Berättelserna på villovägar

När vi i dag skriver och talar om den åldrande befolkningen i landet, finns det tre huvudsakliga angreppssätt.
Det första är att vi beskriver den demografiska utvecklingen som ett problem. De äldre utgör en tidsinställd bomb, som äventyrar försörjningsbalansen och ökar hållbarhetsunderskottet i vårt samhälle.
Det andra sättet är att försöka förtränga själva åldrandet genom att lyfta fram äldre personer med egenskaper som förknippas med det eftersträvansvärda, aktiva yrkeslivet. Vi skriver och talar gärna om "unga seniorer", som lär sig nya saker och därför hänger med i utvecklingen.
Det tredje angreppssättet är vårdfixerat. Hur och var ska vården ordnas, och hur mycket får den kosta? De äldre blir objekt som ska skötas om, helst för en rimlig kostnad.
Det var ärkebiskop Kari Mäkinen som i veckan stod för den här träffsäkra observationen, när han höll ett anförande på välfärdsseminariet Hyvä Suomi 2020. Mäkinen efterlyser att vi i stället skulle vända på steken och använda oss av den tysta kunskap som ett brett livsperspektiv för med sig. Han understryker att de viktigaste sakerna i livet, som födsel, död, sjukdom och ensamhet, är bestående oberoende av generation. De äldres berättelser, reflexioner och erfarenheter är nödvändiga motvikter till dagens snabba och prestationsinriktade tillvaro.  
Ärkebiskopens iakttagelser är inte bara en känga mot hur vi i dag skriver och talar om äldre personer. Hans ord har även en större bärkraft gällande hela det rådande medieklimatet, som i sina snuttifierade former glömmer både eftertanke och perspektiv.
Vi förbiser för ofta att journalistik till syvende och sist handlar om att ta reda på saker, sätta det i ett sammanhang och skapa en intressant berättelse av det. I centrum av den goda berättelsen finns oftast människan och hennes olika erfarenheter. Oberoende av om hon är ung eller gammal.