Sovjetunionens fall var en räddning och en katastrof

Stalins ansikte i granit är stolt och strängt. Handen är på klassiskt maner instucken under slängkappan. Ögonen smalnar litet. Hela statyn är utmejslad ur ett enda granitblock.
Men det är något fel på Stalins näsa. Den är avhuggen.

Några meter längre bort står revolutionsledaren Jakov Sverdlov i höga bolsjevikstövlar. Bakom honom tornar KGB:s grundare Felix Dzerzjinskij upp sig på en flera meter hög sockel.
Solen gassar, det är tryckande Moskvasommar. Mellan statyerna springer barn omkring i gräset och leker under höga rop.

För tjugo år sedan avlägsnades de här statyerna från sina ursprungliga platser och fördes till parken invid Dom Chudozjnika. De kastades huller om buller i gräset - Lenin, Stalin, Dzerzjinskij. Folk klättrade på dem och fotograferade sig stående på Lenins huvud.

Nu är det bara en handfull statyer kvar. De står värdigt upprätt.

Ryssarna finner inte längre någon njutning i att dansa på en fallen Dzerzjinskij.

– Vi skulle få ett rättvist samhälle. I stället blev det mer orättvist än någonsin förr. Vi har nu för tiden hundra sorters öl och femtio sorters vodka i affärerna, men fattigdomen och samhällsklyftorna är enorma.

Det blev inte kapitalism, det blev ett rövarvälde, säger Rustem Safranov.

Han är drygt femtio år gammal och tillhör den generation som hann växa upp och leva ett vuxet liv under kommunismen. Rustems föräldrar var ingenjörer och han är född i Ural.

– Mina föräldrar tillhörde ingenjörsintelligentsian. Den var sovjetlojal på ett helt annat sätt än den liberala Moskvaintelligentsian. Mamma och pappa jobbade inom krigsindustrin, min mamma var med och tillverkade ballistiska missiler för u-båtar. De var stolta över sin yrkeskunskap och över att Sovjet var ett mäktigt land.

Trodde på Jeltsin

Ändå stod Rustem Safranov på Boris Jeltsins sida under statskuppen i augusti 1991. Han tog sig till Vita huset och befann sig där under de avgörande dagarna, då några gammalkommunistiska kuppmakare försökte röja Gorbatjov ur vägen och rädda vad som räddas kunde av ett Sovjetunionen som redan var i sönderfall. Det var ett desperat försök att vrida klockan tillbaka som visserligen kom alldeles för sent, men som kunde ha lett till stor blodspillan.

Invid parlamentsbyggnaden Vita huset sällade sig Safranov till tusentals medborgare för att skydda parlamentet mot kuppmakarna och visa Jeltsin sitt stöd.

– Det var en märklig atmosfär. Folk var rädda men samtidigt euforiska. Vi kände glädje, skräck, rörelse. Ingen visste hur det skulle sluta, i själva verket var vi alla beredda att bli skjutna. Och samtidigt trodde vi på vår sak. Vi visste att det måste ske en förändring, att sovjetsamhället inte kunde fortsätta. 

Vändningen kom i själva verket tidigt. På statskuppens första dag den 19 augusti ställde sig Boris Jeltsin på en stridsvagn invid Vita huset och höll ett tal där han öppet trotsade kuppmakarna. Jeltsins tilltag var ett halsbrytande vågspel, men det lyckades. Under de följande dagarna blev folksamlingen vid Vita huset allt större och självförtroendet spred sig.

– Vi kunde se att soldaterna inte var professionella. Hade kuppmakarna velat så hade de kunnat placera ut yrkeskunniga prickskyttar som hade börjat skjuta oss, en efter en.

Delade känslor

Ändå ville Rustem Safranov egentligen aldrig att Sovjetunionen skulle falla samman helt och hållet.

– Jag förstår att balterna inte ville vara med. De hörde egentligen aldrig hemma i Sovjet. Men Centralasien kunde ha förblivit en del av Ryssland. Jag har själv bott och arbetat i Turkmenistan, och jag upplever att det ryska inflytandet där faktiskt var positivt. Analfabetismen utrotades och kvinnans ställning förbättrades. I dag är kvinnorna återigen förtrycka. Ville turkmenerna ens ha självständighet? Jag tror inte att någon frågade dem.

Rustem Safranov pratar och pratar. Orden väller fram i väldiga, osammanhängande sjok. Han är fylld med den blandning av nostalgi, harm och förvirring som är vanlig då ryssar talar om sin sovjethistoria.
Hur ska man tolka sitt förflutna? Hur ska man tackla det faktum att Ryssland, som en gång var stort och mäktigt, fortfarande inte har nått tillbaka till samma världspolitiska position som för tjugo år sedan?

