Statsvetaren vill fortsätta betala

En tjock bunt med urklipp från Financial Times ligger på Juhana Aunesluomas bord. När krisen är över kommer forskarna att ha material för många analyser. Direktören för nätverket för Europastudier vid Helsingfors universitet ser inte bara en kris, vilket gör honom djupt oroad.

– EU har haft kriser förut men det har alltid funnits dynamik med i bilden. Nu rör sig ingenting. Vi har en akut ekonomisk kris, skuldkrisen, en politisk legitimitetskris och populism. Utrikes- och säkerhetspolitiken stampar på stället.

Schengenavtalet naggas i kanterna. Hur åtgärdar man ett dysfunktionellt system medan det knakar i fogarna?

Han anser att finländarna inte har insett hur kritiskt läget är.

– Det beror kanske på att hälften av våra unga vuxna inte är arbetslösa, som i Spanien. Men det kommer att fortsätta mot det värre. Vi är inte på bottnen ännu.

Aunesluoma hör till dem som förespråkar den djupare integrationens väg, kosta vad det kosta vill, helt enkelt för att han bävar för vad som annars händer. Klarar eurosystemet att en eller flera länder lämnar det, frågar han sig.

– Det är en enorm risk, som när kärnvapen användes första gången. I teorin visste man vad som skulle hända men inte hur hårt det skulle smälla. När det gäller euron kan man inte ens föreställa sig utgången i teorin, eftersom det hänger ihop med det globala finanssystemet.

Krisbeslut svåra
Faller euron ligger EU i vågskålen, enligt Aunesluoma.

– EU skulle klara sig utan euron, unionen är så mycket mer. Men euron är den djupaste samarbetsformen och hittills har EU aldrig tagit några steg bakåt. Frågan är vilka kedjereaktioner som skulle uppstå.

Därför hoppas han att politikerna anstränger sig för att finna lösningar.

– Man måste utgå från realpolitik, att man gör det som är politiskt möjligt även om det tar sin tid.

Beslutsfattandet är ändå ett problem.

– EU är inte uppbyggt för att fatta beslut i krislägen. Unionen är gjord för långa processer och har lyckats bra. Till exempel har man lyckats svetsa samman Tyskland och Frankrike och få med de före detta socialiststaterna, vilket är en stor prestation.

Med andra ord har EU tränat för maraton men väntas nu sprinta. Vilka metaforer man än använder börjar tiden bli knapp.

– Resten av världen utgår fortfarande från att Europa har vapen att ta till, men att man ännu inte bestämt sig för att använda dem. Hur går det om Europa börjar ses som förlorat? Då förlorar vi vår globala maktposition, till exempel i klimatförhandlingarna.

Även om Aunesluoma har noterat att man allt mer sällan talar om européer – i stället är det greker, italienare och tyskar – hoppas han på ökad sammanhållning. Det betyder att finländarna ska sluta anklaga greker och portugiser för slösaktighet och acceptera att de behöver hjälp.

– Det var fel på systemet. Inte klandrar vi dem som råkade illa ut under depressionen i början på 1990-talet.

Måste hjälpa
Juhana Aunesluoma anser att det behövs inkomstöverföringar inom unionen.

– Alla vinner på det i längden. EU-området är viktigt för vår ekonomi, och välfärd smittar.

Biter inte ekonomiska argument levererar han några moraliska.

– Om vi kan undvika mänskliga katastrofer, har vi inte en moralisk plikt att hjälpa? Pengarna går vi kanske miste om, men så länge det finns hopp måste vi hjälpa.

Aunesluoma ser inte krisen som entydigt negativ.

– Omtumlande tider kan resultera i kreativitet. När man är på väg att gå in i väggen går det att uppbåda vilja, och länderna kan vara kriståligare än man tror.

Men han väntar inga positiva rubriker i Financial Times inom den närmaste tiden.

– Marknadsreaktionerna är överdrivna men man kan inte komma ifrån att placerarna är rationella. De tror inte att pengarna är säkra.

Eurons historia lär präglas av utopistisk idealism, tippar docenten i politisk historia.

– På 1990-talet såg det hoppfullt ut. Spanien utvecklades snabbt och Irland föddes på nytt. Men i och med den globala finanskrisen tog det slut. Det var en lysande idé, en vacker utopi.