I Lahtis är skolan tvåspråkig
Tiirismaa skola i Lahtis har tusen elever. Fem av dem talar svenska hemma. I skolan gräddar de här fem barnen pepparkakor på finska och lär sig historia på svenska.
När Tamara Skutnabb, 13, kom till högstadiet i höstas fick hon för första gången under sin skolkarriär börja läsa historia på svenska.
Efter att ha gått alla lågstadieklasser i en liten finskspråkig skola, kom hon till Tiirismaa för att landa i ett dubbelt klassystem. Under lektionerna i matematik, fysik, kemi, gymnastik, musik och huslig ekonomi sitter hon i samma klass som 25 finskspråkiga elever – visserligen sådana som läst svenska som första främmande språk, alltså från tredje klass.
När svenska, historia, religion, biologi, geografi eller hälsokunskap står på schemat delas klassen. Då sitter de fem tvåspråkiga eleverna i ett eget rum tillsammans med en lärare som undervisar på svenska.
– Jag pratar svenska hemma med mamma, men i början av hösten var det jättebesvärligt här i skolan. Det var för att jag inte kunde skriva ordentligt på svenska. Det har jag ju aldrig behövt göra förr, säger Tamara och lyfter in en plåt pepparkakor i ugnen.
Hushållsläraren Sirkku Niiranen berömmer. På finska.
– Min svenska skulle inte räcka till för undervisning, men jag har funderat på hur vi kunde lyfta fram de här barnens svenska på ett bra sätt, säger hon.
Inget bråk
Huvudsaken är att inlärningen fungerar. Niiranen kan gott låta den som har problem med att skriva stöka undan sitt prov muntligt. De terminologiproblem som skolan räknade med att de nya eleverna skulle ha i till exempel matematik tacklade man genom att skicka en speciallärare till klassen.
Daniel Carregui, 14, har bott tolv år i Sverige och gått ett år i svenska skolan i Lahtis.
– Det var nervöst att börja i Tiirismaa. Skolan är så stor, men vi lärde känna en del av eleverna på vår nya klass redan i fjol, så det har gått bra, säger han.
Plötsligt ropar någon på Otto – med tydligt svenskt uttal, utan att förfinska hans namn. Otto Ketonen, 13, trivs i sin nya skola.
– Här är vi helt som alla andra, ingen har retat oss för språket eller så.
Oklar framtid
Var de svenskspråkiga eleverna i Lahtis ska gå i skola i framtiden är oklart. Grundorsaken till att de fem sjuorna nu går i Tiirismaa är att den svenska lågstadieskolan i Lahtis är så ny. I våras fick den första kullen svenskspråkiga sjätteklassare sina avgångsbetyg i det charmiga, men lilla, trähuset. Eleverna måste helt enkelt vidare för att det inte finns plats för högstadieklasser i huset.
– Det är första gången vi tar hit svenskspråkiga elever och hösten har gått bra, men om också resten av eleverna ska gå här vet jag inte. Det finns tankar på att ge svenska skolan ett nytt hus så att högstadieklasserna kan få plats under samma tak som de mindre eleverna, men den politiska diskussionen har inte tagit fart än. Nu gjorde vi så här eftersom närmaste svenskspråkiga högstadieskola finns i Dickursby och skolresorna skulle ge eleverna alldeles för långa dagar, säger rektor Tuula Virtanen.
Hon funderar en stund när hon får frågan om hon skulle låta en av de finskspråkiga sjuorna dyka ner i den svenska klassen för att lära sig till exempel historia på svenska.
– Varför inte ... Men bara ifall barnet skulle ha bott en tid i en svenskspråkig miljö och jag skulle vara säker på att eleven klarar av att tillägna sig också lite mer komplicerad terminologi, säger hon.
”Fundera ordentligt”
Tamara Skutnabbs mamma, Brita Flander, kallar arrangemanget för de fem sjuorna ett underbart alternativ på en ort där ett svenskspråkigt högstadium inte är en möjlighet.
– Ändå tror jag att vi behöver en ingående diskussion om vad det betyder för den finlandssvenska kulturella identiteten att grunda tvåspråkiga skolor, säger hon.
Brita Flander talar om en kulturs inre själ, om de traditioner och kulturmarkörer som nöts in i hemmet, i skolan och i den sociala samverkan mellan eleverna. Är luciatåget en show bland andra eller är det den stund på året när man talar om ensamhet och vikten av att ta hand om varandra?
– Mina äldre barn och jag själv har gått i skola på svenska, medan Tamara fick gå lågstadiet i en liten finsk skola för att vi ville värna om hennes sociala umgänge i hembyn. Jag har bland annat sett hur julfesten i den finska skolan uppfattats som en enkel avslutning på höstterminen, medan den på svenska var en hejdundrande fest med glädje och förväntan i luften. Man får förstås något och förlorar något när kulturer möts, men det är också skrämmande att inte kunna se konsekvenserna av en tvåspråkig skola.