– Jag medger utan vidare att Sovjetunionen inte fungerade. Frågan jag ställer mig är varför det var nödvändigt att förstöra allt? Var man verkligen tvungen att kasta allt i soptunnan?

Vi sitter på en parkbänk några stenkast från Vita huset. Parlamentet finns inte längre här. Det har flyttat in till centrum, i närheten av Kreml som i dag kontrollerar den lagstiftande makten så gott som fullständigt.

Två år efter augustikuppen 1993 gjorde duman nämligen uppror mot Jeltsin. Han svarade med att ge armén order om att storma Vita huset. Minst 150 människor dog i sammandrabbningarna. Därefter flyttade parlamentet ut ur Vita huset. I dag är det regeringen som arbetar här.

Stalin hedras

Det har inte rests ett enda minnesmärke i den här parken för att hedra händelserna 1991. Inte ett enda, hur jag än letar. Däremot har någon byggt upp en vägg med fotografier av dem som dog då parlamentet stormades 1993. På väggen hänger porträtt inte bara av de döda, utan även Josef Stalin.

Nadezjda Vorobeva och Valerija Luzjnova står och betraktar fotografierna. De är 18 och 21 år gamla och tillhör den generation som inte har några personliga minnen av Sovjetunionen. Den här generationen har ofta en slående positiv bild av livet under kommunismen.

– Man fick resa fritt överallt. Det var bekvämt. Nu måste vi ha visum till alla möjliga länder, säger Nadezjda.

Ytterst förvånad undrar jag om hon inte visste att det tvärtom var förbjudet att lämna Sovjetunionen.

– Jo... men mormor har berättat att medan Sovjet existerade kunde man resa i hela sovjetriket. Och att folk trodde på höga ideal. Nu tänker alla bara på pengar.

Nadezjda och Valerija vill själva helst lämna Ryssland. Drömmen är att flytta till London, där det redan bor flera hundratusen ryssar.

– I Storbritannien är utbildningen dyr men den har kvalitet. Här i Moskva måste man antingen betala för att studera privat eller studera på någon sämre statlig utbildning. Att komma in på högtstående statliga utbildningar som Moskvas statliga universitet är helt omöjligt. För att bli antagen där måste man antingen ha kontakter eller pengar, säger Valerija.

Ny festdag

Följande dag stiger vi ur en metrostation i centrala Moskva och hamnar rakt in i en demonstration. Nyfikna följer vi med folkmassan, som i maklig takt rör sig över Moskvafloden mot Vassiliskij spusk nedanför Röda torget. Ryska flaggor vajar över demonstrationståget. De allra flesta demonstranter är påfallande unga.

Att få något svar på frågan vad den här marschen handlar om visar sig ta tid. Demonstranterna verkar inte vara helt och hållet på det klara med saken själva.

På bron står Natalja Bychovets och Olga Tjernysjeva och håller i varsin flagga. De är drygt trettio, utbildade lärare och arbetar inom stadsförvaltningen. Sovjetsamhället innebär för dem barndomen - varma, positiva minnen.

– Det fanns en stark känsla av gemenskap på den tiden. Bäst minns jag alla klubbar som man kunde delta i efter skolan. Barnen fick teckna, spela schack, idrotta eller spela något instrument. Föräldrarna kunde göra långa arbetsdagar, det fanns alltid sysselsättning för barnen, säger Olga.

Trygghet är det ord hon främst förknippar med Sovjet. I motsats till dagens ryska samhälle där var och en får klara sig bäst den kan.

Nya helgdagar skapar förvirring

I likhet med alla de övriga deltagarna har Olga och Natalja blivit utkommenderade av sin arbetsgivare. Alla som går i demonstrationståget är studenter eller statsanställda.

Det visar sig att de firar Den slaviska kulturens dag. En ny helgdag som har införts för några år sedan, ett i raden av Kremls försök att skapa en nationell identitet. Men ingen av dem som står med ryska flaggan på axeln har själva valt att delta. Ungdomarna har visserligen roligt tillsammans och den ryska flaggan bär de med stolthet. Men det är tämligen uppenbart att de inte bryr sig ett jota om Den slaviska kulturens dag.

Ryssarna har fortfarande inte funnit sin identitet. Alla de nya helgerna som Kreml har infört i ett försök att skapa samhörighet får inget gensvar, säger statsvetaren Marija Lipman.

– Ryssland har existerat i tjugo år. Vi har en flagga och en stat. Men vi har ingen uppfattning om vad det är för stat och vilka vi själva är.
– Vårt stora problem är att vi inte har någon samhällelig konsensus, vi har ingen uppfattning om oss själva. Och vi har ingen samstämmig syn på Sovjets sönderfall. Det är stor skillnad i jämförelse med till exempel polackerna. De anser att de har befriats från kommunismen och återvänt till Europa där de hör hemma. Men vi har fortfarande inte bestämt oss. Ska vi vara stolta över att vi besegrade kommunismen?

