Tjurfäktare försvarar sitt levebröd

Det är en nästan sakral känsla av koncentration i den neonbelysta hallen. Ingen av de trettio ungdomarna skrattar, skämtar eller busar som man brukar göra på träning. Men så är det här heller ingen vanlig sport. En dag kommer de här pojkarna att stå framför en rasande kamptjur på 700 kilo, och med ett svärd försöka punktera dess hjärta.

Det allvaret syns i varje rörelse. Om och om igen nöter de in tekniken med det röda tygstycket och turas om att ömsom vara tjur och ömsom tjurfäktare. Ansiktsuttrycken imiterar hjältarna i skådespelet på arenan. När de spelar rollen som tjur väser de med hornen tryckta mot pannan och följer slaviskt muletans rörelser. När de är toreron poserar de och sträcker ut kroppen. Efter en riktigt lyckad passering lyfter de på hakan och stirrar mot läktaren i fjärran för att ta emot folkets olé.

Utanför tänds lyktorna och en flock förvildade papegojor lyfter mot skyn. I hundratals år har tjurarna förberetts i fållorna på Venta del Batan inför stunden då de möter sitt öde på den stora arenan Las Ventas. Numera växer ogräset högt och byggnaderna förfaller. Kvar är skolan. Utanför den stora hallen övar en grupp ungdomar volter och förbereds inför ögonblicket då de ska möta sin första tjur.

Pojkarna och tjurfäktarskolan ingår i en tradition som går tillbaka till förhistorisk tid. Grottmålningar vittnar om liknande bataljer mellan djur och människa i den tjurkult som florerade runt om i Medelhavsområdet. När den romerske kejsaren Claudius införde förbud mot gladiatorspel i Hispania, kämpade man mot tjurar i stället. Även morerna hade en egen variant där de stred mot tjurar med lansar från hästrygg.

Men den moderna tjurfäktningen föddes 1726 när Francisco Romero klev ned från sin häst och mötte tjuren till fots. Hans nya stil blev omåttligt populär och har konserverats sedan dess. Det är därför toreron bär 1700-talskläder och använder ett svärd för att döda tjuren.

Men denna eftermiddag är det inte ”trajes de luces”, (kläder av ljus) som gäller utan gymnastikbyxor. Läraren Joaquin Bernandó, som ser ut som en bedagad filmstjärna, står vid sidan om och övervakar allt som händer. Ibland greppar han tag i tyget och visar den rätta handföringen. Den stilmässiga formen är fortfarande perfekt, men efter 32 år av ständig närhet till ett par sylvassa horn har han den där lite stela gången som många av de andra lärarna också verkar lida av. ”Maestro”, som Bernandó kallas av sina elever, berättar att han även brukar jobba som tv-kommentator.

Jag frågar honom om vad han skulle känna om en av hans pojkar dödades av en tjur.

– Det finns alltid en risk att bli skadad varje gång man går in i arenan. Det är inte som i andra sporter. Men ungdomarna tränar mycket innan de tillåts genomföra sin första corrida.

Senast någon dödades var på 80-talet, men nyligen skadades toreron Juan Jose Padilla i Zaragoza när hans ansikte spetsades så illa att ett öga stacks ut. Hans första ord till sin pappa efter fem timmars operation var att han ville tjurfäktas igen.

– Det är kanske svårt att förstå tjurfäktning för en nordbo, men det är en tradition i Spanien. Jag skulle inte ens kalla det en sport, utan mer en konst eller livsstil, säger Bernandó.

För att lära sig konsten att döda en tjur går eleverna på Escuela de Tauromaquia två timmar varje dag efter den vanliga skolgången. Skulle betygen rasa av alltför mycket tjurfäktning blir de avstängda. Lärarna här håller hård disciplin, och man märker att det inte bara handlar om att kasta runt med en röd handduk.

– Det är bara en av femtio som till slut blir tjurfäktare, men eleverna lär sig mycket annat om livet och hur man uppför sig.

