Kvinnor kan skjuta bort osämja

Varje gång jaktkvoterna på de stora rovdjuren slås fast är det någon som klagar. De senaste åren har Jord- och skogsbruksministeriet beviljat rätt frikostiga kvoter, klart större än Vilt- och fiskeriforskningen förordat. Det har fått miljörörelsen på bakbenen.

Tvisten om hur många björnar och lodjur vi har, och hur många vi borde ha, är en evighetsdiskussion, och ofta intellektuellt oärlig. Enligt professor Pertti Rannikko vid Östra Finlands universitet är förutsättningarna för sämja ytterst dåliga. Han talar om en permanent förtroendebrist i storviltpolitiken.

– Det är ingen vits att parterna överbevisar varandra med siffror. Vi borde diskutera vad siffrorna betyder, hur de påverkar både djurskyddet och vanligt folks liv ute i bygderna. Vi måste hitta ett sätt att skydda naturen, men det lyckas aldrig om vi inte uppriktigt erkänner och beaktar de problem det medför, säger Rannikko.

Konflikten är komplex. Den handlar inte bara om att EU och centralförvaltningen i Helsingfors dikterar villkor för sådant som lokalbefolkningen anser sig kunna bättre. Därutöver finns en konstant förtroendekris mellan å ena sidan jägarkåren som anser sig vårda viltet, och å andra sidan det organiserade naturskyddet som anser sig veta bäst. Plus att ytterligare en tvist mellan

Miljöministeriet och Jord- och skogsbruksministeriet har blossat upp.

Så hur löser man den tvisten?

– Det enda sättet är att parterna sätter sig vid samma bord och för en dialog. Redan det är svårt. Och så krävs det ytterligare att man gör saker tillsammans, som till exempel storviltsinventeringar ute i fält, säger Rannikko.

I mars grundades Finlands viltcentral som samlar alla parter som berörs av viltfrågor under samma tak.

– Där har vi en gyllene chans att starta om från början. Nu gäller det att få en förändring till stånd och vädra ut det gamla diskussionsklimatet, säger han.

Rannikko tror att oddsen blir bättre av att jägarkåren håller på att förändras. I dag är den mer heterogen än någonsin. Allt fler kvinnor är engagerade i jakt, också unga kvinnor, och de kanske är bättre på att diskutera sansat och förstå naturskyddsargumenten även om de utgår från att viltet framför allt är en resurs som ska nyttjas.

– Åtminstone bättre än de gamla tjurskalliga gubbar som i dag sitter på alla ledande poster i jaktorganisationerna, säger Rannikko.

Vad miljörörelsens citygröna falang beträffar dömer Rannikko ut oförmågan att ta björn- och vargrädslan i glesbygden på allvar.

– I Helsingfors är det lätt att tro att vi lider av obefogad vargskräck här ute i obygden. Men när folk förlorar sina hundar på gårdsplanen och föräldrar inte vågar låta barnen gå ensamma till skolbussen kan man inte rycka på axlarna.

Kvinnor är lösningen?

Ute i tavastländska Loppis har sex kvinnliga jägare samlats precis före lördagens startskott för årets älgjakt. För att snacka jakt och viltrecept, men varför inte också attityder. Tarja Takamaa, 30, har fått jaktlusten i sig med modersmjölken. Hennes föräldrar är inbitna jägare.

– Klart jag ärvt kunskap och attityder från dem, men jag är också beredd att förändra mina åsikter om argumenten är välmotiverade och övertygande, säger hon.

Professor Rannikko säger att det är viktigt att den dialog han efterlyser förs ansikte mot ansikte, helst ute i skogen, och absolut inte på nätet där hatretorik som bygger på okunskap frodas.

Anna Paananen, 16, tillhör ofrånkomligen webbgenerationen men hon håller med Rannikko på den punkten. Däremot är hon inte lika optimistisk som han.

– Kanske kan det uppstå en sämja någon gång. Jag hoppas det, men det återstår att se.