Foto: Kristoffer Åberg. Fredrik Pressler säger att hans vattenkraftverk kör i gång då vattennivån är tillräckligt hög och stängs av under lågvatten.

Stora strider om små kraftverk

Finland är inte de tusen strida strömmarnas land och det här gör situationen utmanande för ägare av små vattenkraftverk. Fallhöjderna är låga och vattenmängderna små. Kraven på fiskvägar sätter lönsamheten på prov.

Fredrik Pressler, kraftverksföretagare och ordförande för Föreningen för småskalig vattenkraft, säger att den småskaliga vattenkraften dras med ett stort imageproblem.

– Då folk hör ordet vattenkraft tänker de på Vuotosprojektet och på väldiga konstgjorda dammar som förstör miljön och tvingar befolkningen på flykten. Det är synd att den stor- och småskaliga vattenkraften blandas ihop så här.

Pressler är vd för bolaget Drägsby Vattenkraft vars anläggning ligger vid Svartså i Tjusterby i Borgå. Nu under sensommaren står de tre turbinerna stilla på grund av den låga vattennivån men under vår- och höstfloderna är det fullt ös, säger han.

Om den stora allmänheten har en felaktig bild av den småskaliga vattenkraften så hurdan är då kraftverksföretagarens syn på saken?

– Ett litet vattenkraftverk består av ån, forsen och en ränna som styr in en del av vattnet i turbinbyggnaden. De existerande anläggningarna har oftast sin bakgrund i gamla sädeskvarnar och sågverk som försågs med generatorer i början av 1900-talet. Så är det också i Tjusterby.

Hur idylliskt det här än må låta så har miljöpåverkningarna från de småskaliga vattenkraftverken ofta behandlats i olika myndighetsinstanser, så även kraftverket i Drägsby. Stridsfrågan, liksom i många andra fall när det gäller miljötillstånden för små vattenkraftverk, har handlat om att bygga en fisktrappa.

– Här i Tjusterbyforsen stoppades fiskarnas möjlighet att vandra uppför av staten 1968 då man sprängde bort forsen och började reglera vattenflödet med en segmentlucka. Det hade inget med kraftverket att göra. Enligt vattenlagen ska den som orsakar en skada återställa naturen, så därför anser Föreningen att det är fel att kraftverksbolagen nu kategoriskt ska bekosta fiskvägarna.

Kraftverket i Drägsby är inte ensam om problemet. Pressler säger att staten på 1960- och 70-talet genomförde omfattande byggarbeten där våtmarker dränerades och forsar sprängdes bort för att reglera flödet och minska översvämningsrisken. Då tänkte ingen på fiskarna.

– Nu vill myndigheterna rätta till gamla synder och kräver att kraftverksföretagarna ska stå för utgifterna. Men jag tycker att samhället, som har nytta av den förnybara energin, kunde bekosta fiskvägarna och kraftverksägarna kraftverket. Mot en lämplig ersättning kunde kraftverksbolaget sälja vattenflöde till fisktrappan.

Pressler säger att Föreningen för småskalig vattenkraft vill delta i arbetet för att utveckla fungerande fiskvägar som inte kräver så mycket vatten.

Potentialen för småskalig vattenkraft är enligt Pressler betydande.

– Föreningen uppskattar att det finns outnyttjade energiresurser på upp till 1,4 terawattimmar i forsar och vattenområden som inte är skyddade av naturvårds- eller forsskyddslagen.
Ekonomiska realiteter

På Nylands närings-, trafik- och miljöcentral säger fiskbiolog Mikko Koivurinta att Vattenkraftföreningens bild av den småskaliga vattenkraften verkar lite tendentiös.

– I praktiken behövs det alltid något slags regleringsdamm. Vattenmängden är den stora frågan. De små kraftverken behöver vanligen fem till tio kubikmeter vatten per sekund för full effekt, men under torrperioderna kan flödet sjunka till mellan en och två kubikmeter. Hur ska vattnet räcka till både för en lönsam elproduktion och för att ge möjlighet för fiskarna att röra sig?

– På rak arm vet jag två ställen där det fungerar, vid Sjundby fors i Sjundeå och Huopanankoski i Mellersta Finland.

Koivurinta säger att strömtopparna under höst- och vårfloderna pågår endast i några dagar.

– Kraftverken går under en stor del av året på halv effekt, och de skulle behöva allt vatten i vattendraget. Men i miljötillståndet krävs det att en del ska strömma fritt året om. En del fall har till och med behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen innan problemet ordnats. Under de senaste tio åren har meningsskiljaktigheterna varit många.

På Vilt- och fiskeriforskningen säger forskare Eero Jutila att skyddandet av fiskbeståndet i vattendrag är mycket angeläget.

– Vandringsfiskarna är mycket hotade, framför allt öringsbeståndet. Vi har inte råd att förlora fler vandringsleder. Jag förhåller mig därför kritisk till mera vattenbyggande trots att det finns en del exempel där fisktrappor fungerar.

Läs mera i dagens Hbl.