Bra med bråk kring bygge – ibland
Konflikter i byggnadsprojekt kostar tid och pengar. Samtidigt kan bråk kring ett bygge förbättra resultatet. den svenske arkitekten och arkitekturhistorikern Rasmus Wærn har granskat det internationella fenomenet bygge och bråk.
"Ju mera bråk, desto bättre kåk". Så inleder den svenske arkitekten Rasmus Wærn sin senaste bok Bygge och bråk – konflikterna som format staden där han skildrar konflikter kring byggprojekt med exempel allt från Sverige och Sevilla till Sydney, Berlin och Tölöviken i Helsingfors. Uttrycket om bråk och kåk sägs vara myntat av Sveriges mest lysande arkitektstjärna, Gunnar Asplund som i likhet med den yngre kollegan Alvar Aalto också designade möbler och lampor och som bland annat har ritat Stockholms stadsbibliotek.
För Wærn är varken Helsingfors eller Finland främmande.
– Ur mina mått mätt finns det ingen annan utländsk stad som jag besöker så ofta som Helsingfors, säger Wærn och förklaringen är arkitektur. Han är en ofta anlitad föreläsare, och besökte Finland nyligen för att dels dryfta byggnadskonstens väsen med arkitektstudenter vid Aalto-universitetet, dels tala om bygge och bråk på en öppen föreläsning på Arkitekturmuseet. På Aalto-universitetet hade Wærn äran att inleda en internationell serie föreläsningar, "Achitecture speaks".
– En viktig anledning till mina täta besök i Helsingfors är att jag verkade i många år som ordförande för Alvar Aalto-sällskapet i Sverige.
Ett rikssvenskt Alvar Aalto-sällskap?
– Det finns faktiskt ett sådant, och bakgrunden är att Aalto var väldigt intresserad av att sätta sitt avtryck också i Sverige, eventuellt på grund av sitt modersmål, kanske för det nordiska sammanhanget. Fast det blev bara två svenska Aaltohus, ett studentkårshus i Uppsala och ett affärs- och bostadshus i Avesta, säger Wærn och noterar att det inte finns något Gunnar Asplund-sällskap, hur underligt det än verkar.
Wærns bok Bygge och bråk – konflikterna som format staden utkom i slutet av fjolåret, och i den beskriver han både gamla och historiska konflikter kring byggprojekt och nya aktuella.
Till de nyare räknas till exempel dispyterna kring ett eldfängt bygge i den spanska staden Sevilla, Metropol Parasol som är en yvig uppstickare till en svamp- eller våffelliknande träkonstruktion där den står i gamla kvarter och strider med omgivningen. I folkmun kallas parasollet Las Setas, svamparna som ersatte en parkeringsplats som tidigare erövrat plats av marknad och torg. Men som Wærn skriver: Oavsett vad man tycker om svamparna kan man konstatera att stadens politiker satsade stort och lyckades skapa något extraordinärt.
Bra och dåligt med konflikter
Bråk kring byggnader tenderar inte att uppstå när man bygger utåt från staden, på jungfrulig mark där ingen har nämnvärda intressen. Byggherren har betalat för marken, och så har det bara varit att köra i gång.
– Men bygger man inåt för att förtäta staden drabbar projektet någon form av värden. Det nya förstör utsikten, naggar parken i kanten eller så river man ett gammalt fint hus för att ersätta det med nytt. För att nykomlingen ska bli accepterad behövs dialoger och processer men framför allt behövs kompensation. Det nya ska med andra ord kompensera förlusten av det gamla, och i klarspråk vara ett bättre alternativ, säger Wærn.
Han ser tydliga fördelar med bråk men dessutom nackdelar.
– Konflikten om ett bygge slukar tid och pengar. Å andra sidan kan konflikten vara nyttig för den kan leda till att man ser bristerna i projektet och förbättrar det. Samtidigt händer det att konflikten mal sönder en vision till ett sämre och dyrare alternativ, som ingen tycker om men alla ändå kan förlika sig med.
Han säger att utan framgångsrika konflikter och restriktiv byggpolitik skulle Stockholm inte vara den sammanhållna miljö staden är till stora delar.
– Å andra sidan har Stockholm inte alls hängt med bostadspolitiken i Helsingfors. Här bygger man stora nya stadsdelar som Busholmen och Fiskehamnen med hundratals bostadshus och boende för tusentals. I bostadsbristens Stockholm, och hela Sverige för den delen, är takten så trög att ett nytt bostadshus med 50 lägenheter uppfattas som märkvärdigt.
Opinion på några ögonblick
Han påpekar att i synnerhet det toleranta diskuterande klimatet i de nordiska länderna också är en utmärkt grogrund för protester.
– I dagens värld med internet och snabba sajter skapas det på några ögonblick grupper och opinioner som är emot och det kan leda till en politik som inte alltid är så lyckad. Men samtidigt är det rimligt och legitimt att diskutera komplexa frågor.
Ett område som är format av opinioner, konflikter och en mångfald av planer är Tölöviken. Och i Tölöviken har resultatet av många scenarier inte lett till en bättre miljö. I sin bok beskriver Wærn den flackande bakgrunden med storstilade planer av Eliel Saarinen på 1910-talet, Oiva Kallio på 1920-talet och Alvar Aalto på 1960-talet. Den gemensamma nämnaren var att samtliga ville se området som en breddning av centrum, man skulle fylla ut Tölöviken och bygga massivt, Saarinen kvarter av maffiga offentliga byggnader, Aalto sedan motorväg och en räcka kulturbyggnader. Aaltos storstadsutopi utgick från att naturen inte hör till stadens centrum eftersom området då blir en sentimental "misslyckad kopia av en karelsk tjärn".
"Förunderligt själlöst"
Följande arkitekttävling hölls i mitten av 1980-talet, juryn kompromissade och valde tre likvärdiga vinnare. Eller som Wærn skriver: Juryn rök ihop på grund av sin beslutsamma obeslutsamhet". Följden är att man har kokat ihop en plan på diverse goda ingredienser från tävlingsresultaten, och strategin lett till att stadsbyggnadsprojektet har klappat ihop. Wærn riktar kritik mot juryn som ansåg att det inte finns primärt behov att öka boendet i detta område.
– Bostadshusen är ryggraden i staden, säger han och påpekar att städer behöver bostädernas mänskliga närvaro.
Han ser resultatet av Tölöviken som förunderligt själlöst.
– På området ståtar solitärer som inte har några band med varandra. Splittrade intressen hos staden, staten och det privata kapitalet har resulterat i att man inte har haft förmåga att förena och hålla ihop. Till och med Kiasma vänder ryggen till bakgården, säger Wærn.
Eller för att citera boken ytterligare: "Platsen är den finska stadsplanekonstens kyrkogård, med husen som gravvårdar över dess många ambitioner".