Det är svårt, vi var ju själva med och skapade den, säger Marija Lipman som forskare vid Carnegie-institutet i Moskva.

Själv har Lipman växt upp i en liberal judisk familj där man alltid har förhållit sig kritiskt till sovjetregimen.

– Min farfar sköts under Stalinterrorn, min farmor satt fängslad i tio år. Morfar tillbringade åtta år i Gulag. För mig var sovjetregimens förfärlighet ett uppenbart faktum.

Sovjet var för evigt

Familjen Lipman läste samizdatlitteratur, lyssnade i hemlighet på utländska radiostationer och hade hetsiga debatter hemma vid köksbordet. Men ingen trodde på förändring. Sovjetunionen skulle finnas för evig tid.

– Vi hade försonats med tanken på att vi aldrig skulle få resa utomlands. Därför var jag fruktansvärt nyfiken på utlänningar. Jag ville veta hur de levde, ville veta allt om dem och deras samhällen. Jag skulle ju aldrig få resa dit själv.

Livligast av allt minns Marija Lipman de fantastiska sakerna utlänningarna gav i gåvor. De nyttigaste sakerna var alltid konsumtionsvaror, speciellt sådana som tillverkas för kvinnor.
– Lyckan var gränslös varje gång man fick ett paket Tampax.

Den unga generationen i Ryssland är enligt Lipman ytterst okunnig om de verkliga förhållandena i Sovjetunionen.

– Vi som är mellan 45 och 65 är den mest kritiskt inställda gruppen. Vi minns atmosfären i samhället. Den bottenlösa förljugenheten, tarvligheten, det moraliska förfallet. Vår föräldrageneration är däremot okritiska, och de yngre tror på sina mor- och farföräldrar.

Dissidentminnen

Vi går ner i tunnelbanestationen Tverskaja och åker ett tiotal stationer österut. En timme senare sitter vi i köket hemma hos Alexandr Podrabinek och dricker te. Han är en före detta sovjetdissident, som har tillbringat nio år av sitt liv bakom galler. Podrabinek fängslades första gången 1977 då han i hemlighet gav ut en bok om hur oliktänkare i Sovjetunionen tvångsbehandlades med bland annat psykofarmaka.

– Jag fick fem år och skickades till nordöstra Sibirien, där jag arbetade som ambulansskötare. För övrigt fick jag leva normalt, jag till och med gifte mig och fick en son.

År 1980 gavs boken ut på engelska i Kanada. Podrabinek fick en ny dom, tre och ett halvt år i arbetsläger i Jakutien.

Det kunde ha varit en dödsdom.

– Folk blev visserligen inte skjutna i arbetslägren, men många klarade sig inte. De dog i sjukdomar och usla förhållanden. Jag fick tuberkulos och vägde 50 kilo.

För att mjuka upp Podrabinek placerade fängelsemyndigheterna honom i en ensamcell.

– Det var kallt i cellen, högst tolv grader. Det enda jag fick ha på mig var pappersbyxor och en pappersskjorta. Min dagliga matranson var 450 gram bröd. Jag visste att de försökte bryta ner mig, och jag visste att den som låter sig brytas ned i ett fängelse dör. Som tur är har jag aldrig haft några problem med att vara ensam.

Podrabinek tar en chokladpralin ur asken med Fazers choklad som jag har med mig. Han är inte uppjagad. Rösten är lugn och blicken stadig. Den enda fråga han inte vill svara på handlar om tortyr. Han var med om att bli torterad, men vill inte tala om hur.

Hotad av nationalister

I dag är Podrabinek journalist och människorättsaktivist. Han har blivit hotad av den nationalistiska ungdomsorganisationen Nasji på grund av sina Putin- och sovjetkritiska artiklar. Det demokratiska Ryssland han riskerade sitt liv och sin hälsa för är fortfarande en dröm. Ändå fortsätter han sin kamp, fortsätter kritisera makten och utsätta sig själv för fara. Dagens faror är dock mindre uppenbara. Han blir inte arresterad av myndigheterna, däremot trakasserad av allehanda självutnämnda beskyddare av Rysslands ära.

– Nasji hotade med att klå upp mig och påstod att de hade placerat ut bevakning utanför mitt hus. Sanningen är att de aldrig hittade hit. De är alldeles för okunniga och oproffsiga. Dessutom är jag inte särskilt lättskrämd efter mina år i sovjetiskt arbetsläger.

Är du besviken över att de demokratiska reformerna upphörde?

