I dag är det två decennier sedan Sovjets fall

Ryska vetenskapsakademin ligger inhyst i ett fallfärdigt gammalt tegelhus på Leninskij prospekt i södra Moskva.

När man kommer in ska man anmäla sig till en gråhårig herreman som sitter vid svängdörren med ett vaxdukshäfte framför sig. Han slumrar sött, framåtlutad över bordet med hakan i handflatan.

– Hrm, säger jag.

Mannen blinkar till, vaknar upp och skriver sedan nödtorftigt upp mitt namn, födelsedatum och passnummer i häftet.

Jag är här för att intervjua två ryska historiker vid namn Andrej Sokolov och Sergej Zjuravlev om orsakerna till Sovjetunionens fall.

Sokolov och Zjuravlev är inte på sina rum, en kollega meddelar att de står att finna i kafferummet. Där sitter hela kollegiet, män i kostym och tjockbottnade glasögon, och dricker te. Jag välkomnas med glada rop.

Vi drar oss undan till ett lugnare rum, vilket jag är tacksam över. Att diskutera orsakerna till Sovjets fall med tio ryska historiker hade kunnat bli ganska oöverskådligt.

Komplex bakgrund
Orsakerna till Sovjetunionens fall är många och komplexa, de flätas in i varandra och det går inte att definiera någon avgörande tidpunkt då nedgången började.

Sammanbrottet var en långsam process, så långsam att varken omvärlden eller sovjetmedborgaren lade märke till den. De flesta var övertygade om att sovjetsamhället skulle vara för evigt, eller att det åtminstone skulle existera betydligt längre än sjuttio år.

Några faktorer bakom sammanbrottet är uppenbara. Kapprustningen. Beroendet av oljepriserna. Etniska spänningar. Stadigt försämrade statsfinanser. Oförmåga till flexibilitet.

Det talas ofta om stagnationen under Brezjnev, men de strukturella problemen fanns där ända från början. I början var de inte lika synliga, eftersom den sovjetiska ekonomin expanderade efter andra världskriget. Men småningom mattades takten av. De inbyggda svagheterna i en stelbent planekonomi kom ohjälpligen i dagen.

– På sjuttio- och åttiotalet blev det allt vanligare att en del av lönen betalades ut som natura förmåner. Folk hade helst velat ha pengar, i stället fick de varor. Men sovjetsamhället hade också en väldigt välutvecklad offentlig sektor. Gratis dagvård, mediciner, utbildning. De här utgifterna svällde och svällde, okontrollerat. Det var den huvudsakliga orsaken till att staten blev bankrutt, säger Sergej Zjuravlev.

Bussbiljetten var fem kopek
I väst är den dominerande teorin en annan: Reagan med sin kapprustning knäckte ryggen på Sovjet.

Det håller Zjuravlev inte alls med om.

– Nej, det är inte sant. Utgifterna för den offentliga sektorn var så höga att de överskred de militära kostnaderna. Det var inte kapprustningen som blev Sovjets fall, utan alla naturaförmåner som inte tillät någon flexibilitet. När oljepriserna sänktes hade man egentligen inte råd att upprätthålla dem längre, men att skära ner var en politisk omöjlighet. Bussbiljetterna kostade fem kopek. De skulle kosta fem kopek och därmed basta. Folk levde oerhört knappt, men de visste åtminstone vad saker och ting kostade.

– Det fanns en trygghet i samhället som politikerna inte vågade röra, trots att man egentligen inte hade råd med den. Befolkningen hade redan så litet att det var livsfarligt att ta ifrån dem minsta förmån.

Gorbatjov började i fel ände
Sakta men säkert skrapades kassakistan tom. Därför borde Michail Gorbatjov enligt Sokolov inte ha börjat med politiska reformer då han blev generalsekreterare 1985. Han borde ha tagit itu med ekonomin.

– Gorbatjov var en skicklig orator, men en ängslig och passiv beslutsfattare. Han var långsam och obeslutsam, kunde inte ta i de svåraste frågorna, sade varken ja eller nej. Han reagerade på skeendena, i stället för att styra dem.

Sokolov och Zjuravlev är kritiskt inställda inte bara mot Gorbatjov, utan också mot Jeltsin.

