Nu slutar hjärtat i Dalsbruk bulta

”Dalsbruk 1686” står det med väldiga bokstäver på FN-steels fabriksbyggnad, som välkomnar var och en som besöker den idylliska bruksstaden. Texten syftar till året då det första järnverket öppnades – samma verk som hållit Dalsbruk livskraftigt i 326 år, och som nu stänger och lämnar 180 personer utan arbete.

På fabriken är det tyst för att vara veckodag och bland dem som finns här är stämningen tryckt.

– Det var en underlig känsla att komma till jobbet i morse med vetskapen om att det sannolikt inte finns något jobb kvar om två veckor. Jag har jobbat här i över trettio år, säger Johan Sundqvist som började på valsverket 1973 tillsammans med sin bror.

De två bröderna är långt ifrån ensamma att drabbas. Platschefen Hans Kullberg påminner om att valsverket är den största privata arbetsgivaren på orten och att så gott som hela Dalsbruk har någon koppling till det.

– Nästan alla de som berörs av konkursen bor dessutom på orten. Vi har folk som jobbat här i generationer, och flera som fått sitt första jobb här som 17-åringar och stannat ända till pensionen, säger han.

Just nu kan han bara hoppas på att en köpare anmäler intresse för konkursboet.

– Men vi får förbereda oss på en längre paus. Det enda vi kan göra nu är att lämna våra produktionsanläggningar i så gott och startklart skick som möjligt, säger han.

Hur har de anställda reagerat på nyheterna?

– Så som man gör i Finland: med chock och tystnad.

Tung dag

Huvudförtroendeman Roger Forss tar oss på en rundtur mellan de väldiga stålmaskinerna. Alla de anställda bemöter oss vänligt men få vill uttala sig i tidningen, och stämningen är tung. Forss själv har jobbat här i fjorton år och ser en liten tröst i att det ekonomiska läget är som det är i världen.

– Situationen beror åtminstone inte på personalen. Men de flesta av oss är fortfarande i chock och vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss, säger han.

Det blir konkursförvaltarens uppgift att kartlägga situationen och bestämma om fabrikernas öde. I värsta fall läggs de ner, men Forss är fortfarande hoppfull.

– Fabriken har varit i gång i över trehundra år och det är inte första gången det blir konkurs, säger han.

Hur hans egen framtid ser ut vill han inte tänka på förrän han fått svar om fabrikens öde.

– Min fru är dagvårdare och i värs­ta fall blir det väl hon som får försörja oss, säger han.

Vid en av maskinerna träffar vi på några av de yngsta anställda – och fler dystra framtidsutsikter.

– I tre månader har jag jobbat här. Jag hade bara en månad kvar till fast anställning, säger Mathias Illman.

Ska få hjälp

En västnyländsk delegation ledd av riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta (SDP) besöker arbetsminister Lauri Ihalainen (SDP) i dag för att diskutera vad staten och kommunerna kan göra för att hjälpa de uppsagda och regionerna som drabbas.

– Vi får se vilken repertoaren är när vi har en helhetsbild av läget. Det är inte bara en fabrik som läggs ner. Följdverkningarna är enorma på grund av alla underleverantörer. Vi ska reda ut hur många hundra personer det här berör. Det är också en fråga om skatteförluster för kommunerna, säger Feldt-Ranta.

Kimitoön förlorar åtta procent av sina skatteintäkter om stålindustrin försvinner. Kommundirektör Tom Simola säger att kommunen ber om statligt stöd som område i plötslig strukturomvandling.

Också Hangö diskuterar frågan i dag.

Båda uppfyller kriterierna för att få statens hjälp, säger Anssi Paasivirta som leder Arbets- och näringsministeriets strukturomvandlingsgrupp. I så fall utnämns de i samband med regeringens budgetmangling. Hur mycket pengar det handlar om kan man säga först när kommunerna själva kommit med förslag på åtgärder för att skapa nya jobb.

Förslagen ska beredas i en arbetsgrupp som brukar bestå av representanter från kommunen, företaget, arbetstagarna, arbetskraftsmyndigheterna och näringscentralen.

– Utbildning stöds alltid, men för infrastrukturinvesteringar finns det inte mycket pengar, säger Paasivirta.

Pengarna kan också gå till företag som gör nyinvesteringar som skapar jobb, eller till personer som startar egna företag.

– Ofta startar folk företag som har att göra med deras tidigare jobb, men ett företag kan också födas ur en hobby. Det behövs också personer som tar över efter företagare som går i pension.

Både Tom Simola och Hangös stadsdirektör Jouko Mäkinen säger att regionerna behöver nya ben att stå på.

– Vi har länge haft planer på att utveckla Kimitoön i en ny riktning. Vi hoppas på mer jobb i servicesektorn, säger Simola och nämner också båtklustret.

Mäkinen ser potential för Hangö i hamnen med dess logistikverksamhet och i turismen. Den övriga industrin i Hangö är också fortfarande viktig.

När staten hjälpt orter som drabbats av fabriksnedläggningar har resultatet inte alltid varit det bästa. I Kaskö har bara fem nya jobb skapats efter de 300 som försvann när Metsä-Botnia lades ner, säger stadsdirektör Marlene Svens. I Salo blir det också svårt efter Nokias massiva nedskärningar, säger Paasivirta.

Men i Kajana har till och med fler jobb skapats än de som försvann när UPM stängde.

Totalt har ungefär tio procent av de uppsagda i strukturomvandlingsområdena förblivit arbetslösa. Det har visat sig att ett effektivt näringslivsbolag och en ansvarstagande arbetsgivare förbättrar chanserna att skapa nya jobb.

Paasivirta hoppas näringslivsbolaget Novago i västra Nyland blir ett lokomotiv i processen. Den ansvarsfulla arbetsgivaren saknas däremot eftersom FN-steel går i konkurs.

– Konkursboets uppgift är inte att främja näringslivet utan att se till fordringsägarnas bästa.

Vid fabriken i Dalsbruk är de flesta hoppfulla och litar på att verksamheten kan fortsätta i någon form. Hur orten ska klara sig utan sin livsnerv vill man inte tänka på.

– Så länge det finns liv finns det hopp, säger huvudförtroendeman Roger Forss.