Ryska föräldrar litar på sig själva – och på turen

Lägenheten är inte stor. Två rum och kök. Men den ligger nära metrostationen VDNH i norra Moskva, den är nyrenoverad. Och framför allt: den är Jekaterina Burovas egen.

– Vi har ärvt bostaden efter mormor. Tack och lov. Inte en chans att vi hade haft råd att köpa den själv, säger Jekaterina Burova.

Hon borstar sin dotter Sasjas blonda hår med målmedvetna, jämna tag. Därefter tar hon två hårsnoddar och gör ett par prydliga råttsvansar som hon drar åt. Hårt, så att dottern gnäller till.

– Fåna dig inte älskling, säger Jekaterina Burova och drar åt den andra råttsvansen. Sedan sträcker hon sig efter de vita tyllrosetterna som är obligatoriska för varje rysk skolflicka när det är högtidsdag.

Stor dag

I dag är det nämligen sommaravslutning. Eller poslednyj zvonok (den sista utringningen), som högtiden heter på ryska. För de äldre eleverna tar provperioden vid. Det gäller att klara sig bra för att man ska komma vidare till nästa steg: ett bra gymnasium och vidare till ett bra universitet. I den ryska huvudstaden är livet en kapplöpning i hård konkurrens från början till slut.

Precis som de flesta andra Moskvaföräldrar har Jekaterina Burova i god tid valt ut det lågstadium där Sasja ska gå. Föräldrarna kontrollerar vilka skolor som har de bästa resultaten i riksomfattande examina innan de gör sitt val. Också skolans allmänna rykte är viktigt.

– Jag frågade mina väninnor var de bästa lärarna finns. Allt beror på lärarna. Kvaliteten varierar mycket från skola till skola, säger Jekaterina.

I teorin är grundskolan gratis. De flesta skolor i Moskva samlar ändå in avgifter av föräldrarna för att man ska ha råd med extra utgifter, till exempel datoranskaffningar.

– Vi betalar ungefär tusen rubel (25 euro) i månaden för tvååriga Varvaras dagis och lika mycket för Sasjas skola. Det är en betydande utgift, men så får hon också vara där till klockan åtta på kvällen. Lärarna ordnar med hobbyverksamhet, de har en simbassäng och gymnastiksal där barnen idrottar, säger Jekaterina.

Sasja är i skolan från klockan sju på morgonen till åtta på kvällen nästan varje dag. Jekaterina och hennes man Roman gör långa arbetsdagar. Det är mycket vanligt i Moskva. Semestrarna är korta och därför skickas barnen ofta bort på somrarna.

– Efter skolavslutningen åker jag på läger i två veckor. Det ska bli roligt! Sedan ska jag vara hos mormor på datjan hela sommaren, säger Sasja.

– Det är en enorm tur att vi har min mamma. Utan henne vet jag inte hur vi skulle klara det här. Hon hjälper till med pengar också då det behövs, säger Jekaterina.

Inga marginaler

Hennes månadslön på 923 euro ligger nära det ryska genomsnittet. I Moskva är det ingen hög lön och några besparingar blir det aldrig över. Både Jekaterina och Roman är utbildade ingenjörer. Han jobbar på en bilaffär, hon arbetar vid Moskvas stad med att planera lekparker för barn.

– Vi lever ur hand i mun. Inte kan jag säga att vi har det dåligt, men vi har inga marginaler. Barnbidraget är 745 rubel (19 euro) per barn, det är ju bara komiskt. Barnen ska ha skor och kläder. De har sina hobbyer. Elpriset stiger hela tiden. Jag tycker inte att vi har fått det speciellt mycket bättre.

Statistiken tyder ändå på vissa väsentliga förändringar i de ryska barnfamiljernas vardag. Kort sagt: det föds fler barn än på många år. Nativiteten har stigit under flera år i rad och är just nu högre än i Finland.

Både Vladimir Putin och hans efterträdare på presidentposten Dmitrij Medvedev har satsat på sociala förmåner för föräldrar. Dagens ryska föräldrar får en engångsutbetalning på 640 euro för det första barnet som föds och nästan 900 euro för det andra. Den här förmånen heter materinskij kapital och infördes under pomp och ståt medan Putin var president.

Tillfälliga framgångar

De nya förmånerna har inte varit betydelselösa, säger Andrej Akopjan, som leder den statliga fertilitetskliniken Tsentr Reproduktsii tjeloveka (Reprodukionscentret). Enligt honom ser den ryska befolkningsprognosen just nu ut att stabiliseras. Dagens ryska kvinnor föder 1,5 barn per kvinna, mot 1,35 för tio år sedan.

– Men tyvärr gäller de här goda utsikterna bara en kort period. Om några år kommer vi att betala för den låga nativiteten på 1990-talet, då antalet fertila kvinnor i Ryssland sjunker från 18 till 14–15 miljoner, förklarar Akopjan.

