Arabiska våren gungar civilisationens vagga

Går man på gatorna i Damaskus eller Aleppo slås man av två saker, dels hur gammal kulturen är med spår från Bysans och romarriket, dels hur ung befolkningen är. Nästan hälften är under tjugo år och känner inte till hur det är att växa upp utan en av familjen al-Assad vid makten.

Under Baathpartiets regeringstid har befolkningen fördubblats och en ny generation ungdomar med tillgång till internet och satellit-tv klivit fram. De vill ha det som alla andra tonåringar har runt om i världen.

Men deras möjligheter är strikt begränsade. Tillhör du inte den alawitiska minoriteten som Assad kommer från, eller kommer från en rik familj i storstäderna, väntar enbart fattigdom och arbetslöshet. De undermåliga universiteten pumpar ut nya studenter varje år, men få finner utkomst.

Särskilt hårt är det för de unga männen som förväntas ha sparat ihop en stor summa pengar innan de kan gifta sig. Tidigare har det enda utloppet varit att vända bitterheten mot grubblerier och religion, eftersom moskéerna varit den enda form av organisation förutom det egna partiet som regimen godtagit.

Protesterna har hållits nere fram till i år på grund av att flera basvaror som socker, mjöl och bensin varit subventionerade av staten, men de senaste årens missväxt har gjort folket på landsbygden desperat. Korruptionen, nepotismen och de stora ekonomiska klyftorna har blivit för mycket till slut.

Det var alltså inte enbart kraven på demokratiska reformer och ett slut på diktaturens förtryck som var orsak till att bönderna i Daraa började protestera i mars och som utlöste de landsomfattande protesterna inspirerade av Tunisien och Egypten.

Minoritetsstyrning
Hur kommer det sig att en shiitisk sekt och minoritetsgrupp som alawiterna kom till makten i Syrien? De utgör bara runt sex procent av befolkningen och deras religion godtas inte som islam av många konservativa sunnimuslimer.

Bakgrunden går att finna hos de europeiska kolonialmakterna och deras strategi om divide et impera, söndra och härska.
Efter att ha fallit under franskt mandat efter Sykes-Picot-uppgörelsen, började fransmännen befordra alawiterna, ett litet och ganska underutvecklat bergsfolk, till tjänster inom armén på 1930-talet.

Detta för att möta hotet från sunnitiska självständighetsrörelser. Men det gick inte att hindra tidens anda och efter andra världskriget 1946 blev Syrien självständigt.

Genom att hålla ihop inom den egna gruppen lyckades alawiterna på slutet av 60-talet nå toppen av beslutskedjan, och 1970 kom Hafez al-Assad till makten via en oblodig kupp. Som minoritet kom de att samarbeta med de kristna som utgör runt tio procent av landets befolkning, samt andra etniska grupper och religioner, bland annat druserna.

Ett annat stöd kommer från en liten klass superrika sunnitiska handelsfamiljer som via lönsamma affärer och korruption nått en privilegierad position i det syriska samhället.

"Räven"
Hafez var känd som "räven i Mellanöstern" och under hela sin regim lyckades han positionera sig mellan blocken i det kalla kriget.

Efter att ha förlorat oktoberkriget 1973 mot Israel, övergick han till att i stället koncentrera sig på att kontrollera det av inbördeskrig härjade Libanon och på att stödja olika milisgrupper som Hamas och shiitiska Hizbollah.

Syrierna brukar skämta om att trots den hårda retoriken om fienden "sionisterna", har inte ett skott sedan dess skjutits mot Israel över gränsen vid Golanhöjderna. Men Israel har flera gånger bombat i Syrien, senast i Operation Orchard 2007 då de ödelade vad som troddes vara förberedelserna till en atombombsanläggning.

Vid Sovjetunionens fall förlorade Hafez sin närmaste allierade och en viktig handelspartner, och försökte närma sig USA, bland annat genom att klokt nog ställa sig på de allierades sida i Kuwaitkriget 1991.

Men töperioden i relationerna med väst blev kort när han insåg att Israel inte skulle ge tillbaka de för honom inrikespolitiskt viktiga Golanhöjderna. I stället vändes blicken allt mer mot mullornas Iran, som till skillnad från sunni-majoriteten i Syrien är shiitiskt.

--------------

Medan stridsvagnar slaktar invånarna i Hama pågår ett ständigt krig i medierna. Regimen har ända sedan oroligheterna blossade upp skyllt på religiösa fanatiker, utländska terrorister och främmande makter.

Som alltid i ett hermetiskt stängt samhälle är informationen knapphändig. Inga oberoende journalister släpps in och de internationella medierna är hänvisade till uppgifter via frivilligorganisationer, aktivister och videosnuttar på nätet.

Den samlade bilden har bara regimen som har tillgång till hela den enorma tv-produktionsindustri som växt fram det senaste decenniet och som gjort Syrien till arabländernas kanske främsta såpoperafabrik.

Läs mer på Hbl.fi!