Tjernobyl sörjer ett liv som tog slut

Någonting slår i vinden. Det slår och slår. Jag tittar ut genom fönstret men kan bara se en tät vägg av vidjesnår och raka pilar.
 
I skolklassen står fortfarande ljusblå pulpeter ställda i prydliga rader. Bokhyllorna som är fastspikade i väggarna hänger på trekvart, häften och böcker har fallit ur och ligger i högar på golvet.
 
Ukrainsk litteratur. Geometri. Matematikuppgifter. Rysk grammatik. Engelsk textbok.
 
Det är tyst, så tyst att det krossade glaset under mina fötter låter skarpt och skrämmande. Men Skola nummer två i Pripjat är inte hotfull. Den är bara just det – helt tom.
 
Precis som resten av Pripjat, staden som evakuerades på några timmar efter lunch den 27 april 1986. Då hade det gått ett drygt dygn sedan reaktor nummer fyra exploderade i kärnkraftverket Tjernobyl.
 
Evakueringen skedde i god ordning. Stadens invånare fick veta att de skulle få återvända till sina hem inom några dagar.

 
Hon bodde på Byggarbetarnas gata i Pripjat, inte lång från simhallen på Sportgatan. Den står fortfarande kvar. Bassängen gapar tom, ett rektangulärt kakelklätt hål flera meter ned i marken.
 
Luften är fuktig och däven av mögel. Golvplankorna är murka. Väggmålningen flagar. Ute på gatorna har videsnår, pilträd och björkar trängt fram i varenda trottoarspricka.
 
Pripjat växer igen, murknar sönder, faller samman.
 
Nikolaj Fomin, officiell Tjernobylguide, drar ett bloss på sin cigarrett och fimpar den på marken.
– Om tjugo år finns den här staden inte mer. Naturen har tagit den tillbaka.
 
Olyckan som formade Ukraina
Den 26 april har det gått exakt 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Det är fortfarande oklart exakt hur många som dog på grund av olyckan. Inom de tre första månaderna avled 31 personer, majoriteten av dem brandmän som utan skyddsutrustning släckte elden efter att reaktorn exploderat. Därefter har antalet barn och unga som insjuknat i sköldkörtelcancer ökat dramatiskt i Ukraina.
 
Men traumat efter Tjernobyl handlar inte bara om sjukdom och död. Majoriteten av de cirka femtiotusen personer som evakuerades från Pripjat är fortfarande vid liv. De minns sin stad, sina hem, sin tillvaro. De sörjer ett liv som abrupt tog slut.
 
– Det jag minns bäst från Pripjat är floden, skogen, den klara luften. Naturen var helt orörd. Befolkningen var ung, vi hade så roligt tillsammans, säger Nina Denisenko.
 
Nina och hennes man Pjotr Denisenko flyttade till Pripjat från södra Ukraina 1974, tre år innan kärnkraftverket öppnades. Pripjat byggdes uttryckligen för arbetarna på kraftverket och sovjetmyndigheterna satsade generöst på staden.
 
– Så fort vi fick höra om det nya bygget i Tjernobyl anmälde vi oss på stubinen! Vi fick bostad på sex månader, en obeskrivlig lyx. Det fanns varor i butikerna. Senare fick vi en egen datja. Vi hade de bättre än majoriteten av sovjetmedborgarna, säger Nina.
 
Dagen då det hände
Lördag förmiddag den 26 april då olyckan redan var ett faktum befann sig familjens 16-åriga dotter Svetlana i skolan. Ämnet hette vojennaja podgotovka (krigsförberedelse) och flickorna hade skickats till sjukhuset för att lär sig grunderna i första hjälpen. Svetlana minns förmiddagen i detalj.
 
– På sjukhuset var det ett enda kaos, läkarna sprang hit och dit och ingen brydde sig om oss. Till sist fick vi stränga order om att gå hem, men som de duktiga elever vi var gick vi i stället tillbaka till skolan. Där var förvirringen lika stor. Den enda som sade sanningen var en ung fysiklärare. Han tittade på oss och sade: ”Flickor, vad ska jag säga? Detta är slutet.”
 
Nikolaj Istomin, som arbetade som ingenjör med ansvar för säkerheten vid Tjernobylkraftverket, var en av de första som anlände till olycksplatsen. Det var precis innan gryningen den 26 april.
 
– Vi såg ingen eld. Men den hallonfärgade skorstenen lyste i mörkret, radioaktiviteten var så stark. Vi gick in i maskinsalen för att mäta radioaktiviteten, men den var så hög att mätinstrumenten slogs ut. Jag tittade upp. Och då såg jag stjärnor genom taket. Det hade gått sönder i explosionen.
 
Följande dag evakuerades Svetlana och Nina Denisenko. Pjotr, som var på datjan, missade den allmänna evakueringen och fick leta efter sin familj i en vecka.
 
Fukushima gjorde ont
Kärnkraftsolyckan i Fukushima river upp gamla minnen hos familjen Denisenko. Minnen som det är svårt att sätta fingret på. Det handlar inte så mycket om traumat av en kärnkraftsolycka som att ha förlorat en del av sina liv.
 
