En glimt av landet bakom ridån

Bussen kurvar ut från Söuls centrum i riktning norrut, mot den demilitariserade zonen, DMZ, som delar Koreahalvön i nord och
syd. Resan längs Freedom Highway, Frihetens motorväg, till den stängda gränsen är knappt 60 kilometer och beräknas ta en timme.
Men frihetens väg är allt annat än fri. Trafiken står stilla. Precis som återföreningen av Korea.

Femtiofem år har gått sedan miljoner familjer splittrades. Femtiofem år av brutna kontakter. Av längtan att åter förenas. Hittills har återförening lyckatsför ungefär tio miljoner, men flera miljoner väntar fortfarande på att få möta sina familjemedlemmar. Vid Imjingak och Frihetsbron, där krigsfångar brukade utväxlas efter Koreakriget, måste alla turister byta färdmedel. Bara turistbussar får köra in i DMZ-zonen som ligger på sju kilometers avstånd. Imjingak är fullt av vakter, trots att vi är en god bit från buffertzonen. Vakterna är rätt avslappnade typer som beredvilligt poserar på bild, mitt bland monument resta i önskan om en återförening av länderna.

Bussbytet klaras av och vi uppmanas sitta med passen i beredskap inför kontrollen och bara fotografera när guiden meddelar att det är tillåtet.

Nästa stopp är Tredje tunneln. Tunneln upptäcktes i oktober för trettio år sedan och är sprängd drygt sjuttio meter under jord och designad för en överraskningsattack mot Söul. Tunneln är drygt 1,6 kilometer lång, två meter bred och kan svälja 30 000 soldater med artilleri på en timme. Tre andra tunnlar har också upptäckts och Sydkorea räknar med att flera finns. Historien berättar att det var tack vare en nordkoreansk avhoppad militär som tunnlarna avslöjades.

Numera är Tredje tunneln en turistattraktion. Vi får blå hjälmar på huvudet och tar plats i ett tåg som för oss in i tunneln. Det är lite Disneyworld-stuk över det hela, men i en unken, fuktig och vemodigt verklig tappning. Så stiger alla av tåget och vandrar på rad in i tunneln. Vi som inte är längre än 165 med skorna på klarar oss med nöd och näppe utan hukande. Tunnlarna är sprängda för kortväxta nordkoreanskasoldater, inte för två meter långa nordbor. Väl ute ur tunnlarna gäller det att hålla sig innanför taggtrådsstängsel. På andra sidan är marken minerad.

Dora observatorium
Nästa sevärdhet är Dora observatorium. Här kan man tjuvtitta på Nordkorea med rejäla kikare. Men vi med kameror tvingas stanna bakom den gula linjen, en god bit från utsiktsplatsens räcke och kikare. Ett försök att klättra upp på det tvåmeterlånga resesällskapets axlar för att fotografera avstyrs snabbt av vakterna. 

Med teleskop och lite tur kan man spana in jordbrukare i Nordkoreas näststörsta stad, Gaeosong. Eller unga som gör militärtjänst. I Nordkorea är den tio år och en förutsättning för att få studera på universitet. Det gör att tjugo procent av kvinnorna väljer armén, uppger vår guide. I Sydkorea är militärtjänsten två år. Också den så kallade propagandastaden, Kijongdong, vars flaggstång med sina 160 meter är högst i världen syns i teleskopet. Staden lär vara tom på invånare, men försedd med högtalare som dygnet runt basunerar ut propaganda - därav namnet propagandastad.

Mitt på den 38:de breddgraden ligger Panmunjeom. Den enda plats där representanter från Nord- och Sydkorea kan mötas. Här skrevs avtalet om vapenvila 1953 och är förutom av FN även bevakat av nord- och sydkoreanska soldater. Hit kan man komma på besök, men man måste åka med en organiserad tur. En kilometer söderut från Panmunjeom ligger Daesongdong som kontrolleras av FN. Totalt 45 familjer och 200 invånare bor här. Enligt guiden är det attraktivt att bo i byn trots att rörelsefriheten är begränsad. Invånarna är befriade från militärtjänst och betalar ingen skatt. Vill man besöka byn behöver man ha en inbjudan i bakfickan.

Sista stoppet är tågstationen Dorasan. Hit går sydkoreanska järnvägen, bredspårig och fin, i väntan på att få löpa vidare till norr. I fjol gjordes en provtur över demarkationslinjen
och hoppet om att skenorna ska komma i bruk växte.

Artikeln publicerades i HBL i november 2008.

FAKTA
1910-1945 Japan ockuperade Korea.
1945 Japan kapitulerade. USA
och Sovjet drar upp gränsen mellan
ockupationszonerna.
1948. 38:e debreddgraden blir
den nya gränsen mellan staterna
Nordkorea och Sydkorea.
1953 Stilleståndsavtalet
undertecknas. Fortfarande finns
inget fredsavtal och länderna är
formellt i krig.