Läs Wallins avskedstal på SFP:s partistyrelsemöte

Jag lovade mig högst sex år som ordförande och håller mitt löfte

Sex år är en lång tid i politiken. För sex år sedan återvaldes Tarja Halonen till president, de olympiska vinterspelen hölls i Torino, Svenska folkpartiet fyllde 100 år  – och jag valdes till partiets ordförande, i min forna skolas gymnastiksal på partidagen i Vasa. På ett sätt känns det som igår. På ett sätt är det en evighet sedan dess, med tanke på allt som hänt, globalt, nationellt, lokalt.

Under påsken 2006 då partiordförandekampen med goda vännerna Astrid Thors, Christina Gestrin och Jan D. Oker-Blom bjöd på en stunds andhämtningspaus gav jag mig själv ett löfte. Löftet var att jag, ifall jag blir vald till SFP:s ordförande, skulle göra mitt allt för att försöka leva upp till dubbla förväntningar båda viktiga: dels de förväntningar som ställs på en partiordförande och blivande minister, dels de förväntningar, som en småbarnspappa måste leva upp till. 

Jag lovade också min egen fundersamma spegelbild att dra de personliga slutsatserna ifall det uppstår en situation, där det politiska uppdraget genom en smygande kupp tar över kalendern och familjen ständigt blir tvåa. Detta löfte har jag också berättat öppet om i flera intervjuer och diskussioner med kolleger, både i eget parti och i andra.

Jag gav mig själv också ett tredje löfte, som jag av förekommen anledning inte kunnat berätta om - en ordförande kan ju inte vara avgående särskilt länge. Det var löftet, att jag för min egen, för familjens men också för partiets skull i alla händelser kommer att vara partiordförande högst sex år ifall jag blir återvald åren innan, det vill säga.

Det skulle alltid finnas otaliga skäl att slira från sitt löfte. Man kunde skylla på alla halvfärdiga projekt, den ekonomiska situationen, kommunreformen, SFP:s organisationsreform, kommunalvalet eller något annat. Men det skulle lika väl vara svepskäl. Det finns alltid stora, halvfärdiga projekt på hälft i politiken. Det finns alltid ett val eller något annat stort på kommande – strax eller så nästan strax.

Tiden att gå är aldrig rätt, men därför sällan heller fel. Det finns ingen handbok, som slår fast det rätta sättet.

Mina vänner hör mig ofta säga, att man skall gå hem från festen så länge som någon ännu frågar varför. Detsamma gäller också i politiska uppdrag. Dessutom är vi politiker, trots vår förmåga att överskatta oss själva, till syvende och sist oftast på riktigt oersättliga bara i uppdrag, som inte är särskilt politiska. Ett sådant är exempelvis uppdraget som pappa, som också i praktiken är närvarande i barnens vardag.

Det är en raskt övergående tid, som man just därför inte vill uppleva från åskådarplats.

Då jag började som partiordförande 2006 hade jag två barn i dagis. Nästa år har vi redan en tonåring och högstadie-elev.  Tiden går och här hjälper det inte att fråga varför. Livet är direktsändning och repriserna är redan historia.

Under sex år har jag lett partiet i fem val. Av dem har två varit riksdagsval, där partiet först gick framåt och sedan, för ett år sedan, behöll positionerna – som enda sittande regeringsparti – och  fortsatt i regeringen. I EU-parlamentsvalet 2009 behöll SFP mot alla odds mandatet, en framgång och en fest vi sällan skall glömma.

Men också om man, som i mitt fall, fortfarande stortrivs med uppdraget och med äran att bära fältets förtroende, kan man inte bosätta sig i en ordförandeportfölj. Man skall förstå att allt har sin tid.

Därför vill jag idag, uttryckligen inför min egen partistyrelse, meddela att jag inte ställer upp för omval till partiordförandeposten på partidagen i Karleby den 10 juni. Jag vill ge detta mitt besked i god tid, två och en halv månad på förhand, för att hugade kandidater skall ha tid att överväga sitt intresse att efterträda mig och att fältet skall hinna ta ställning.

Jag fortsätter i alla händelser med bibehållen iver min verksamhet i politiken, inte minst i uppdraget som riksdagsledamot för Åboland och Egentliga Finland.  Jag tillkännager gärna också idag, att jag ställer mig till förfogande som kandidat i höstens kommunalval i Åbo.

Jag vill också för säkerhets skull göra alldeles klart, att mitt besked idag inte på något sätt har att skaffa med de senaste veckornas turbulens kring försvarsmaktsreformen. Mitt avgörande fattade jag för sex år sedan – och bekräftade det ännu en gång för mig själv under julledigheten.

Bästa partistyrelse,

Detta har varit en fantastisk resa och den resan fortsätter, bildligt i form av fortsatt engagemang i bevakningen av gemensamma intressen och bokstavligen, genom Den stora finlandssvenska kryssningen, som börjar i eftermiddag.

Det finns inget finare uppdrag än att få leda Svenska folkpartiet. Tack kära vänner för att jag har fått förtroendet och möjligheten att göra det.

Nu är det dags för nya krafter.