Problemet är att även tjurarna lär sig fort. Efter femton minuter har de genomskådat muletans taskspel och börjar gå efter människan. Det är därför som de är värdelösa för tjurfäktning efter att ha använts en gång, och måste dödas.

I Portugal är själva dödandet förbjudet i spektaklet, men utförs efteråt av en slaktare. Det finns oblodiga tjurfäktningar med akrobatikhopp över anfallande tjurar, men det räknas mest som pajaskonster. Hundratals tjurar används också i olika byar för tjurrusningar. Kändast är festligheterna i Pamplona, där nästan lika många berusade amerikaner skadas som tjurar.

– Jag tycker inte tjurfäktning är värre djurplågeri än vanlig slaktning. Det är att visa mer respekt för tjuren att döda den på en arena. Hela tjurfäktningen är en hyllning till tjuren, säger Gonzalo Caballero.

Nittonåringen dödade nyss sin första novillado, en treårig ungtjur, och vann publikens gunst. Han återkom med tjurens öron, en stor ära för en blivande tjurfäktare. En ungtjur kan väga upp emot 400 kilo och vara livsfarlig. Eleverna börjar därför först att arbeta med kvigor.

– Tjurfäktningen är en del av vår kultur. Dessutom skulle rasen dö ut om vi inte hade tjurfäktningen.

Argumentet förs på tal varje gång när man diskuterar att förbjuda corridor. Men det finns inga bevis för att så skulle ske. Tvärtom stryker runt 70 000 tjurar med varje år bara i Spanien. De kan benådas om de visar stort mod, och om publiken vill det, men det händer ytterst sällan. Då skickas tjuren tillbaka till uppfödaren och får ett behagligt liv som avelsdjur.

Rasen toro bravo som används är speciellt framavlad för ändamålet och genom analyser har man fått fram att den har ovanligt gammalt dna, med spår från Afrika, vilket skulle stödja teorin om morerna.

Vad än unge Gonzalo anser om djurplågeri är livet på arenan minst sagt grymt, åtminstone för tjurens del. Precis som en hockeymatch är föreställningen indelad i tre delar. När tjuren rusar ut till publikens vrål och smattrande trumpetmusik inleds den första tercion, som består i att trötta ut tjuren genom att använda det stora gul-lila tygstycket, capoten. Två picadorer till hästrygg sticker den med sina lansar i ryggmusklerna för få tjuren att sänka hornen.

Hästarna är blinda och försedda med vadderade skydd. För inte så länge sedan hade de inget pansar, och då var det inte ovanligt att det dog fler hästar än tjurar när de fick sina magar uppsprättade.

Andra tercion består av att banderilleron sätter sex färgglada spett med hullingar i ryggen som sliter sönder musklerna ännu mer och irriterar tjuren. Det är här de behöver akrobatiken eftersom spetten sticks in i farten utan hjälp av dukarna.

I finalakten möter toreron tjuren ansikte mot ansikte och det är nu han ska visa upp sin faena, att han kan bemästra och kontrollera djuret. Det gäller att komma så nära den uppretade tjuren som möjligt men samtidigt att inte förlora formen.

Den legendariske toreron José Tomás lät sig själv genomborras i benet när han inte ville bryta en rörelse. Han genomförde ändå hela corridan och dödade sin tjur.

Vid det här laget är tjuren fullständigt utmattad och har förlorat mycket blod. Med sin röda muleta sänker toreron tjurens huvud och sticker in svärdet mellan skulderbladen på tjuren. Det är ytterst svårt att träffa rätt, och därför övar ungdomarna i tusentals timmar mot en stålställning.

Ibland får proceduren upprepas gång på gång. Om han misslyckas buar publiken. Helst ska svärdet genomborra hjärtat eller ett större blodkärl, men oftast fastnar stålet i lungorna. Då kliver torerons medhjälpare fram och får djuret att röra på sig så att svärdet skär sönder mer av innandömet.

