Kyrkan betalar sig sjuk för sina hus

I takt med att den evangelisk-lutherska kyrkan förlorar medlemmar minskar också församlingarnas skatteinkomster.

För att klara av läget har 37 församlingar i år valt att höja kyrkoskatten. Kyrkoskatten ligger normalt på mellan en och två procent av förvärvsinkomsterna och om man ser till vilka församlingar som har högst medlemsskatt är det flera av de svenskspråkiga församlingarna som toppar listan.

Enligt Pasi Perander som är ekonomiplaneringschef på centralförvaltningen för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, är det inte språket i sig som är den bakomliggande orsaken till den höga procenten utan det faktum att de svenskspråkiga församlingarna ofta är små.

– Också små församlingar vill ha en egen kyrka och en egen präst. Det gör att de fasta kostnaderna blir höga och i små församlingar finns det färre medlemmar som ska dela på kostnaderna.

Kronoby kyrkliga samfällighet, som består av församlingarna i Kronoby, Nedervetil och Terjärv hör till dem som har en kyrkoskatt på två procent. Kari Harju, ekonomichef i Kronoby, menar ändå att det inte bara beror på att församlingarna är små, inkomstnivån inverkar också.

Om man i Helsingforsregionen får in runt 212 euro per medlem om året med en kyrkoskatt på en procent måste man i Kronoby ha dubbelt högre procent för att komma upp till samma summa.

En annan orsak är att befolkningen i Kronoby blir äldre och eftersom pensionsinkomsterna är mycket mindre än förvärvsinkomsterna betyder det att också kyrkans andel blir mindre.

För många kyrkor

Kronoby kyrkliga samfällighet är ett praktexempel på församlingar där ekonomin är en utmaning.

Församlingarna har i dag bara drygt 6 000 medlemmar men däremot tre kyrkor, tre församlingshem och åtta begravningsplatser.

– Vi skulle bra rymmas allihop i en och samma kyrka, men hur ska man välja vilken kyrka som ska bort? undrar Harju.

Han menar att problemet bottnar i våra traditioner. Förr i tiden var det viktigt för byarna att visa att de var rika och det gjorde de genom att bygga en kyrka och anställa en präst. Det här har lett till att vi i dag i Finland har hundratals kyrkor som är byggda på 1700-talet och dyra i drift.

När kyrkorna byggdes var det inte meningen att de skulle stå uppvärmda året om, men i dag hålls kyrkorna varma också om det är få som besöker dem.

Det gäller också begravningsplatserna. Då de byggdes var det viktigt att avstånden inte skulle vara för långa, men i dag har de flesta bil och man skulle klara sig med färre. Ändå är det inget bra alternativ att lägga ner kyrkogårdar.

– Alla i kommunen har någon anhörig eller kär begravd här. Med hänsyn till den avlidna och de anhöriga kan vi inte lägga ner kyrkogårdar, säger Harju.

Kassahål syns ännu inte

Medlemsantalet i de evangelisk- lutherska församlingarna sjunker på alla håll i landet.

I Kronoby hör i dag drygt 90 procent av invånarna till kyrkan, men medlemsantalet förväntas sjunka med ungefär en procent per år. Enlig Kari Harjus prognoser betyder det att bara knappt 80 procent av invånarna hör till kyrkan i Kronoby år 2030.

Situationen är likadan också i övriga delar av landet och på vissa håll sjunker medlemsantalet ännu snabbare också om utskrivningsvågen år 2010 nu är över.

Exakt hur stort hål i kassan den vågen skapade vet man ännu inte.

– Många av dem som skrev ut sig då är unga vuxna som ännu inte har så stora förvärvsinkomster. Därför märks det inte heller genast att de inte betalar kyrkoskatt, säger Perander.

Om ett par år då de här personerna når den ålder då förvärvsinkomsterna är som högst vet vi närmare hur stor inverkan deras utskrivning de facto har för kyrkans ekonomi.

För att klara sig måste kyrkan hur som helst vidta åtgärder. Både Harju och Perander tror att kyrkan måste anpassa sig till ett mindre medlemsunderlag och att man måste slå ihop små enheter så att man får stordriftsfördelar.

– Kyrkan är rik om man ser till värdet på alla kulturhistoriska byggnader, men den här rikedomen är statisk och kräver underhåll. Den stjälper snarare än hjälper i det här läget, säger Perander.

Att höja kyrkoskatten för församlingsmedlemmarna är inte heller någon bra idé i längden.

– Jag tror att vi är många som tycker det är tråkigt att en så stor del av pengarna går till fastigheter och inte till det som är kyrkans kärnverksamhet, det vill säga till humanitärt arbete och hjälp för de utslagna. Kyrkan har helt enkelt investerat fast sig, säger Harju.