Den grekiska regeringen antog sparprogrammet

Ekonomer och politiker världen över kunde i går dra en lättnadens suck efter omröstningen i det grekiska parlamentet. Regeringspartiet Pasok slöt leden och visade sitt stöd för den ommöblerade regeringen som leds av premiärminister George Papandreou – med rösterna 155 mot 143 klarade sig regeringen och ett mardrömsscenario undveks – för stunden.
– Ett glädjebesked för EU, säger Leif Pagrotsky, socialdemokrat och informell rådgivare till Greklands regering.
– Gick som väntat, konstaterar Roger Wessman, forskningschef på Nordea.

Trots att tisdagens omröstning bara är ett steg i ledet mot en ekonomisk räddning, verkar det som om det grekiska parlamentet antagligen går med på de rigorösa sparåtgärder som ställs som krav för nödlånen.
Nästa vecka sker omröstningen om krispaketet, som kommer att bli Papandreous nästa utmaning.
– Visst finns det en risk att sparpaketet inte går igenom, men om ledamöterna nu gav sitt förtroende så är det osannolikt att de nästa vecka skulle rösta nej, vilket skulle fälla regeringen, säger Wessman.
Bland lånevillkoren finns omfattande privatiseringar av bland annat flygplatser, försäljning av statsägda fastigheter och nedskärningar inom den officiella sektorn.
– Grekerna måste rätta munnen efter matsäcken. Den grekiska levnadsstandarden växte relativt snabbt efter övergången till euron. För att få balans på utgifterna och inkomsterna måste man gå några år tillbaka och inte leva över tillgångarna, säger Wessman.

Förutom att Grekland måste säga ja till att leva på sparlåga flera år framöver, måste även EU:s finansministrar ge klartecken genom att i början av juli klubba igenom nödlånet på 12 miljarder euro. Summan är en del av det krislån på 110 miljarder som i fjol beviljades Aten av euroländerna, Europeiska centralbanken och IMF. Den främsta orsaken till den nuvarande problematiken ligger i att grekerna varit ovilliga att genomföra allt man kommit överens om.
– Grekerna fyller inte strikt taget alla krav som ställts, bland annat skatteindrivningen har inte effektiverats som önskat, förklarar Wessman.

Stödlånet som syddes ihop i fjol räcker till nästa vår, men inte längre än så. Den ursprungliga planen var att den grekiska staten år 2012 skulle ha haft ett kreditförtroende som gett dem möjlighet till att lyfta lån på eget bevåg, men det ser inte ut att ske. I stället planeras nu ett nytt lån på 90–120 miljarder euro, där häften av summan skulle komma från försäljning av fastigheter ägda av den grekiska staten och pengar från privata finansiärer. Knäckfrågan är hur banker, pensionsfonder och liknande ska förmås att ta sin del av bördan, utan att det leder till finansiellt kaos.

Kraven på privatiseringar av statsägda företag kommer att leda till uppsägningar och effektivering, vilket enligt Wessman på lång sikt gynnar landet, men på kort sikt kommer allt fler att bli utan arbete. På samma gång kommer köpkraften tillfälligt att minska. Det är ett faktum grekerna är väl medvetna om, vilket lett till omfattande strejker och demonstrationer.
– Ekonomin kommer att gå djupare in i en depression. Det kommer att ta årtionden innan ekonomin fås på fötter igen, spår Wessman.
Ifall landet klarar av att spara finns det en möjlighet till lindrigare krav och eventuellt nedskrivningar, då en allt större del av lånet flyttas över på ECB, IMF och euroländerna.
– Det finns en möjlighet att börja förhandla, speciellt om det gäller återbetalningstiden. På ett eller annat sätt måste de få mer tid – endera genom nya lån eller genom att förlänga de nuvarande, konstaterar Wessman.