Illustration: Maija Hurme

Lycklig barndom …inget för sommarprat

Radioformatet sommarprat är större än någonsin. Men för att lyckas nå ut till lyssnarna gäller det att vara ärlig och inte ställa sig själv i bättre dager eller berätta bara halva sanningen.

Sommarradio brukar förknippas med långrandiga sjörapporter och hurtigt snälla visor men på senare år har sommarprogrammet framför alla andra definitivt varit sommarpratet. Formatet som uppstod i Sverige för mer än 50 år sedan har långa anor. Det var våren 1959 som Sveriges Radios dåvarande underhållningschef Tage Danielsson skissade på en programidé som han beskrev som ”lätt musik blandad med prat med mening i”. Till en början skulle sommarvärden mest fungera som en hallåa men med tiden har snackets innehåll blivit mer personligt, ibland på gränsen till vad vissa kallat oreflekterande självcentrering. Bibi Rödöö, ansvarig för den rikssvenska versionen Sommar sedan 16 år tillbaka håller inte med om det. Hon vet hur ett lyckat sommarprat ska låta.


– Jag brukar ge rådet att man gärna får ha haft en lycklig barndom men inte när man sommarpratar. Är man amatör inom dramaturgi börjar man ofta genom kronologi, det vill säga med hur och var man föddes och så vidare. Om man råkar heta Ingmar Bergman kan det förstås vara befogat att prata om sin uppväxt, annars finns alltid risken att det blir en hel del ointressanta barndomsskildringar. Själv uppmuntrar jag folk att vara så ärliga och modiga som möjligt. Ett liv innehåller både nederlag och framgång. Vem älskar egentligen en perfekt människa?


Namnen utses på vintern


Till Svenskfinland och Radio Vega har det svenska konceptet kommit långsamt och indirekt. I sin nuvarande form är programmet inne på fjärde året i rad, berättar seriens redaktör Tobias Larsson.


– Vi brukar i regel ge så lite instruktioner som möjligt. Vi ber förstås om en inledning och lite dramaturgi men vill inte styra för mycket eftersom det är överraskningsmomenten som gör programmen så bra.


Skillnaderna mellan det svenska och finska upplägget är mindre än man skulle tro även om arbetsinsatsen i regel verkar vara större i Sverige där varje sommarpratare har sin egen producent. Medan Rödöö talar om långa arbetsprocesser som kan pågå i över ett halvår framhåller Larsson att man i Svenskfinland får en stor insats för en mindre peng.


– Vi har så klart mindre resurser än svenskarna, konkret är det jag och min kollega Carin Göthelid som jobbar med programmen, och vi har inget krav på att läsa folks manus innan, förklarar Larsson.


I Sverige består redaktionens arbetsstyrka av fem personer förutom de enskilda programmens producenter.


– De har alltid ansvar att larma oss om de tror sommarpratet kan innehålla kontroversiella inslag. Huvudreglerna är att man inte får förtala någon och inte gynna kommersiella intressen, berättar Rödöö.


I bägge länderna bestäms sommarpratarna under hösten och vintern. Målet är att namnen ska vara jämnt fördelade i fråga om kön, ålder och etnicitet.


– Valen baseras framför allt på lust och nyfikenhet. Det ska bli en bra blandning av intelligenta personer som verkligen vill leverera det bästa. Alla tackar inte ja direkt. Jag fick till exempel tjata på Ingmar Bergman i åtta år innan han väl ställde upp. När folk får frågan brukar de i regel antingen skrika av glädje eller skräck. Det kan låta i stil med ”o, herregud, jag har förstört min sommar”, skrattar Rödöö.


Vad ska man då tala om? Enligt Larsson är det förvånansvärt få som vill reflektera kring sommaren som sådan. Skönt tycker han.


– Det blir få jordgubbar, människor vill i regel snarare prata om sig själva, sina liv och om en personlig utveckling. Jag är genuint överraskad av hur öppna folk är också här i Svenskfinland. Det finns en idé om att finlandssvenskar är artigt försiktiga men våra sommarpratare vågar faktiskt säga vad de tycker. I år talade till exempel Lars Rosenblad om Ekenäs stads ekonomi vilket ledde till debatt och flera ledarartiklar.


Eftertanken uppskattas


Rödöö för sin del framhåller att sommarpratet är så populärt just för att människor får tala till punkt.


– Historier som på ett felaktigt sätt figurerat i medierna kan här sättas in i ett större sammanhang av den de berör. Formatet bygger förstås på ett förtroende mellan radion och den som talar. Det är viktigt för att folk alls ska vilja berätta. Till exempel funderade vi länge tillsammans med fotbollsproffset Henke Larsson kring hur han kunde berätta om sin brors drogmissbruk som ledde till döden. Förvrängt kunde det ha blivit nyhetsrubriker över hela Europa. Sen behöver förstås inte alla sommarpratare vara djupa. Som lyssnare ska du känna att varje nytt program skiljer sig från det förra.


På frågan om ifall utbudet av sommarpratare räcker till i Svenskfinland svarar Larsson att det är något han är övertygad om.


– Här borde man diskutera definitionen ”kändis”. Alla behöver inte vara jättekända, det handlar ju om allmänmänskliga betraktelser. Dessutom kan innehållet få nya, spännande riktningar. Ju mer etablerat sommarprat blir desto mer söker folk nya grepp som ingen tidigare använt. Lill Lindfors sa någon gång att ”i våra tider har folk ett oändligt behov av att beröras”. När det pladdras som aldrig förr i radion är det exklusivt att någon verkligen satt sig ner och tänkt efter.