– Jag började gråta när jag hörde om Fukushima. Jag känner en djup solidaritet och medkänsla med arbetarna där, det är så synd om dem som förlorar sina jobb. Det var hemskt att återvända till Tjernobyl och se vårt kärnkraftverk förstört, säger Nina Denisenko.
 
Det är så hon uttrycker sig. Vårt kärnkraftverk. Både Nina och Pjotr återvände till Tjernobyl efter olyckan och fortsatte jobba på kärnkraftverket tills de pensionerades år 1996. De övriga reaktorerna startades upp på nytt inom kort efter olyckan och tusentals människor återvände …till sina jobb. I dag är 3 500 männi- skor fortfarande anställda på Tjernobyl.
 
– Vi var aldrig rädda för strålningen, vi hade ju skyddskläder och vidtog alla nödvändiga säkerhetsåtgärder. Ibland brukade vi smyga oss in till den förbjudna salen för att titta på den förstörda fjärde reaktorn. Vi var så nyfikna.
 
Inte en enda i familjen Denisenko är kärnkraftsmotståndare.
 
– Det finns inga alternativ till kärnkraft. Kärnkraft är renare än de flesta andra energiformer. Den syns inte, hörs inte. Det är bara när olyckor sker som den kan vara farlig, säger Nina Denisenko.
 
Enligt Nikolaj Istomin kunde många dödsfall ha undvikits om de som anlände till Tjernobyl tidigt haft rätt utrustning.
 
– Det fanns inte utrustning för alla, det var problemet. Dessutom finns det mycket man kan göra för att minska strålningseffekterna i efterhand. Jag badade bastu varje dag …för att porerna skulle öppnas och släppa ut allt. Men det gavs inga allmänna direktiv för hur folk skulle göra. Alla fick rehabilitera sig bäst de kunde.
 
Själv fick han en hög dos under de första dagarna, men klarade sig. Han har kolleger som ligger i jorden. Det har alla Tjernobylveteraner, döden är ständigt närvarande, en realitet som alla räknar med.
 
Stannar hemma
Inom den förbjudna zonen bor i dag ett hundratal personer permanent. Ivan (74) och Marija Semenjuk (72) är två av de åtta invånare som finns kvar i byn Parisjev, som ligger cirka tjugo kilometer från Tjernobyls kärnkraftverk. De flyttade tillbaka två år efter olycka och tänker stanna här tills de dör.
 
– Myndigheterna skickar ibland ut folk som kommer hit och mäter strålningen. De säger att de meddelar oss ifall de upptäcker något avvikande. Än så länge har de inte meddelat någonting, och vi mår fint. Jag mår mycket sämre när jag inte får vara hemma, säger Ivan Semenjuk.
 
Nästan alla återflyttare är i paret Semenjuks ålder. De lever på självhushållning och får leveranser av en mobil varuhandel som besöker dem en gång i veckan.
 
– Vi odlar potatis, gurka, kål, tomat, vattenmelon, rödbeta, pumpa. Vi har höns och en gris. En gång om året slaktar vi grisen och får kött och späck. Vi har allt vi behöver. Jag sparade förresten all den pension jag fick som Tjernobylveteran för att köpa en Volga, men inflationen åt upp alltihop så det blev ingen bil. Men vi klarar oss i varje fall, säger Ivan.
 
Tillsammans med Marija visar han oss runt på sitt prydliga gårdstun. Överallt ligger ved radad under tak i stora högar. Huset saknar gas och vedeldas. Däremot har paret både elektricitet och mobiltelefon.
 
– Jag bryr mig inte om att oroa mig för strålningen, det förstör nerverna. Den som oroar sig dör. Varför vara rädd? Jag är hemma. Låt andra oroa sig. De som flyttade härifrån har dött mycket tidigare. Av sorg, säger Ivan Semenjuk.
 
Han skrapar kärvänligt grisen Vasia bakom öronen. Galten grymtar förtjust och ställer sig på två ben bakom skranket för att komma så nära sin husbonde som möjligt.
 
Utanför det omgärdade gårdstunet ligger en övergiven by. Fönstren gapar svarta och tomma. Det är nästan lika tyst och stilla som i Pripjat, husen rasar sakta samman, trädgårdarna är övervuxna. Naturen återerövrar byn. Lugnt, obevekligt.
 
Naturen återvänder
Resultatet av Tjernobylolyckan är paradoxalt nog att naturen fått en oväntad fristad i den förbjudna zonen. Med en så gott som obefintlig befolkning och tillträde förbjudet för allmänheten har området blivit ett paradis för vildsvin, hjort, älg, varg och rovfåglar. En hjord på ett hundratal vilda Przewalskihästar strövar fritt omkring. Det är ett unikt experiment med världens enda kvarvarande vilda hästras.
 
Precis innan vi ska lämna Tjernobylzonen dyker de upp. Ett tjugotal meter från vägkanten står åtta Przewalskihästar och betar av det bruna fjolårsgräset. De är gyllengula med mjölfärgade mular och svart, upprättstående man.
 
Hingsten, hjordens ledare, spetsar öronen då vi stiger ut ur bilen. Han går några steg, kråmar sig för fotografen. Dansar, frustar.
 
Sedan kastar han om och hela hjorden galopperar bort över fälten.

Anna-Lena Laurén, text
Karl Vilhjálmsson, foto