Maneterna tar över våra hav

De har ingen hjärna och inga ögon. Ändå håller de på att ta över oceanerna. Maneterna har blivit allt talrikare på jorden i takt med att vi rensar haven på fisk. Nu har forskare funnit att de är förvånansvärt effektiva jägare.

 

Trots att de är handikappade i jämförelse med fiskar – de kan inte se sitt byte och inte heller smyga sig på det – har de andra färdigheter som kompenserar för bristerna. Deras samlade effekt på bytesdjuren är nästan exakt lika stor.

Att de har blivit vanligare i haven de senaste decennierna är oomtvistat. I Medelhavet och i Sydostasien har de blivit ett allt större problem för badturismen, och utanför Norges, Namibias, Kinas och Sydkoreas kuster fastnar de i mängd och förstör fisknäten. Även i västeuropeiska och svenska vatten har en tydlig ökning noterats.

Det har inte rått något tvivel om att orsaken är utfiskningen av vissa kommersiellt viktiga fiskarter. Effekten har varit extra tydlig där fiskeflottorna rensat vattnen på fiskar som äter plankton och fiskyngel, exempelvis sardiner och ansjovisfiskar.

Ögon och fenor är inte allt

Eftersom maneter också lever i första hand på plankton och yngel är det fullt logiskt att de ökar i antal när konkurrenterna försvinner.

Men forskarna har ändå ställt sig undrande till fenomenet. Hur kan djur som är så uppenbart handikappade och så fundamentalt annorlunda, ersätta snabba, smidiga rovfiskar? Geléklumpar borde inte kunna fylla samma nisch i ekosystemet som ryggradsdjur.

Det märkliga är att det är precis vad de gör om de får chansen, och den nya studien som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science avslöjar hur de bär sig åt.

Forskarna, som är verksamma i USA och Spanien, konstaterar att maneter visserligen inte konsumerar sina byten särskilt snabbt. Jämfört med fiskar av ungefär samma storlek kan maneterna uppfattas som usla på att omvandla födan till kroppsenergi – men det är bara vid en ytlig bedömning.

Vatten och gelé

Liksom andra levande organismer är de uppbyggda av kolföreningar men maneter består till över 90 procent av vatten, vilket innebär att de innehåller endast 1,5 kilo kol per kubikmeter kroppsvolym, till skillnad från fiskar och andra ryggradsdjur som består av 100 kilo kol per kubikmeter.

Det går med andra ord inte att jämföra storleken på fiskar och maneter med blotta ögat. Det korrekta ur ekologisk synvinkel är att jämföra mängden kol i deras kroppar, och när man gör det framstår maneterna som fullt jämbördiga.

Forskarnas kalkyler visar att de rensar sin omgivning på byten lika snabbt som fiskar. Eftersom de inte är aktiva simmare sparar de mycket energi när de jagar, energi som i stället utnyttjas för snabb kroppstillväxt. På den punkten är maneterna extremt effektiva, vilket gör att de snabbt kan växa sig mycket stora och på rekordtid kan bilda enorma stim med hundratusentals individer.

Tar över haven

Forskarna påpekar att maneter har en annan fördel över fiskar. De har långa giftförsedda tentakler som dramatiskt utvidgar deras fångstradie och delvis kompenserar för avsaknaden av ögon och fenor.

Dessutom kan vissa maneter bli enormt stora. En av arterna i Stilla havet, Nemopilema nomurai, kan väga 200 kilo, och en annan art, Cyanea capillata, har över 30 meter långa tentakler.

Däremot är de mycket sårbara för vissa rovfiskar. Det innebär att de normalt inte når hur höga tätheter som helst, om inte vi människor ändrar balansen genom utfiskning. Det är precis vad vi har gjort i de flesta områden, och det är därför som maneterna nu håller på att ta över haven. Att de är fullt kapabla att fylla det ekologiska tomrummet efter fiskarna, har den nya studien visat.