland fyller man ut med något som är mindre genomtänkt för att man inte haft tid att förbereda. Det är oftast då grodorna kommer, säger Frida.

Kjell tycker att jobbet är så roligt att han hittills inte känner att mängden etertimmar skulle vara ett problem.

– Det finns många sämre jobb man kan ha. Men visst går ångan ofta het. Om jag inte diggade jobbet så mycket som jag gör skulle jag inte orka. Ibland känner jag mig som en urvriden trasa.

Jobbet som radiopratare jämför Frida med att vara skådespelare.

– Vi står tjugo timmar på "scen" varje vecka, och så mår man enligt det.

– Till exempel upplever jag att vi brukar sända från Ruisrock med tre gånger mindre personal än finska Yle X men ändå göra dubbelt så mycket innehåll, säger Kjell.

Hinner man tänka på var gränsen går för vad som är okej att säga i sådana lägen?

– Nej. Man går på känsla och rutin. Jag försöker säga bara sådant som jag skulle säga till en kompis och tänker alltid att mommo och famo lyssnar. De är visserligen rätt toleranta, säger Frida.

Enligt Kjell är grundprincipen att sunt förnuft avgör vad som inte är lämpligt att slänga ur sig. Men i stundens hetta kan det räcka med en enda mening om en kaktus för att folk ska dra pallen under en, säger han.

Men var går gränsen? Under förra veckan talade du i Stiftelsen till exempel om att Lena Dunhams karaktär i tv-serien Girls är så irriterande att man får lust att trycka ut hennes ögon och urinera på henne. Är det okej?

– Nej, självklart inte.

Vilket ansvar har ni för vad ni säger med tanke på målgruppen?

– Allt! Självklart är vi ansvariga. 

Tåla skämt

För några år sedan lade Radio Extrem ner sin populära webbcommunity och har sedan dess bland annat satsat på webben under publiklöftet "bäst på nöje". Ett annat ledord är "smart innehåll" för att bättre nå ut till en målgrupp som bevisligen är svårflirtad. Arbetet har lett till resultat: kanalen har fått allt fler lyssnare och dessutom hyllats för satsningar som webbsidan Hurriksi.fi. År 2012 fick man Guldankan för att i många år ha lyft fram hbtq-frågor i den finlandssvenska etern på ett sätt som inte tar heteronormer för givna.

Redaktionskulturen beskriver de anställda som varm, frispråkig och vild. Frågar man runt är det svårt att hitta någon som har ett enda ont ord att säga om kollegerna. Alla intygar att det allmänt råder god stämning. Även om man har massor att göra hjälps folk åt.

– Människor gnäller sällan trots att det blir långa dagar, vilket jag är glad över, säger Kjell.

Vad tycker ni om påståendet att Extrem skulle köra med en grabbig jargong?

– Klart det är grabbigt! Jargongen är lite hårdare, du måste ta i med hårdhandskarna för att vara en del av den. Tåla skämt som är lite smutsigare. Samtidigt finns här många kvinnor som är jätteduktiga och hörs mycket. Ta till exempel Kia Svaetichin på aktualitetsprogrammet Jouren. Hon är tuff men rättvis, tycker Frida.

Själv har hon nyligen startat programmet Hon som inte rodnar, en timme långa samtal med framgångsrika kvinnor. Detta för att hon tyckte att det saknades ett sådant format på kanalen.

– Grabbighet är självklart inget krav för att få jobba här. Jag har aldrig tänkt att jag ska vara grabbig, bara varit som jag är, säger Kjell. 

 Läs vidare i söndagens Hbl.