”Militär jämvikt kan ge fred i Syrien"

Just nu har regimen ett visst militärt övertag genom stödet från främst Iran och Ryssland. En möjlighet för att uppnå ett mer jämlikt läge är att förse rebellerna med mer vapen. När parterna är jämstarka och har mer att förlora än att vinna på fortsatta krigshandlingar kan man få dem till förhandlingsbordet för att nå en politisk lösning.

I tankesmedjan deltog medlemmar ur olika delar av det internationella samfundet, bland annat från Kina, USA, Europa och arabländerna.

Det låter lite paradoxalt att mer vapen kan lösa kriget i Syrien?

– Målet är att hitta en fredlig och effektiv lösning på konflikten utan att någon sida blir för stark. På så sätt hoppas man garantera att det inte blir någon klappjakt på de många religiösa och etniska minoriteterna i landet vid ett maktskifte.

– Som det är nu fortsätter kriget så länge som den syriska regimen med Iran i bakgrunden tror sig kunna rida ut stormen, eller rebellerna känner att de har vind i seglen och klarar av att krossa president Bashar al-Assad. Vad som är det verkliga läget på marken i militär styrka bortom propagandan är svårt att säga något om, men man kan vara säker på att det är civilbefolkningen som blir lidande ju längre konflikten pågår. En politisk lösning verkar i dagsläget möjlig bara när båda sidor vågar bita i det sura äpplet och inse att de inget har att vinna på det fortsatta våldet. En militär jämvikt kan alltså ge fred.

Varför ser vi ingen militär intervention eller flygförbudszon?

– Syrien är redan utsatt för interventioner från alla håll. Turkiet stöder Fria syriska armén i norr, Ryssland förser regimen med vapen, Saudiarabien och Qatar bekostar motståndsrörelsen, Iran bidrar med pengar och militära experter till regeringen, jihadister strömmar över gränserna.

– Som det är nu är det ett krig om Syrien och inte för landet, det är en strid om inflytande. Alla parter vet att utgången av konflikten kommer att bestämma maktstrukturen i regionen under en lång tid framöver.

– Till skillnad från Libyen har den emotionella gränsen för en intervention redan passerats med råge. Där reagerade Nato snabbt med Frankrike i spetsen och gjorde precisionsbombningar vilket säkerställde en rebellseger. Men i Syrienkonflikten kan man nästan tala om att det internationella samfundet emotionellt har avtrubbats inför våldet.

– Ett millitärt ingripande med trupper på marken är inte särskilt troligt. Syriens unika geopolitiska situation och den dyrköpta läxan från krigen i Irak gör att västmakterna tvekar. Det är tveksamt om ens en flygförbudszon skulle ändra på regimens övertag. Och var slutar en sådan intervention? Först slår man ut flyget, sedan radarstationer, sedan flygfält, det är ett sluttande plan.

– Nato måste ha tydligt definierade mål om en intervention ska görs.

Hur skulle en fredlig lösning kunna se ut?
– Det vågar jag inte sia om. Det är upp till FN:s sändebud Lakhdar Brahimi att komma överens med parterna. Jag har tidigare träffat honom och han gjorde ett positivt intryck. Han är en seg och uthållig person. Det verkar som att han kommer presentera ett förslag för säkerhetsrådet inom några veckor.

– Men förmodligen är alla överens om att Bashar al-Assad är en del av problemet och inte en del av lösningen.