”Ilska är ett bra politiskt verktyg”

Vänsterungas ordförande Li Andersson har precis kommit tillbaka från ett två veckor långt husuppbyggnadsläger i Israel. Hon har hjälpt till att bygga upp ett hus på Västbanken som förstörts av den israeliska armén.

– Det är ett sätt att göra aktivt politiskt motstånd mot ockupationen. Det är inte frågan om välgörenhet eller bistånd, säger Andersson.

Projektet, som samlar internationella deltagare, görs tillsammans med palestinierna. Det var sjätte gången som samma hus byggdes upp på nytt.

– Antagligen kommer det att förstöras på nytt, men idén är att visa att man inte ger upp. Jag tror det finns något psykologiskt nyttigt i att se att det går att bygga upp på nytt.

För Andersson var husbyggandet bra motvikt till det politiska arbetet som det första året som Väns­terungas ordförande inneburit.

– Det var nyttigt för mig att göra något konkret. Du ser det färdiga resultatet, och bygger aktivt ditt motstånd hela tiden. Det politiska arbetet i Finland kan ibland handla så mycket om fighter om formuleringar på olika papper.

Utmanande år
Andersson valdes till ordförande för Vänsterunga i Finland i slutet av maj i fjol. Det har varit en intressant tid dels i och med att Vänsterförbundet gick med i den så kallade regnbågsregeringen och dels i och med den allt mer eskalerande eurokrisen som delat både folk och parti.

– Det har varit ett tungt och utmanande men otroligt givande år. Jag upplever att jag utmanat och på något sätt överträffat mig själv många gånger, säger Andersson.

Posten som förbundsordförande har inneburit att politiken blivit en heltidssyssla. Men Andersson är inte helt bekväm med att se sig som politiker.

– Politik är inte för mig något som man kan bestämma sig för att det ska vara ens yrke. För då tror jag att politiken blir mera något förvaltande än något politiskt.

För Andersson var till exempel projektet på Västbanken politik, men hon menar att vi också ofta frånser att mycket av det vi gör i vår vardag är politiskt. Folk gör hela tiden politiska val.

– Det kan handla om att kämpa om kommunal dagisplats, skriva på en appell, delta i en demonstration eller bara det att man för en diskussion i sitt parförhållande eller med sina föräldrar. Det pågår hela tiden en massa politik som inte har något med politiker att göra. Vem är nu sen politiker, kan man fråga sig.

Kontakt med folkrörelser
Andersson har också varit aktiv i olika former av folkrörelser, bland annat husockupationsrörelsen i Åbo. För henne är det viktigt att det finns både parlamentarisk och utomparlamentarisk påverkan.

– Det finns mycket makt koncentrerad inom partistrukturerna. Jag tycker inte att man kan avstå makten till människor som anser sig ha mera auktoritet att fatta beslut bara för att den människan är man, gammal, bankdirektör eller något annat.

Men enligt Andersson blir partipolitiken lätt för inåtvänd. Det handlar mycket om personliga relationer och kohandel mellan bekanta.

– Jag antar att man lätt tappar bort sig i systemet och det vill jag inte.

För henne innebär folkrörelsen en plats där nya idéer kan komma fram.

– Ganska sällan har initiativ till nya sociala reformer kommit från partier utan ofta är det folkrörelser, enskilda individer eller familjer som krävt någon form av förändring. Sen behöver man en partistruktur som kan kanalisera det här.

Andersson skulle gärna se att partierna är mera förankrade i medborgarsamhället. Hon efterlyser mera dialog.

– Partiernas problem är att deras föreningsstruktur inte är så mottaglig för folk som är vana vid medborgarorganisationer. Aktivister kan vara vana att saker händer snabbt. Till exempel om du skriver på en blogg får du genast ut ditt budskap. Partierna är hierarkiskt uppbyggda och ganska tröga maskinerier.

Ung och arg
Andersson har sedan 2008 drivit en blogg med adressen ungocharg.wordpress.com. Hon säger att det i början handlade om ett protestrop.

– Då jag var yngre – och fortfarande i dag – stötte jag ofta på folk som förhåller sig till mig som en ung tjej som bara är med för att det är lite kiva. Jag ville parodiera på det.

I dag ser hon ilskan som ett bra politiskt verktyg.

– Jag har alltid varit en typ som blivit förbannad då jag tycker att något är fel. Det är inget fel med att bli arg. Så länge man blir arg har man den rätta energin och de rätta motiven för det man håller på med. Förvaltarpolitik är det jag fruktar mest.

Som en representant för den framtida vänstern finns det mycket för Andersson att rikta energin mot. Hon räknar bland annat extremhögern och dess organisering i Finland, eurokrisen och det framtida europeiska samarbetet som stora utmaningar för framtiden. Hon vill också att, beroende på hur den nuvarande krisen utvecklar sig, det skulle föras en diskussion om hur välfärdsstaten ska se ut i framtiden.

– Den har långsamt monterats ned och det har inte skett några stora sociala reformer på en lång tid. I något skede måste man komma till en punkt där höger och vänster positionerar sig mot varandra.