– Naturligtvis. Men folk var helt enkelt inte tillräckligt intresserade av sin frihet. Ryssland kunde liknas vid någon som har fallit ned i en brunn och försöker ta sig upp. För att ta sig hela vägen upp måste man klättra hela tiden. Om man för en sekund slutar klättra faller man tillbaka ner igen. Hade vi verkligen kämpat för demokratin så hade Ryssland varit ett demokratiskt land i dag.

Samtidigt vill Podrabinek understryka en sak, nämligen att dagens Ryssland fortfarande är att föredra i jämförelse med Sovjetunionen.

– Vi har inte längre ett totalitärt samhälle. De medborgerliga friheterna är betydligt större än under sovjettiden.

Friheten är den avgörande faktorn som skiljer dagens Ryssland från Sovjetunionen. Det finns många saker som inte har blivit bättre, framför allt korruptionen och maktfullkomligheten hos det ledande skiktet.
Men dagens ryska medborgare kan tänka och säga vad de vill. Den skillnaden är grundläggande, säger Podrabinek.

Splittrad opposition

Samma kväll träffar jag några demokratiaktivister på ett kafé i centrala Moskva: Darja Garmonenko, 24, Danil Sorokin, 24, Alexej Gorbatjov, 22 och Kirill Gontjarov, 19.
Alla arbetar inom olika liberala partier och organisationer för ett demokratiskt Ryssland. Högutbildade, entusiastiska, intellektuellt rörliga. De avbryter, överröstar och talar munnen på varandra med glödande passion.

– Jeltsins och demokraternas största misstag på 1990-talet var att de aldrig gjorde upp med Rysslands förflutna. Vi hade behövt en Nürnbergprocess! I stället blev alla gamla strukturer kvar, framför allt KGB (senare FSB). Vi är ett passiverat och traumatiserat folk. De förändringar som borde ha gjorts redan på tsartiden har vi fortfarande inte klarat av, säger Darja Garmonenko.

– Problemet är att liberalerna har fått så dåligt rykte i Ryssland. De förknippas automatiskt med kaos och oligarkvälde. Den stora utmaningen är att få folk att förstå vad vi vill, säger Kirill Gontjarov.

– Det är jag trött på! Jag har tillbringat halva min ungdom med att sitta i vallokaler och upptäcka fusk. Resten av befolkningen gör ingenting. Jag tänker inte längre tjäna de passiva. Det är deras eget fel att Putin bestämmer, de vill vara slavar. Jag tänker flytta från Ryssland, säger Danil Sorokin.

– Det är klart att Ryssland en dag blir demokratiskt. Det finns ingen annan möjlighet. Antingen blir vi demokratiska eller så dör landet ut, sakta men säkert. Vi har inget val! utropar Alexej Gorbatjov.

Ungdomarna tillhör olika Putinkritiska fraktioner: Solidarnost, Jabloko, Högerunionen. I praktiken konkurrerar de här partierna om samma röster och dess ledare tål inte varandra.
Inte heller den här diskussionen utmynnar i något samförstånd. Alla vill ha ett demokratiskt Ryssland, men hur det ska gå till kan de inte komma överens om.

Ändå är de lyckliga över att ha funnit varandra.

– Om det inte vore för internet skulle jag antagligen fortfarande sitta hemma, lyssna på Radio Echo Moskvy och tro att jag är den enda i Ryssland som vill ha demokrati. Internet öppnade helt nya möjligheter för oss. Vi är många som vill kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati. Så länge jag kan göra det vill jag stanna i Ryssland, säger Darja Garmonenko.

Klockan är mycket. Vi bryter upp och beger oss i riktning mot metrostationen Majakovskaja. När vi ska korsa huvudgatan Tverskaja går vi ner i en underjordisk gång.
Det luktar urin och fuktig asfalt. Stegen ekar mot betongväggarna. Darja, Danil, Kirill och Alexej skrattar och pratar.

Och så plötsligt, som på en given signal, häver alla fyra ungdomar upp ett taktfast rop.

– ROSSIAJ BEZ PUTINA! ROSSIJA BEZ PUTINA! ROSSIJA BEZ PUTINA!

Oppositionens stridsrop "Ryssland utan Putin!" skallar mellan väggarna, det studsar fram och tillbaka i den fuktiga, mörka gången, det ropas ut som Ronjas vårskri i en allomfattande, bubblande och trotsig glädje.

Om den glädjen hörs ända till parken där Stalin står staty vet jag inte, men jag kan känna den i luften som en klart lysande symbol över det faktum att vad vi än säger och tror så finns det alltid ett annat Ryssland.

anna-lena.lauren@hbl.fi
tor.wennstrom@hbl.fi

Se Tor Wennströms bilder från Moskva i ett bildspel här!