– Jeltsins förbjöd kommunistpartiet, men han var själv dess produkt. Han omgav sig med före detta partipampar, inte dissidenter. Det är samtidigt inget att förvåna sig över. Kommunistpartiet hade 20 miljoner medlemmar och hela tjänstemannakåren var framsprungen ur partiet. Därför var det egentligen inte möjligt att styra det nya Ryssland utan hjälp av det gamla gardet, säger Sokolov.

Ändå åtnjöt Jeltsin ett enormt förtroende under det självständiga Rysslands allra första tid. Han mobiliserade hundratusentals människor.

När han sade att livet skulle bli bättre trodde folk honom. Besvikelsen över att de hänsynslösa reformerna på kort sikt bara ledde till att folk förlorade sina besparingar var därför också stor.

– Jeltsin lovade att han skulle lägga sig på järnvägsrälsen om folk inom sex månader inte hade fått det bättre. Nåväl. Det gjorde han inte, konstaterar Zjuravlev.

Omöjliga premisser
En som jobbade tätt ihop med Jeltsin var Arkadij Murasjev. På Jeltsins tid var han en av de nya unga folkvalda som placerades på tunga poster i statsapparaten.

Murasjevs uppgift blev att upplösa och omorganisera Moskvas milis, ett organ som hade blivit alldeles för egensinnigt och självsvåldigt.

– Vi som tog över tyglarna efter kommunisterna kunde inte ens ana hur illa ekonomin hade skötts. Situationen var helt enkelt katastrofal. Vi trodde till exempel att det fanns en guldreserv, men det visade sig att den var helt tömd. Det fanns ingenting! Inga varor, ingenting att köpa i butikerna, staten hade inga medel, bara skulder. Vintern närmade sig. Vad skulle vi göra?

I dag äger Arkadij Murasjev ett konsultföretag och arbetar med utländska företag som har etablerat sig i Moskva. Vi har stämt träff i World Trade Center i Moskva, vid en av dess ståtliga inomhusfontäner.

Murasjev dricker whiskey, till mig har han beställt en espresso och franskt källvatten. Han är ledigt klädd i ljus kostym och rosa skjorta. Tonen är avspänd.

Ur hans synvinkel har allt slutat tämligen väl för Ryssland, något som var allt annat än självklart för tjugo år sedan.

– I början av december 1991 var vi redo att släppa loss priserna. Men det var val i Ukraina och vi beslöt att vänta tills valet var över så att reformerna kunde börja samtidigt. Jeltsin sköt upp reformerna till januari och vi förlorade dyrbar tid. Inflationen hann accelerera.

– Ingen visste vad som skulle hända, vi hade bara en vag aning om att en stor katastrof var i antågande. En katastrof som vi bara kunde vänta på, den gick inte att avvärja.

Det är den känslan som Arkadij Murasjev aldrig kan glömma. Känslan av att inte ha kontroll över en situation som när som helst kunde urarta i massvält och blodbad.

Men katastrofen skedde inte. Miljontals ryssar förlorade visserligen alla sina besparingar, men samhället förblev någorlunda stabilt.

Det blev inte inbördeskrig och småningom fylldes butikerna med varor.

– Det var framför allt tack vare Jegor Gaidar (då ekonomiminister, senare premiärminister). Han var hjärnan bakom reformerna och drev målmedvetet igenom dem. Han visste att han skulle bli hatad, men det fanns inget annat att göra.

På sin tid trodde Murasjev att Ryssland snabbt skulle nå upp till samma levnadsstandard som i Ungern och Polen.

– Det skedde tyvärr inte. Alltid då man genomför våldsamma reformer kommer en motreaktionen. Den pågår fortfarande i Ryssland. Det är därför Putinväldet har stöd. Men jag tror att reformerna ändå kommer att fortsätta, i sinom tid. Folk är förbannade på Jeltsin, men det han skapade har vi fortfarande kvar. Demokratiska val, parlament, federala strukturer. I dag fungerar de inte som de ska, men jag hoppas att de gör det en dag.

– Ryssland är inte en demokrati, men Ryssland är inte längre Sovjetunionen.