”Det är fruktansvärt att mista sin yttrandefrihet”

– Diktatur är när staten har koll på vad du tycker och tänker ... Jag kunde inte ens säga till Martin vad jag tänkte i fängelset. Det kunde ha gett mig ytterligare tio års fängelse. Det är fruktansvärt, att mista sin yttrandefrihet.
Etiopiensvenskarna. Så kallades Martin Shibbye och Johan Persson i media under sin tid i fängelset. De repar sig sakta från terrorn.

– Journalisterna Martin och Johan mår bra, ja, vi har väl aldrig mått bättre. Men människorna Johan och Martin har fortfarande en hel del att bearbeta.
– Orsaken till att vi kom ut någorlunda välhållna från Kality-fängelset är att vi aldrig släppte journalistrollen. Trots att vi var inlåsta i ett plåtskjul på fyra gånger tre meter, att man tog allt från skonsnören till papper och penna ifrån oss, så var vi fortfarande journalister.

– Hur stor är den här cellen? Vad luktar det, vad har vakterna på sig, vad är det för fåglar där ute... så behöll vi kontrollen, beskriver Martin Schibbye.
– Det är först när man är ute ur fängelset, som man inser att det här har vi upplevt som människor också, inte bara som journalister. Och det är då det börjar bli besvärligt, fortsätter han.

Allvarligt skadad

– En av de värsta händelserna är då vi hållits fångna i fyra fem dagar av de regeringstrogna utan att veta om den andre lever. Vi utsätts för elaka typer av förhör, de spelar ut oss mot varandra. Jag tror att Johan är död.
Han var då allvarligt skadad, skjuten i armen.
– Ja, ett jävla stort hål i armen, inflikar Persson.

Det kunde ha blivit blodförgiftning, men han klarade sig med ett rejält ärr – prydligt nog i förhållande till såret som syns på filmen från öknen, filmad efter att de tillfångatogs, och visad i nyheterna.
– Första ökendagen, då vi tror att vi ska bli skjutna är traumatisk, säger Martin Schibbye.
Och att vara inlåst i fängelset är ju också svårt, rent extentiellt.
 

Skitigt mikrokosmos
I fängelset fick de vara ute mellan sex på morgonen och fem på eftermidddagen. Men det var väldigt trångt, ungefär 800 personer på en yta stor som en bobollsplan.
– Fängelset är det svåraste att beskriva, det är skitigt, ett mikrokosmos ... Vi sitter ju inte i en cell utan i en hangar, hundra personer ligger och sover på varandra på golvet.
– Det är som en musikfestival, kaos fast utan musik och festande människor, det är poliser och våld, trångt som framme vid scenen. Och det är aldrig mörkt, det är ljusrör i taket och tv:n spottar ut statstelevisionens propaganda, en väldigt rörig miljö, beskriver Persson och Schibbye.

Fängelsesoppa serverades, men många anhöriga kom med mat till de sina. I Schibbyes och Perssons fall var det ambassaden som såg till att en restaurang i närheten dagligen levererade mat.
– Deras affärside är att låsa in folk och så får de sköta sig själva.

Men, konstaterar Schibbye, det som skiljer det här fängelset från andra fängelser är att här sitter inte bara kriminella utan framförallt journalister.
– Etiopien är det land i världen som har drivit flest journalister i exil under de senaste tio åren. Det är bara Eritrea som är värre.

Schibbye och Persson kom hem med livet i behåll. Samtidigt utnämner de Etiopien som vinnare.
– Etiopien, landet som har kriminaliserat journalistik, vann därför att det har blivit svårare för andra journalister att följa i våra fotspår, säger Johan Persson.
– Men ånger för ingenting vidare, nu får vi göra det bästa av det hela, och skriva boken om vistelsen i fängelset klart.
Boken är också ett sätt att behandla det som har hänt.
– Händelserna kommer antagligen att följa oss till graven.