Hon tackar nej till drömjobbet

Maarit Feldt-Ranta (SDP) är karriärkvinnan som tackar nej till toppjobbet – en möjlig ministerportfölj i den blivande regeringen. Hon har meddelat partiledningen, och nu säger hon det offentligt:

– En ministerpost skulle vara en naturlig fortsättning på karriären, men nu är det inte tid för mig att sträva efter centrala poster. Jag ska maximera mina möjligheter att överleva för att kunna påverka senare.

Feldt-Ranta opererades för magcancer hösten 2009 och var sjukskriven ett halvår. Nu jobbar hon hårt på nytt men riktigt samma människa blir hon aldrig.

– Mitt liv har alltid varit en balansgång mellan familj och arbete. Cancern kom in som en tredje faktor, och nu balanserar jag mellan familjen, jobbet och hälsan.

Beskedet har förvånat kollegerna.

– Ingen frågar om jag vill bli minister. Alla utgår från att jag vill, och frågar vilken portfölj jag vill ha. Det väcker blandade känslor att jag inte vill.

Det var under valrörelsen i våras som Feldt-Rantas beslut mognade, att avstå från att sikta på drömjobbet – som nu skulle ha serverats på silverbricka i och med att hon suttit med som regeringsförhandlare.

– Jag har alltid varit engagerad i mitt arbete men under min sjukledighet fick jag en nytändning. Jag vill definitivt vara med i politiken och påverka. Men allt behöver inte ske i dag och i morgon. Jag måste också tänka på att jag återhämtar mig så att jag kan vara med om fyra år och om åtta år.

Innan Feldt-Ranta blev sjuk var hon arbetsnarkoman som jobbade sextontimmarsdagar. När hon kom tillbaka märkte hon att folk förväntade sig att hon skulle fortsätta att köra lika hårt, som om ingenting hänt. Till sin förvåning har hon nästan gjort det.

– Ibland glömmer jag att det bara är ett och ett halvt år sedan jag tvingades lära mig sitta, gå och äta på nytt, säger hon.

Att avstå ministerjobbet är hennes investering i en längre karriär. Hon vill inte spekulera om sin framtid, men den här typen av cancer är obönhörlig: 90 procent av dem som drabbas lever högst fem år.

– Min yngsta son ska bo hemma i fyra år till innan han går i militären. Jag måste fundera på vad jag vill göra de fyra närmaste åren, säger hon.

Feldt-Ranta gick in i rikspolitiken 2003. Hon började som ministermedarbetare, och karriären pekade spikrakt uppåt då hon blev vald till partisekreterare 2005. Via den plattformen tog hon sig in i riksdagen 2007 och blev omvald i våras.

– Allt detta på åtta år – det har varit en underbar politisk joyride med stora påverkningsmöjligheter.

Feldt-Ranta vet att den som vill förändra världen måste skaffa sig mer inflytande och avancera.

– Jag är precis som alla andra. Jag vill maximera mitt inflytande men jag är tvungen att göra det på sikt.

Paradoxalt nog, säger hon, är det just arbetet som hjälpt henne att komma på benen efter sjukledigheten.

– Jobbet har varit den bästa rehabiliteringen, men var går gränsen? Det är en balansgång.

Det finns en balansgång till: Feldt-Ranta upplever att hon representerar sina väljare, sin stödgrupp, socialdemokrater i allmänhet och västnylänningarna i sitt jobb. Det skapar en känsla av press att sträva framåt.

– Man borde ställa upp för deras skull, men man är tvungen att fatta beslutet ensam. Förväntningarna är stora men man måste tona ned dem.