Intervjugurun som inte vill bli intervjuad

Hennes grepp är fast och innerligt. Hon släpper inte i första taget, och jag inser att jag bara är en handskakning från många världsledare, politiker och kändisar. Det är med kluvenhet jag ger mig in i en intervju med intervjugurun Stina Lundberg Dabrowski som besöker seminariet Mediespråk i Vasa.
Hon tycker nämligen inte om att bli intervjuad. Hon har sagt att alla har en inneboende drift att berätta sin historia, men att hon själv är undantaget.

Jag har läst hennes nyutkomna bok Stina om Stina och konsten att intervjua. Här beskriver hon sina lyckade och misslyckade intervjuer med alla från Margaret Thatcher till Muammar Gaddafi. Hon beskriver hur hon bäddar för och utför sina intervjuer för att få slutna personer att öppna sig. Jag är osäker på om knepen fungerar på mästaren, men försöker ändå följa hennes råd.

Finns det ett problem i utförandet av intervjun – ta upp det genast.

Du tycker inte om att intervjuas. Varför är det så skrämmande?

Försök se vänlig ut. Skratta inte för mycket.

– Tidigt hittade jag en överlevnadsstrategi i att fråga ut folk. Jag gjorde det privat, innan jag började jobba som journalist. Det bottnar väl i någon skamkänsla.

Lundberg Dabrowskis förläggare tvingade henne att berätta också om sitt liv i boken om att intervjua. Läsaren får glimtar av ett liv med många kriser. Hon avslöjar att hon växte upp med föräldrar som aldrig visade att de älskade varandra. Hon berättar om hur hon blev våldtagen efter att ha liftat med en främling. Hur hon snedtrippade på LSD, hur hon inte kunde avsluta ett destruktivt förhållande.

Vilken händelse i ditt liv har gjort dig mest stark och modig?

– Jag var deprimerad och självmordsbenägen under ett antal år. Men vid ett tillfälle bestämde jag att jag skulle leva. Och då ska jag banne mig leva. Min rädsla ska inte få hindra mig från att göra något – jag var så inställd på att dö att inget spelade någon roll. Sedan dess har jag vågat ställa närgångna frågor.

Hur känns det att dela med sig av så privata saker?

– Det gick ganska lätt att skriva, sen har jag förträngt det. Det är få som frågat om det. De flesta verkar tycka att det är lite jobbigt.

Boken förargade inte barnen, det som oroat henne mest. Hon är glad att hon klarat sig undan rubriker och kändisskap.

– Jag har varit bra på att säga nej till intervjuer.

Själv har hon fått nej 95 procent av gångerna. Efter tjugo år av fjäskande har Fidel Castro ännu inte ställt upp.

I dag är hon mentor och professor vid Dramatiska Institutet och peppar sina elever att jobba hårt, inte bara lita på sin begåvning.

Vad skulle mentorn Stina ge för livsråd åt den unga krisande Stina?

– Jag var länge olycklig och kände mig hemskt ensam. Jag önskar att jag inte hade föraktat mig själv så mycket och så länge. Det är tyvärr många, framför allt tjejer, som gör det.

Varför gjorde du det?

– Jag har en genetiskt ifrågasättande personlighet – i kombination med att jag växte upp i en familj där föräldrarna inte mådde bra.

Var tyst. Hon kanske utvecklar resonemanget om du väntar ut henne.

Jag antecknar. Väntar. Jag slutar anteckna och bara tittar på henne. Tycker hon ser lite blank ut i ögonen och vill inte fråga mer. Tystnadsknepet fungerade inte, men jag vill låta henne ha sina trauman i fred. Jag undrar hur hon själv hade gjort.

På vilket sätt upplever du att man kan rädda världen genom att ställa det du kallar ”slaskiga” frågor?

– När jag hade insett att det inte går att ändra missförhållanden genom att åstadkomma revolution tog jag det som min uppgift att visa hur människor är. Det finns inga onda och goda. Jag tror att jag förbättrar världen också med ”slaskiga frågor”.

Ställde du någonsin hårda frågor till dina föräldrar?

– Nej. En gång skällde jag ut pappa. Jag önskar att jag skällt ut honom mer. Att jag försökt ta reda på vem han var och hur kan kunde bete som han gjorde mot min syster. Att jag hade frågat hur han kunde vända sig bort så här (hon skymmer ögonen med sina händer) när hon pratade med honom.