Statslös soldat blev utan erkännande

Viborg, november 1939. Efter påtryckningar från sina söner fattade Heinz Ramm-Schmidts far det svåra beslutet: att lämna sitt norska medborgarskap och ansöka om finländskt. Det var för att sönerna ville in i Finlands armé.

Heinz Ramm-Schmidt var då 18 år. Han anmälde sig varje dag för att ställa upp vid fronten, men gossen som på pappret var före detta norrman och under brinnande krig inte heller skrivits som finländare fick bara nej, nej, nej till svar.

Under julen besköts Viborg av ryska spökkanoner. Bröderna Ramm-Schmidt gjorde vad de kunde och deltog i hemvärnet, i väntan på de besked de ville ha. Mitt i natten kunde byggnader träffas av fiendeeld och de unga männen ryckte in för att få ut människor, bära offer och släcka bränder.

I januari 1940 fick Heinz Ramm-Schmidt budet att han fick åka till Svenska frivilligkårens mottagning i Lappland, till jägarkompani nummer 3 i Märkäjärvi. Innan Ramm-Schmidt kom ända till eldlinjen skadade han en ryggkota så att benen blev förlamade, och han sändes till fältsjukhuset i Karihaara.

Under mellankrigstiden, 1940, fick han sitt finländska medborgarskap. Men på grund av skadan kunde han inte delta i fortsättningskriget.

Här började det limbo och den kamp för upprättelse som fortsatt i sjuttio år.

– Jag är inte en hjälte, understryker Heinz Ramm-Schmidt noggrant. Han trodde länge att han inte skulle ha några rättigheter till ersättning alls eftersom han inte var vid eldlinjen, trots att han skadades under sin tjänstgöring.

Men under åren upplevde han att många andra fick veteranstatus och frontmannastatus.

– Det handlar inte om pengar, det vill jag säga. Det handlar om upprättelse.

Egendom i Viborg förlorad

I tamburen i hemmet i Esbo hänger en liten norsk flagga som minne av det medborgarskap Heinz Ramm-Schmidt föddes med. Han firar alltjämt Norges nationaldag den 17 maj.

– Men vi var från Viborg, vi älskade det här landet, och var beredda att ansöka om medborgarskap för att försvara det, säger Ramm-Schmidt.

Tiden av statslöshet blev en källa till bitterhet också för fadern efter evakueringen från Karelen.

Karelarna fick ersättning för förlorad egendom, och norska staten betalade ut ersättningar till Viborgs stora norska koloni. Men den här familjen var inte längre norrmän.

Heinz Ramm-Schmidt fick alltså sitt medborgarskap 1940, men också det skulle visa sig knepigt.

År 1992 stiftades den lag som i efterhand skulle ge också de utländska medborgare som deltog i vinterkriget och fortsättningskriget frontmannatecken. Förordningen hade ändå ett besynnerligt tillägg. Rättigheten förutsatte att den frivilliga inte hade ansökt om medborgarskap under krigstid, utan varit utländsk medborgare 1939–1945. Heinz Ramm-Schmidt har brevväxlat med Försvarsmaktens krigsarkiv och med Statskontoret men kammat noll.

270 svenska kronor

Det skulle visa sig att den enda ersättning han fått är 270 svenska kronor. Det är den slant som fanns kvar på kistbotten hos Svenska frivilligkåren, som sympatiserade med hans situation och skickade en check.
Under årens gång har Ramm-Schmidt arrangerat och bekostat sin vård själv.

– Min dröm hade varit att bli forstmästare, men det kunde jag inte bli med kryckor. Så jag gick Hanken i stället, och det var lika så bra. Jag har varit tvungen att skapa en sådan position för mig att jag kunnat betala för min vård, säger Heinz Ramm-Schmidt, som gjorde karriär inom industrin och bland annat har varit vd för Hackman.

Ryggen har numera blivit opererad på egen bekostnad och efter de långa dusterna med olika myndigheter hade han redan en gång bestämt sig för att låta saken bero.

– Jag är nittiotvå och ett halvt. Orsaken till att jag övervägde att berätta min historia är att jag en dag kommer att bli ett paket. Och när det händer vill jag inte vara en belastning. Då vore det av stor betydelse att vara medlem i Krigsinvalidernas Brödraförbund.