Lyhördhet i stället för arrogans

I torsdags yttrade den brittiska premiärministern David Cameron ord som kan komma att gå till historien: "Vi kommer att spåra er, vi kommer att finna er, vi kommer att åtala er, och vi kommer att bestraffa er." Spekulationerna har gått heta om vad som slagit slint i huvudet på de unga "vildarna" som tar för sig av "gratis grejer", kastar sten på polisen och eldar upp vad som råkar finnas i närheten.

Likheterna till tidigare kravaller begränsar sig till att det började med en specifik incident och irritation med polisen, som ledde till att slussarna öppnades för uppsluppen rånarfest på gatorna.

– När ett samhälle känner missnöje med polisen, endera för att medlemmarna känner sig trakasserade, underbeskyddade eller överbeskyddade så kan det gå allvarligt fel, säger Jonathan Hadley, före detta brittisk polis och forskare i sociologi vid Helsingfors universitet.

Mer än bara makt

Hadley, som inledde sin karriär som polis 1985 i södra Essex, har upplevt fattiga samhällen där kriminalitet är en livsstil inpå skinnet. Efter upploppen på 1970- och 80-talen insåg den brittiska polisen att maktutövande inte fungerar, även om förnyelserna fastnade i fötterna på politiska krafter.

– Polisen måste reflektera behoven i det lokala samhället. Det behövs en så kallad "communitypolis", på både en teoretisk nivå och en praktisk nivå.

Vad som väckt Hadleys uppmärksamhet är hur de lokala invånarna själva tagit till baseballträn och bildat grupper för att skydda sitt grannskap. Men det är en farlig väg att ta.

– Vad de säger är "vi gör polisens arbete, den skyddar inte oss så vi gör det". De facto briefade polisen invånarna i hur de kan försvara sin stadsdel, men frågan är ju då, vilken blir polisens roll?

Fel taktik farlig

Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Polishögskolan i Stockholm, ser stora risker i att gäng och grupperingar börjar ta lagen i egna händer. Bland annat högerextrema English Defence League nosade sig snabbt fram till var det hände för att få vara med på ett hörn.

– Det leder till att de ska göra upp med varandra, hämnas, skydda, leka poliser. Det kan komma fram många fiskar som tror att de gör rätt men som gör fel.
Bunar, som jobbat tätt med polisen för att förebygga ungdomsbrottslighet i Sverige, är oroad för att polisen kan överreagera på grund av rädsla och okunskap, något som skulle bli ännu värre om militären skulle tas in.

– Det är helt huvudlöst. Om inte 16 000 poliser kan stävja några hundra ungdomar, hur ska militären klara av det då? Ska de skjuta på dem? undrar Bunar.

– När polisen nonchalerar och inte lyssnar, då blir folk förbannade. Tänk om det varit en enda polis som läst kommunikationsvetenskap som hade kommit in och lugnat läget?

Ny form av segregering

Den brittiska regeringens mantra om att förövarna tillhör en "underklass", vill Jonathan Hadley inte skriva under. En stor del av bakgrundsorsakerna står enligt honom att hitta i social uteslutning, som delvis härrör sig ur åratal av konservativ neoliberal politik.

Och den politiken begränsar sig inte bara till Storbritannien. Enligt Hadley kan man se effekterna på en global skala – konsumism i kombination med en växande nationalism, euroskepticism och en rädsla för hur framtiden ska se ut finns att hitta överallt. Till skillnad från Storbritannien har Finland ingen större tradition av sociala protester som säkerhetsventil.

– Spänningarna och motsättningarna ligger under ytan på samma sätt här, men de tar uttryck i en annan form, varnar Hadley.

Bunar påminner om att situationen inte är löst med att skicka ut kravallpoliser – han ser det bara som en uppmaning till bråk. Han förfärar sig över hur premiärminister Cameron frånsäger sig allt ansvar från regeringens sida.

– Det här är inga monster – de är våra barn. De är en produkt av sitt samhälle, vi kan inte bara säga att de är banditer, bura in dem, och slänga nyckeln. Det kommer bara att skapa nya problem.