Att den ryska befolkningen minskar är alltså oundvikligt, oavsett hur mycket staten än försöker locka ryska kvinnor till att föda barn med hjälp av nya förmåner. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med kvinnor som kan föda barn. I en sådan situation är motmedicinen bara en: invandring.

– Vi måste få in mer folk från Centralasien och övriga fattiga delar av det forna Sovjetimperiet. Men den här invandringen är inte särskilt populär, konstaterar Andrej Akopjan.

Rasism och diskriminering är vanliga problem för de centralasiatiska och kaukasiska gästarbetarna. Efter att den ekonomiska krisen slog till 2008 skärpte de ryska myndigheterna invandringslagarna och tillströmningen minskade. I dag har Ryssland ungefär sju miljoner invandrare, majoriteten från Ukraina och Centralasien. Hälften av dem befinner sig illegalt i landet.

Materialistisk kultur

Jekaterina Burova är klar med både Sasjas och Varvaras frisyrer. Hand i hand går flickorna ut till bilen, en begagnad cityjeep som Jekaterina skäms litet över. Den är ju inte ny. I Moskva vill man helst att allt ska vara nytt, det gäller inte bara bilar utan också till exempel barnkläder. Det finns inga sajter som bjuder ut begagnade barnkläder eller babyprylar. Att föräldrar skulle ge begagnade kläder till varandra har Jekaterina aldrig hört talas om.

– Jag skulle aldrig köpa något begagnat på nätet, man blir ju bara dragen vid näsan. Det är säkrast att köpa nytt. Så det är klart att det blir dyrt, säger Jekaterina.

Hon känner ingen större tacksamhet gentemot staten och de nya, förbättrade familjeförmånerna.

– Jag skaffade barn för att jag ville det, inte för att jag litade på att samhället skulle hjälpa till. Det kan man inte räkna med som förälder. Vi får ta ansvar för precis varenda sak själva.

Besvärlig byråkrati

Enligt Jekaterina är problemet också att det inte finns något enkelt och bekvämt sätt att lyfta alla förmåner man har rätt till.

– Man måste stå i kö för varje förmån. Det är inte speciellt trevligt att som ammande mammastå i kö dagarna i ända. Många lyfter inte förmåner som de skulle ha rätt till eftersom de inte känner till dem, eller också har de helt enkelt inte tid.

Ingen av de ryska föräldrar jag talar med litar på att den familjevänliga politiken är här för att stanna.

– I dag har vi vissa förmåner, i morgon förändras allt. Det lönar sig över huvud taget inte att fundera på vilka sociala förmåner det finns innan man skaffar barn. De kan ju försvinna när som helst. Jag räknar inte med att få pension heller, säger Alexej Maljarov som är far till treårige Maxim och tio månader gamla Andrej.

I likhet med Burovs har familjen Maljarov haft tur med bostaden. Det beror på att Aleksejs fru Natalja fick ärva en lägenhet efter sin farmor.

– Medan Maxim var liten bodde vi hos mina föräldrar. Det gör många av mina väninnor med sina män och barn och det är inte alltid så lätt, säger Natalja.

Hon står vid köksbänken och skär upp tomat till en sallad. Fönstret är öppet. Utanför tornar höghusen upp sig, inbäddade i grönskande björkdungar. Kvarteret ligger i nordvästra Moskva och byggdes inför OS i Moskva 1980. Det är en tämligen välmående Moskvamedelklass som bor här, men i det betyder inte att familjen Maljarovs inkomster är särskilt höga. De klarar sig tack vare en ärvd bostad och små utgifter, men marginalerna är så små att de inte ens skulle kunna ta lån för att köpa en bil. Natalja är hemma med barnen och det är Alexej som ensam försörjer familjen med sina inkomster som musiker.

– Allt beror på hur många spelningar jag får per månad. Det vet man aldrig i förväg, säger Alexej.

Han har en fast lön på några hundra euro i månaden som basspelare i inrikesministeriets orkester. Lejonparten av inkomsterna kommer från frilanskonserter med olika band. Inkomsterna är därför mycket osäkra. Men som tur är har de ärvt en lägenhet i de rätta kvarteren.

– I de här kvarteren bor en massa statliga tjänstemän och det innebär vissa fördelar. Det finns många lekplatser och vi kommer inte att ha något problem med att hitta dagis, konstaterar Alexej och ler snett. Han gillar inte att det ska vara så här, det vill säga att bostadsområden med många statliga tjänstemän gynnas.

– Samhället är uppbyggt på det här sättet. Putin har byggt upp ett helt samhälle där alla är beroende av honom och hans vänner i systemet. Därför kan det fortsätta. Jag tänker inte uppfostra mina barn till att lita på samhället. I vårt land beror allt på tur och kontakter. Den enda man kan räkna med är sig själv.