Unga som skär sig har svårt att få hjälp

Sofia Åkerman började skada sig själv som fjortonåring i slutet av nittiotalet och tillbringade flera år på sjukhus. Hon hade både ätstörningar och skar sig själv. I dag är hon sjuksköterska, studerar juridik och arbetar aktivt för att öka kunskapen om och förståelsen för personer som skadar sig själva. De Ungas Akademi bjöd henne att föreläsa i Helsingfors, eftersom man inte hittade experter här hemma.

– De flesta har i dag en relation till självdestruktivt beteende, både unga, föräldrar och lärare. Samtidigt finns det väldigt lite kunskap, experter och böcker om det.

Åkerman vill inte ge entydiga svar på varför somliga skär sig själva eller utvecklar ätstörningar, utom att det kan vara en kombination av personlighet, uppväxt och ett samhälle där tempot trappas upp allt mer. Antalet personer som skadar sig själva har ökat drastiskt de senaste tio åren. När Åkerman insjuknade gjorde vården allt fel, trots att avsikten var att hjälpa. Att vara självdestruktiv är som rysk rulett med livet som insats.

– Några av tjejerna dog och världen stod helt handfallen. När jag blev insatt i en miljö med väldigt sjuka personer trappades mitt eget beteende upp. Inläggning på anstalt är sällan en långsiktig lösning. Jag arbetar för att de som är självdestruktiva ska få mer stöd i sin friska miljö och vara hemma så länge som möjligt.

Hur ska man bemöta unga som drabbas?
– Man ska sträva efter ett varmt och respektfull bemötande, där man hela tiden uppmuntrar till andra sätt att hantera livet när det är svårt.

Vilken är föräldrarnas roll?
– Det stora man kan göra är att man finns där, vill lyssna, vill förstå – det betyder inte nödvändigtvis att man förstår. Det kan slå mig vilken fruktansvärd maktlöshet föräldrarna står inför. Det hjälper inte att plocka bort saker som kan skada, snarare tvingas personen bli mer uppfinningsrik och komma på nya sätt att skada sig.

Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att utveckla ett självskadebeteende, det kan också vara ett sätt för unga att hantera livet när det är svårt.

– Jag reagerar ofta på ungdomar som har väldigt mycket armband eller svettband kring handlederna, då undrar jag alltid om de har något där under. Att en person har konstiga sår och blåmärken på ett ställe där man kanske inte slår sig så ofta är ett annat tecken.

Självskadebeteende är alltid ett tecken på att personen inte mår bra och kan vara ett sätt att signalera omvärlden om det.

– Man pillar lite på såren så att läraren i skolan ska se. Det är lättare att visa såren än att gå fram och säga: jag mår dåligt.

Vilken är kompisarnas roll?
– Det allra viktigaste är att bara vara just en vän. Det kan vara en bro tillbaka till ett friskt liv.

Hur kan man fånga dem som skadar sig?
– En förälder kan inte ensam hjälpa, man behöver hjälp utifrån. Tanken är att primärvården, vårdcentralen, skolhälsovården och ungdomsmottagningarna ska ta lättare fall som beror på psykisk ohälsa, så att barnpsykiatrin kan ta hand om de svåra fallen som har en allvarligare psykiatrisk problematik. Men ibland hamnar den unga personen på en för hög vårdnivå när kunskapen saknas.

– Det viktiga är ändå att förmedla hopp, de flesta lyckas med att återgå till ett normalt liv.Vanligast bland 15–19-åringar

• Självskadebeteende innebär att man medvetet skadar den egna kroppen, ofta med hjälp av vassa föremål, men metoderna som används är varierande.

FAKTA:

 Självskadebeteendet är vanligast bland 15–19-åringar.

• Enligt befolkningsundersökningen i Finland har 10–15 procent av unga allvarliga och upprepade självmordstankar. 3–5 procent har försökt begå självmord. Självmordsförsöken är vanligare bland flickor, men fler pojkar dör på grund av självmord.

• Föräldrar är ofta omedvetna om de ungas självskadetankar, enligt undersökningar är unga som lider av psykiska problem mer benägna att tala med sina kompisar än med vuxna om sina problem.

• Av dem som kommer till den ungdomspsykiatriska vården har hälften självmordstankar och en femtedel har försökt begå självmord.

Källa: THL