Norge kämpar för att läka såren efter terrorn

En ensam man i polisuniform går genom centrala Oslo den här fredagseftermiddagen i slutet av juli. Några minuter senare river en tryckvåg genom kvarteret. Klockan stannar på 15.25.

Nästan två timmar senare stiger samma ensamma man i land på Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund firar sommarläger. Han visar polislegitimation och säger till lägervakterna att han är där för att garantera säkerheten efter terrorangreppet i huvudstaden.

Ungdomarna har samlats i kafébyggnaden för att få information om händelsen i Oslo. De hör de första skotten, ser en polisman dyka upp vid huvudingången. Han säger att han vill samla alla. De som närmar sig blir skjutna.

En över en timme lång kamp för livet följer. Den så kallade polismannen går runt hela ön och skjuter alla han ser. De som försöker gömma sig i sina tält, de som försöker simma till trygghet.

Klockan 18.34 sätter Oslopolisen stopp för massakern. Gärningsmannen ger sig frivilligt.

Runtom i världen kablas nyhetsfragmenten ut. Norska regeringskvarteret har bombats. Ett ungdomsläger på en ö vid namn Utøya har attackerats. Några döda, tiotals döda ... 77 döda. 158 skadade.

En årsring i historien
Det finns ett Norge före och ett Norge efter den 22 juli 2011. För de direkt drabbade förändrade den där ena sommarfredagen i livet allt. För oss andra blev den 22 juli 2011 en av de där dagarna då vi minns exakt vad vi gjorde i det ögonblick vi hörde om en händelse så extrem att den var svår att ta in.

Ett år senare har Norge sörjt, hatat, ältat ”varför?”, ställt Anders Behring Breivik inför rätta, men också gått tillbaka till vardagen.

– Norge har återgått till det vardagliga livet snabbt, men visst har terrordåden påverkat landet. Folk känner sig mer osäkra. Det finns hela tiden under ytan att något sådant faktiskt kan hända, säger Irene Råstu.

Hbl träffade henne och en annan finlandssvensk bosatt i Oslo, Jens Nyman, för nästan exakt ett år sedan. Under året som gått har de följt med diskussionen om terrordåden, deltagit i den, observerat, reflekterat.

– Dåden har synts i medierna hela året, men jag tycker inte att folk har ändrat sitt beteende i vardagen. Vetskapen om att terrordåd kan hända i Norden har vi nu, men vi går inte omkring och är rädda, säger Nyman.

Några större extra säkerhetsarrangemang har de inte märkt på flygplatserna eller i stadsbilden, men Råstu säger att vaksamheten syns i de små detaljerna.
– Folk springer snabbare i tunnelbanan om någon har lämnat en ryggsäck efter sig. Folk är helt enkelt mer uppmärksamma på avvikelser från det normala.

Inför årsdagen i dag är beredskapen förhöjd.

Norges statsminister Jens Stoltenberg säger att Norge i dag är både förändrat och sig likt.
– Ingen nation och inget folk kan gå oförändrat genom en sådan ond och tragisk händelse som vi alla upplevde den 22 juli. Den har redan blivit en del av vår identitet, årsringar i vår historia. Vi har förändrats men vi känns också igen, säger Stoltenberg till nyhetsbyrån TT.

Tand för tand
Den fråga som diskuterats mest under året är hur Breivik ska dömas.

– Många norrmän anser att rättvisa ska skipas öga för öga, de försöker inte ens vara objektiva. De känner sig så djupt kränkta och är så chockade över att en etnisk norrman gjorde så här att de tycker att man kan göra vad som helst med honom, exempelvis låsa in honom och slänga bort nyckeln, säger Råstu.

– Det pratas om att Norge förlorade en typ av oskuld när dåden ägde rum. Före den 22 juli trodde norrmännen att om något dylikt skulle hända så skulle muslimska fundamentalister vara skyldiga. Det var det enda de kunde föreställa sig. Efteråt har de insett att vem som helst kan utföra terrordåd och att man inte ska stämpla någon viss grupp, säger Nyman.

Strax efter dåden var sammanhållningen extra stark bland norrmännen, men i dag är det mer splittrat.

– Norrmännen är positivt nationalistiska och stolta över sitt land. Terrordåden har stärkt sammanhållningen, speciellt bland ungdomar. Numera finns det väldigt många politiskt aktiva ungdomar och speciellt Arbeiderpartiet har fått fler anhängare, säger Råstu.

Nyman har också märkt en negativ effekt av den uppmärksamhet Arbeiderpartiet fått.
– Personer som kritiserar partiet framställs till och med som onda. Arbeiderpartiet har anklagats för att vilja strömlinjeforma samhället genom sina rosmarscher och protestsånger mot Breivik. Förståelsen för att man inte måste delta i allt det här för att vara emot Breivik är liten.

Så mycket för toleransen
En annan ytterlighet är att sympatisörerna för det Breivik står för har blivit fler.

– Breivik fick det han var ute efter tack vare att rättegången var ett sådant spektakel. Hans anhängare är styrkta och kan tala högt om sina åsikter, säger Råstu.

Samtidigt är den här öppenheten en klar strategi för att besegra hatet, poängterar Nyman.
– Den politiska öppenheten har hela tiden varit öppnare än den någonsin varit i Finland. Nu efter dåden är debattklimatet ännu öppnare. Tanken är att involvera alla och därmed minska risken för att någon ställer till med något.

Toleransen gäller ändå inte alla. Invandrare som inte anammat allt det som klassas som norskt är inte involverade.
– Där kan det fortfarande ske en förbättring, säger Nyman.

Statsministern var till exempel i veckan tvungen att ryta till över hatretoriken mot romska tiggare runtom i Norge.
– Det vi lärde oss av den 22 juli är hur galet det är att döma männi­skor utifrån vilken etnisk grupp de tillhör, sade Stoltenberg.

Även om främlingsfientligheten inte försvunnit så har Irene Råstu och Jens Nyman märkt en tydlig förändring hos de folkvalda, speciellt inom populistiska Fremskrittspartiet.
– Partiet har tagit avstånd från det som skett och politikerna som tidigare kunde säga saker som inte var särskilt rumsrena tänker numera efter före, säger Råstu.
– Partiet har mognat, säger han.

Luckor i beredskapen
Debatten om polisens agerande för ett år sedan går fortfarande het. Polismästare Arne Hammersmark sade i veckan att beredskapen för att hantera akuta krissituationer inte blivit bättre. Han och flera andra polismästare har nu skickat brev till polisdirektören Øystein Mæland och krävt förbättring.

En färsk undersökning gjord vid Polishögskolan visar att över 80 procent av norrmännen fortfarande litar på poliskåren. Däremot är bara 63 procent nöjda med polisens agerande under terrordåden.

– Debatten om beredskapslagarna och polisens insatssnabbhet är inte över. I fjol var alla helikopterpiloter på semester samtidigt. Men om ett terrordåd skulle hända igen, vilket vi förstås inte hoppas, tror vi att polisen reagerar snabbare, säger Jens Nyman.

För ett år sedan trodde finlandssvenskarna Irene Råstu och Jens Nyman i Oslo att Norge blir sig likt. Ett år senare kan de konstatera att deras gissning ligger nära sanningen. Artikeln finns här (HBL 25.7.2011)