De här barnen går på ett privat konstinriktat eftis i Helsingfors. Läs mer om dem i dagens tidning. Foto: Tor Wennström

Eftis saknar egen profil

Små barn vistas mer på eftis än i skolan, men ändå har verksamheten oklar profil i varierande lokaler. Det visar en färsk undersökning.

Det var 2004 som eftermiddagsverksamheten för ettor och tvåor blev lagstadgad. Drygt hälften av barnen i första klass och en tredjedel av dem i tvåan går på eftis, med en betydligt högre andel i Helsingfors än landet i snitt.

Hittills har debatter och kartläggningar oftast handlat om antalet eftisplatser, men nu har sociologen och politices doktorn Harriet Strandell undersökt innehållet i verksamheten. Hon och hennes forskningsassistent har följt med nio finskspråkiga eftis i Helsingfors, fem av dem i till och med sex veckors tid.
Konklusionen är att hela eftisverksamheten har en otydlig profil.

– Den faller mellan många stolar. Det är inte skola, inte utbildning och inte dagis.

Även om det är kommunerna som har skyldighet att erbjuda barnen eftermiddagsverksamhet, är det många olika aktörer som står får den i praktiken. De här instanserna påverkar i hög grad hurdant eftis är.

Den verksamheten som ordnas i skolan är enligt Strandells undersökning också mer skolaktig och styrd, medan den är friare i lekparken – vilket barnen hon intervjuar verkar uppskatta. I det eftis som drivs av en idrottsförening ligger betoningen på tävlan och sport, även om det handlar om en eftermiddags- och inte en utpräglad sportklubb.

Det finns nationella grunder för eftisverksamheten, men enligt Strandell ger riktlinjerna väldigt stor rörelsefrihet för arrangörerna. Därför blir det ofta slumpen som avgör kvaliteten.

– Det är många tillfälligheter som ska spela in för att det ska bli bra, det finns inget system och inga garantier. Tyvärr är det här en marknad för tillfällig och outbildad arbetskraft. Lokalerna kan vara okej eller eländiga.

Utgå från barnen

Harriet Strandell säger att den lagstadgade eftisverksamheten uppstod efter flera års diskussion om barns långa eftermiddagar hemma. Det handlade om en större förändring i synen på barnen.

– Det fanns en stor oro för att barnen är ensamma och otrygga. I och med eftis kom de under vuxnas vakande ögon.

Enligt henne betonar verksamheten därför i dag i hög grad just övervakningen av barnen, också till överdrift.
Det ideala eftis ger enligt henne trygg vuxennärvaro, men med utrymme för barnens egna initiativ och kreativitet.

– Och tänk om eftis fanns i lokaler som är planerade för just dem!

Hon tycker också att man borde fundera mera på barnens positiva resurser och uttryckliga ålder då man utformar verksamheten: Vad är speciellt viktigt för ettor och tvåor?

Mer samarbete med skola

Sydkustens landskapsförbund har kartlagt morgon- och eftermiddagsverksamheten på svenska. Förbundet koordinerar eftisverksamhet i Svenskfinland och är också med i ett nationellt utvecklingsnätverk.

Utvecklingschef Monica Martens-Seppelin tycker att det finns ganska klara grunder om eftermiddagsverksamheten, men medger att förverkligandet är brokigt både då det kommer till lokaliteter och personalens utbildning, som det framgår av Strandells undersökning.

– Jag tycker själv att det borde finnas mera samarbete mellan eftis, skolan och skolans ledning.

Enligt kartläggningen, som publicerades i fjol, upprätthålls majoriteten av den svenska eftermiddagsverksamheten av tredje sektorn och församlingarna. Ungefär hälften finns i skolhusen.

I snitt finns det nio barn per ledare. Personalens behörighetsgrad är lägre än det nationella snittet, 67 procent av personalen är behörig. Nu arbetar man med att höja utbildningsnivån.

– Det finns inga restriktioner för hur stora grupperna får vara eller hur många ledare per barn. Det får varje kommun eller organisation besluta själv, säger Martens-Seppelin.