Ödsligt Tölöviken får inga stilpoäng
Stadsrummet eller gatan, torget och platsen mellan huskropparna, är vårt viktigaste rum och inget invånarna kan välja bort. I ett attraktivt stadsrum trivs stadsborna, och om stadsborna trivs blomstrar också staden upp.
– Sanslöst, säger svenska arkitekten Erika Wörman där hon går ned för trapporna mellan Kiasma och Sanomahuset vid Tölöviken i Helsingfors. Och med sanslöst menar hon inte vidunderligt vackra vyer som öppnar sig mot norr utan det oöverskådliga vindpinande ödsliga fältet som sträcker sig ner till vattendraget.
– Sanslöst för att man inte har tagit tillvara möjligheterna att skapa stadsrum som bjuder på närvaro och samvaro, trivsel och växelverkan som en bra stad ska stå för. Stadsrummet är det viktigaste gemensamma rummet för invånarna i en stad, säger hon och tillägger att det finns belägg för faktum att om invånarna trivs och mår bra blomstrar också näringsliv och kommers. Och invånarna trivs om deras närmiljö till exempel håller dimensioner som är begripliga.
Erika Wörman besökte nyligen Helsingfors tillsammans med specialisten på urbanism Peter Elmlund och syftet var att inspirera finländska byggföretag till nytt tänk i gestaltningen av stadsrummet och dess relation till arkitekturen.
– Man behöver inte bygga likadant år efter år, och det blir inte dyrare att bygga femton fastigheter i ett kvarter i stället för dagens två tre hus. Ju fler byggnader som inte är kopior av varandra desto trivsammare miljö, och med en attraktiv omgivning stiger värdet på en fastighet.
Erika Wörman är arkitekt vid Sweco och kvinnan bakom den hyllade stadsdelen Herrgårdsforsen i Vanda. Herrgårdsforsen sprudlar av färger och gator som ringlar sig runt husen och avviker från det vanliga mönstret i den vanliga finländska förorten. Alltså förorten som präglas av vita och gråa flervåningshus som bildar glesa kvarter och står på var sin sida om en bred väg.
Peter Elmlund är civilekonom och tidigare kulturredaktör men numera specialiserad på stadsbyggnadsfrågor och ansvarig för projektet Urban City Research som finansieras av Ax:on Johnson-stiftelsen.
En bra stad är bra att promenera i
Elmlunds främsta tes är att ekonomin i en stad påverkas av attraktivitet. Eller förenklat sagt, där folk gillar att röra sig uppstår även ruljangs och kommers.
– Ett välutvecklat gatunät rikt på variation utgör grunden för en bra ekonomi, säger han.
Och vill en kommun värna om både variation och attraktivitet som främjar den lokala närekonomin gör man till exempel som San Francisco i kapitalismens högborg, USA. Staden skyddar småföretagarintensiva distrikt genom att helt enkelt förbjuda butikskedjor att etablera sig.
Enligt Elmlund är det uppenbart att fristående företag både köper tjänster och spenderar sina vinster lokalt i större utsträckning än stora företagskedjor.
– Ett sätt att mäta ett gott urbant landskap är promenerbarheten, alltså en stad eller stadsdel där du gärna promenerar för att du är omgiven av intryck och upplevelser. Och den här stadsväven ska hänga ihop och vara obruten men gärna ändå vara rik på omväxling. Allt behöver inte se lika ut eller hålla samma dimensioner, säger Wörman samtidigt som Elmlund inflikar:
– Vart reser vi allra helst för ett veckoslut till exempel? Jo, till gamla europeiska städer där det gamla stadsrummet myllrar av folk och av både ekonomiska och mänskliga transaktioner.
Stora köpcentrum är bara trista
I Finland vimlar det inte precis av gamla stadskärnor, och hos oss, men också i Sverige, har i synnerhet modernismen haft stort inflytande på stadsplaneringen.
Under några decennier efter andra världskrigets slut återuppbyggdes Finland snabbt och oftast var idealet den moderna förorten som var avsedd för boende medan jobb fanns på annat håll.
Det blandade stadsrummet var inte längre det eftertraktade, och i förorterna uppstod vägar och köpcentrum. Men varken breda vägar eller jättelika köpcentrum är attraktiva stadsrum utan opersonliga, ogripbara och helt enkelt trista.
Wörman och Elmlund kan inte nog framhäva stadsrummets betydelse för människans välbefinnande. Stadsrummet och den byggda miljön är för de allra flesta ingenting man kan välja bort, och därför ska man fästa vikt vid dess utformande. Och det viktigaste stadsrummet är gatan.
I visionen för en ny stadskärna i Nynäshamn i Sverige skriver Elmlund att arkitektur är viktigt men än viktigare är stadsrummet som uppstår mellan hus, alléer och staket. Det är i dessa rum stadsborna vistas och möts, gör saker och det är kvaliteten på dem som utgör stadsrummet som avgör om staden har dragningskraft eller inte. Men själva huset ska bidra med port mot gatan, volym som passar platsen och bottenvåning som är formad så att den gagnar stadslivet.
– I dag tenderar planeringen att utgå från lösningar som är vettiga med tanke på snöröjningen, inte med tanke på det mänskliga livet. Det är levande gator en stad behöver, gator som är fulla av innehåll. Breda gator är inte attraktiva utan fungerar som ett flöde för trafiken. Vi kan naturligtvis inte undvika trafik, men man kan dirigera den så att vi har miljöer där människan har huvudrollen. Och utgår man från människan blir stadsmiljön även hållbar, säger Wörman.
Som finsk tungmetall
Elmlund som helst bara lyssnar på klassisk musik jämför stadsplaneringen med ett partitur.
– I ett partitur finns sekvenser, i en stad har vi huvudgator och mindre gator med olika stämning och olika karaktär. Men det ska finnas en logik annars blir det osammanhängande, säger Elmlund och ser smått oväntade paralleller mellan god stadsbyggnad och finsk tungmetallmusik av Nightwish och Apocalyptica.
Ingendera är romantiker som vurmar för charmen med landsorten, utan båda är urbant inriktade och framhåller att täta storstäder likväl står för en mångfald av charm.
– En stad kan ha täta kvarter och spännande stadsdelar som ändå inte uppfattas som trånga. Barcelona med sina i regel åtta våningar höga hus är lika tätt som Hongkong, och Paris med sina smala bakgator är lika tätt som Manhattan.