Barnens syn på fattigdom. Bilden ingår i Lapsilisä-projektets fotoutställning.

Var tredje ensamstående är fattig

Över 150 000 barn lever i fattigdom i Finland i dag. …Det är tre gånger mera än i början av 1990-talet.

Han vill för tillfället inte ställa upp i tidningen med namn och bild.

– Arbetsmarknaden är hård just nu, säger han.

Han har försörjt sig själv och sin snart tonåriga son sedan barnet började i skolan. Sonen har bott hos honom efter skilsmässan. Några perioder av arbetslöshet och en företagskonkurs har påverkat deras liv i hög grad. De har ingen bil, de var tvungna att flytta från hus till en tvåa, de reser sällan eller aldrig.

Det har funnits stunder när det varit riktigt illa.

– När man tittar på summan på kontot och funderar hur man ska klara sig i två veckor till. När man går i matbutiken med block och penna för att räkna vad man har råd med.

Han talar om det dåliga samvetet, om allt han skulle vilja ge sitt barn.

– En sak har jag bestämt att vi inte sparar på, hans hobby. Han får så mycket ut av innebandyn och har fått många vänner genom den.

Barnen känner ångest

Den här ensamstående pappan är inte ensam. Över 150 000 barn lever i hushåll med inkomster under låginkomstgränsen. Esa Iivonen, rege­ringsråd vid Social- och hälsovårdsministeriet och tidigare anställd som expert på Mannerheims barnskyddsförbund, talade på Helsingforsregionens barnskyddsdagar den här veckan om att den relativa fattigdomen ofta ringaktas.

– Men familjens låga inkomster påverkar barnets möjligheter att delta i vanliga aktiviteter i sin livsmiljö.

Fritidsaktiviteter, hobbyutrustning, barnkalas, nya kläder och även den minsta resa är sådant som också barn märker att en del har och andra inte har.

– En undersökning vid Mannerheims barnskyddsförbund i fjol visade att barn känner både rädsla, ångest och bekymmer för familjens ekonomi, och att de också kan känna sig skyldiga. De kan till exempel utan att berätta för föräldrarna sluta med en hobby när den kräver ny utrustning, för att de vet att familjen inte har råd.

Barnfattigdomen har ökat för varje år sedan början av 1990-talet. Levnadskostnaderna har stigit, särskilt i huvudstadsregionen, samtidigt som realvärdet på hemvårdsstöd och barnbidrag bara sjunkit.

Inte ens två löner räcker

En oroväckande trend är att det i dag finns familjer där båda föräldrar heltidsjobbar, men ändå har svårt att få ekonomin att gå ihop. De låga inkomsterna hos barnfamiljer kan alltså inte förklaras med arbetslöshet.

– Arbetslösheten är lägre hos personer som har barn än hos barnlösa. Det gäller särskilt män, säger Iivonen.

Jobben finns i Helsingfors, men levnadskostnaderna i huvudstaden är så höga att låginkomsttagare har svårt att klara sig. Iivonen är glad att regeringsprogrammet på många punkter tar fasta på barnfattigdomen och att till exempel barn- och vårdbidrag nu äntligen indexbinds. Men han kritiserar också flera kommuner för den bristfälliga information de ger till familjerna om möjligheterna till hjälp och stöd, som till exempel befrielse från avgifter för dagvård och eftermiddagsvård för låginkomsttagare.

– Det skulle också vara viktigt för både skolor och daghem att diskutera hur de gör. Inget barn ska stämplas för att det inte har skidor eller skridskor med till gymnastiktimmen, eller för att det ger färre slantar till en penninginsamling. Och på föräldramöten borde man bestämma sig för en rimlig gräns för gåvor på barnkalas.

Den ensamstående pappan håller med.

– Ibland har det känts som en tävling i vem som kan ordna de bästa kalasen.

Ser framåt

Han talar inte om fattigdom med sin son. Han vill heller inte tänka på sina skulder, det är bara att jobba vidare. Man måste se framåt.

– Jag vill inte använda ordet fattigdom. Det är ett ord som passiviserar. Det är bättre att fokusera på det positiva, på alla fina människor vi fått hjälp av till exempel.

Han har i flera år varit involverad i föreningen för småfamiljer, Pienperheyhdistys. Sonen deltog i fotoutställningen föreningen ordnade om barns syn på fattigdom. Sonen verkar enligt sin far inte ha tagit skada av situationen.

– Jag är glad för att han också är så positiv. Visst har han blivit mobbad för att vara fattig. Men han ser framåt, han har många olika karriärval, han har goda vänner. Och det kommer att bli bättre. Vi är båda så otroligt envisa, vi ger inte upp.