När sedan tjuren långsamt drunknar i sitt eget blod som forsar ut genom munnen, går toreron fram och hugger den i nacken med en kniv. Detta paralyserar djuret, men dödar det inte alltid. Sedan släpas det ut av fyra åsnor så att nästa tjur och toreador kan börja om ritualen. En corrida består av tre tjurfäktare som dödar två tjurar var.

Men hur tänker en ung kille när han vill ägna sitt liv åt tjurfäktning, åt en konst som är så hatad, och förmodligen kommer att förbjudas av EU? Vad får en att nöta dödsstötar mot en järnställning varje dag efter skolan när ens kompisar spelar tv-spel eller umgås på kaféer?

– Tjurfäktningen kommer aldrig att försvinna i Spanien. Helt säkert skulle det bli ett uppror om man förbjöd konsten, säger César Valencia.

César kommer från Venezuela och hela hans familj är tjurfäktningstokig. Det finns flera länder i Latinamerika där corridor genomförs och är en levande kultur. I Mexico finns världens största arena som tar närmare 50 000 åskådare. Precis som kompisen Gonzalo har han i veckan dödat sin första tjur. Båda är mycket artiga och vältaliga. Raka i ryggen utgör de prototypen för en kändistorero, där de mest framgångsrika tjänar flera miljoner euro och gifter sig med fotomodeller.

Spansk skvallerpress är fylld av dem, men även tyngre skribenter har låtit sig förföras av tjurfäktarens tjusningskraft. Ernest Hemingway skrev flera romaner, den kanske kändaste är Döden på eftermiddagen.

– Kataloniens beslut att förbjuda tjurfäktning har mer med regionalpolitik än med djurplågeri att göra. De vill visa att de inte tillhör Spanien så de kan bli självständiga, säger Gonzalo.

Förra månaden genomfördes den historiskt sista corridan på arenan i Barcelona. Regionerna i Spanien har en relativt stor grad av självbestämmande. Kanarieöarna förbjöd sporten redan 1991.

Många tjurfäktningsanhängare hävdar att katalanernas plötsliga intresse för djurrättsfrågor egentligen är ett illa dolt hat mot centralmakten, men tjurfäktningen har länge lidit av dåliga publiksiffror. Spansk television har infört självpåtagen censur på grund av de tidiga sändningstiderna då även barn kan tänkas titta.

I Katalonien lyckades djurrättsrörelsen Prou (”det räcker”) få med sig ett uppbåd av kändisar att skriva på en protestlista.

– Det var 20 000 personer på arenan och 20 utanför som demonstrerade, fnyser César.

Tjurfäktaren är ett jagat villebråd utanför arenorna. Ännu har inte djurrättsrörelsen stuckit in svärdet. Men det är många som är oroliga. Det rituella dödandet av tjurar föder en jätteindustri, med allt från sömmerskor, medieföretag, uppfödare, arenaägare, till barägarna som serverar tapas på tjursvansar.

Enorma landområden hålls dessutom öppna tack vare kreaturen, och är underlag för EU-bidrag.

Om de spanska djurskyddslagarna är motsägelsefulla – det är inte tillåtet att slå sin katt eller hund men det går bra att sticka ihjäl en tjur i en cirkusliknande föreställning – så är det ingenting mot pengaströmmarna kring tjurfäktningen. Spanska staten lade 2008 cirka 600 miljoner euro i stöd till olika delar av tjurfäktningskulturen, detta trots att tre av fyra spanjorer är för ett förbud. Det kan till och med vara så att finska skattebetalare via jordbruksstöd indirekt subventionerar uppfödningen av tjurar som sedan plågas till döds.

Dagens lektioner är över denna gång. Några ungdomar dröjer sig kvar i värmen. Det återstår att se om det finns några tjurar kvar för eleverna på Madrids tjurfäktningsskola när de tar sin examen. Lite snopet vore det om de inte fick visa sitt mod och sin skicklighet.

Kanske är det omöjligt att förstå corridans magiska dragningskraft om man aldrig stått framför en framrusande kamptjur.

– Es una droga, skrattar läraren Faustino ”Tenin” Luchanesti, och haltar hemåt.