Foto: Benjamin Suomela

Shamaner möter Teletubbies på träsket

På en myr utanför Hyrynsalmi samlas fem tusen deltagare varje år utklädda till mexikanska stråtrövare, indianer och stålmän för en episk kamp om titeln som världsmästare i träskfotboll.

Om ni undrar i vilken division Fc Runki, Ac Antabus, Zero Erectus, och Wanha Kippari spelar, så blir svaret – i träskserien. Men det är inte alla som kommer laddade med Lonkero som sportdryck, eller med en ambitionsnivå där att bara ta sig ut på planen ses som en seger.

Mats Andersson från Karleby är här för att ta hem bucklan i tävlingsserien. Med sig har han sitt gäng av gamla fotbollsspelare i laget Wanha Kippari.

– Om vi vinner ska jag tatuera in världsmästare på benet. Det vore fräckt att äntligen vara bäst på någonting.

Han skämtar, men kanske finns där ett uns av revanschlusta, eftersom han under sin aktiva karriär mest nötte bänk. Numera jobbar han bakom ett skrivbord, och är tränare i GBK. Träskäventyret är ett sätt att bryta vardagen och möta gamla vänner som lämnat Karleby.

– Man ska ta det med glimten i ögat, vi är här för att ha roligt och ta en öl efter matchen.

Det är lite mer än glimten i ögat, det är en stor portion lerkoka. Spelarna kravlar, pulsar, forcerar och förbannar gyttjan.

Själva planen är ojämn med djupa lerpölar blandat med fläckar av torr mark. Det gör spelet underhållande att se på när till exempel den mexikanska banditen plötsligt sjunker ner till midjan och missar målchansen. Denna dag skiner solen och vissa av planerna gör knappast skäl för namnet.

Mats minns hur det var blöta 2003. Regnet piskade ner och målvakterna sjönk långsamt ner till hakan. Ganska svåra omständigheter oavsett graden av professionalitet. Ett kamratskap genomsyrar spelen och man hjälps åt att dra upp varandra ur leran.

– Då gick ambulansen i skytteltrafik. Under gyttjan fanns massor av gamla stubbar som man slog sig blodig på. Men nu verkar de ha organiserat allt mycket bättre.

Denna gång består motståndet av Fc Kyntöaurat (plogarna) som ganska snart lyckas plöja in bollen bakom Mats. Han verkar ta det med ro, till skillnad från hans kamrater som på känt fotbollsmanér hela tiden vädjar till domaren med stora gester. Men grupptryck funkar inte i Kajanaland och när domaren blåser för sista gången står gänget som leriga förlorare.

– Det gick skit, säger han och rusar vidare till nästa drabbning.

Mitt på myren står ett utsiktstorn byggt av grånade plankor. Sidorna är dekorerade med halvruttna gympaskor som dragits upp ur träsket. På toppen står en dj och spelar finska örhängen på högsta volym med texter om kärlek, alkohol och subutex. En programvärd skriker samtidigt ut information kring tävlingarna i en sprucken högtalare.

Mellan matcherna vilar många av atleterna upp sig med en cigg i öltälten, eller ligger utslagna i någon lerpöl. Andra haltar omkring och man vet inte om det beror på ansträngningen eller uppladdningen. En kvinna kaskadspyr något rosa på en knuten tusenårig myrtall.

Tero Flang är veteran och fick i år äran att hålla öppningstalet, som han ägnade åt fair play och bevarandet av våra träskmarker.

– Vårt lag Père-Lachaise är en hyllning till Jim Morrison. Vi värmer upp med att lyssna på hans musik.

I handen håller han en spira i form av en dödskalle som han köpte ”någonstans mellan Helsingfors och Hyrynsalmi”.

– Jag är en träskshaman som vill välsigna alla.

Med karaktärer som Tero Flang blir festen frejdig och folklig. Men det är kanske en typ av folklighet som kan stå vissa upp i halsen. Belackarna till trots verkar människorna här ha det riktigt roligt, och det är lätt att förstå varför så många återvänder. Ett gäng glada spanjorer i röda tröjor är här för andra året. Som regerande världsmästare i torr-fotboll har de mycket att leva upp till.

– Det är mycket bra människor här. Folk är fulla och de finska flickorna är vackra, säger Javier Mienes från Galicien.

Han beklagar att de inte får utrymme att visa sina dribblingsfinter eller sitt tekniska kunnande. Träskfotboll är mer kamp.

Det var kampen som lockade när skidåkaren Esa Romppinen 1998 funderade på hur han kunde göra sommarträningen roligare. Gyttjan var idealisk för att få upp flåset och ge lårmusklerna en rejäl mjölksyrachock. Träskfotbollen som sport föddes när han slängde in en boll på myren. Första åren var det mest lokalbor och skidåkare som dök upp för tävlingarna. Fenomenet växte snabbt och nu trängs nästan 7 000 personer varje dag under festivalen. Träskfotbollen har också exporterats till Ryssland, Skottland och Sverige.

Bakom den expansiva träskfilosofin står Ukkohalla skidcenter, som köpt rättigheterna till evenemanget av grundarna. Pratar man med lokalbefolkningen knotas det en del om hur träskfesten kommersialiserats och att den har förlorat sin ursprungliga charm.

Men det är inget som hindrar lokalbor och deltagare från att dyka upp på festen efteråt på Swamp Rock. Klockan elva på kvällen är det fortfarande ganska tomt men en kö börjar bildas utanför. Vid ett bord stångar två män varandra med flit gång på gång och framme vid den enorma scenen dansar några grabbar med en gummidelfin.

Gänget som stjäl showen är dock Teletubbies från Helsingfors.

– Om vi vinner turneringen kommer vi att bada i fontänen på Salutorget.