”Det tar 25 år att bli en bra skådespelare”

När Stina Ekblad står på scenen händer det något speciellt. Som i söndags när hon läste dikter av länge sedan döda poeter på Bokkalaset i Ekenäs. Orden blev kött, fick liv och landade rakt in i kroppen på varje människa i publiken. Det var magiskt.

Hur gör hon?
– Jag arbetar mycket med språket. Orden blir ett slags massa som jag bearbetar och formar. Jag provar att säga saker på olika sätt, tänjer och krymper, viskar, höjer rösten och ser vad som händer. Jag försöker hela tiden hitta något nytt, överraska mig själv.

Hyllar tekniken
I början av 2000-talet var Stina Ekblad professor i textinterpretation och språklig gestaltning, på Teaterhögskolan i Stockholm.

– Det var en bra titel för den sade precis vad jag höll på med. Skådespelandet är ett tekniskt område. Jag hyllar tekniken, hantverket, kunskapen och kunnandet. Det lär man sig bara genom att arbeta.
Hon säger att yrket är förrädiskt. Skådespelaren skall gestalta levande människor så att folk kan känna igen sig i dem.
– Men unga skådespelare tror ofta att det blir bra om de är naturliga. Så är det inte. Skådespelaren skall inte vara naturlig, utan skapa naturlighet. Precis som musiken skall integreras i kroppen hos musikern eller rörelsen i dansaren skall rösten integreras i skådespelarens kropp, tankar och nervceller. Rösten är fysisk.  Det tar 25 år att bli en bra skådespelare. Ibland är skådespelare lata med att öva tillräckligt. En del försöker slinka ifrån det tråkiga övandet genom att charma publiken.

Bygga instrumentet
Hon tycker att man på teaterhögskolorna borde inskärpa språkets och röstens betydelse mera.
– Grunden är begåvningen och fantasin och det har man om man kommit så långt. Efter det måste man bygga upp sitt instrument för att kunna och orka gestalta kväll efter kväll, år efter år. Tekniken får aldrig märkas. Den stöttar men märks inte. Så fort den gör det, dör det på scenen. Man måste vara levande i ögonblicket, ja ännu mera. Man måste arbeta med texten som om den var en del av kroppen.
Unga har inte svårt att följa unga skådespelares tal på scenen, medan äldre ibland irriteras av deras sätt att tala.
– I vissa roller och pjäser är det bra att skådespelaren följer tidens tonfall, annars stagnerar språket och uttrycket. Men även modernt färgade pjäser, för att inte tala om klassiker, har ett stiliserat lyft. Tankens klarhet måste vara klockren. Spelar man Shakespeare måste man vara helt på det klara vad man säger, varför och hur replikerna hakar in i varandra. Det övas blankvers för lite.

Mod åt Romeo
Stina Ekblad säger att det handlar om mod hos unga skådespelare.
– Man måste våga gå in i ett språk som man inte är van vid. Det är inte lätt att spela en högstämd Romeo när man är ung och skall vara cool. Så är det för varje generation. Men om man till exempel inte breddar sina vokaler, minskar hörbarheten.
Hon är skeptisk till begreppet koncentration.
– Den leder inåt. Allt jag vill berätta skall ut, ut, ut! Det skall bli tomt innanför mig. Energin finns där ute och skall laddas därifån. Närvaro är att lämna sig själv och nå ut till människan i publiken. Det hemskaste som kan hända på scenen är att man blir själviakttagande. Då dör allt. Om det händer mig blir jag otroligt intresserad av min medspelare, vänder energin till honom.
Publiken får inte  märka att det ligger arbete bakom vare gest, ögonkast, replik i en föreställning. Det till synes mödolösa har krävt timmar av övning och tankearbete.
– Publiken vill inte se klätterställningen, stommen. Man lär sig genom att hålla på och förstår mera hela tiden. Vi lever i en obarmhärtig värld, som kräver nytt hela tiden. Det här är ett erfarenhetsyrke och många faller bort på vägen för att de inte orkar.
Hon anser att  skolorna på ett tidigt stadium bör poängtera att en skådespelare hörs, syns och klingar.
–  Skådespelaren skall vara som en malmklocka där orden är kläppen, som skall hitta de rätta ställena och få klockan att klinga rent och fritt.