Hon är ett stöd på svenska för invandrarbarn
För Sara Razai börjar arbetsdagen på olika ställen varje dag. Hon jobbar som ambulerande svensklärare för barn med invandrarbakgrund, och målet med Razais arbete är att göra sig obehövlig.
Då HBL träffar modersmålsläraren och läraren i svenska som andra språk Sara Razai är det onsdag och vi befinner oss i Drumsö lågstadieskola. Här har hon ett par elever som behöver stöd med svenskan eftersom det inte är deras modersmål. Sammanlagt har hon ungefär 20–25 elever – antalet varierar – i nio skolor i Helsingfors. Det ställer krav på avancerad planering och logistik.
– Eleverna kommer från väldigt olika bakgrunder. Just nu har jag ingen som själv kommit som flykting, men nog barn till föräldrar med flyktingbakgrund. Sedan finns det de som börjat integreras på svenska i Österbotten eller i Sverige, barn från nordiska familjer och barn vars invandrade föräldrar av en eller annan anledning valt svenska som skolspråk. Det kan finnas en anknytning till svenska språket, Sverige eller Svenskfinland, även om svenskan inte är hemspråk, säger Razai.
På finskt håll skulle de här barnen kanske gå i en grupp för förberedande utbildning, men på svenskt håll finns åtminstone tills vidare inga sådana grupper. I stället finns Razai, som åker skytteltrafik mellan skolorna för att undervisa i svenska som andra språk eller stödja barnen inom ramen för den normala undervisningen. Ibland blir det privatundervisning, ibland en liten grupp och ibland sitter hon med på klasslärarens timmar och stöder de barn som behöver extra hjälp med språket.
– Det blir en ganska personlig relation till varje elev. Därför kan det också vara svårt att släppa taget, man fäster sig och jag funderar ofta på hur det går för eleverna då min insats är avslutad och eleverna ska klara sig utan särskilt stöd. Jag brukar försöka hålla kontakten med klassläraren för att höra hur det går för eleven.
Intensivt
Svenska eller finska som andra språk kan man läsa om man inte har något av de inhemska språken som hemspråk. Det finns en egen läroplan, men målet med all Razais undervisning är att den ska bli onödig till slut. Än så länge har hon inte haft en enda elev som gått ut grundskolan med svenska som andra språk, utan alla integreras till sist i den normala modersmålsundervisningen. Ju tidigare Razai blir tvungen att släppa taget, desto bättre, men det finns också elever som hänger med i många år.
Nu utreder utbildningsverket med tanke på det stora antalet asylsökande om man skulle kunna starta egna grupper för förberedande utbildning också på svenska, där barnen går på heltid tills de kan integreras i en vanlig klass. Razais elever går redan i vanlig klass, även då de inte kan just någon svenska alls, och får undervisning av Razai några timmar i veckan.
– Väljer man att starta en större grupp måste man absolut hålla kvar också det här ambulerande systemet. På finskt håll finns bägge delarna, och de kompletterar varandra.
I vintras var det några av lärarna i de finska förberedande klasserna som i en insändare slog larm om att grupperna stundvis växte sig så stora att många lärare riskerade bli utmattade och en del sökte sig bort. Utmaningarna är stora då många barn med helt olika bakgrund, ålder och utvecklingsnivå ska samsas i en och samma klass, och de har knappast blivit mindre med den växande skaran barn som ska integreras. För Razai ser utmaningarna lite annorlunda ut.
– Det mest krävande är då man inte har tillräckligt med tid för någon som skulle behöva mer. Men då jag verkligen träffar eleverna är det ganska intensivt och på en personlig nivå, så jag hinner verkligen bygga upp en personlig relation till alla elever. På det sättet tror jag faktiskt att tidsbristen kan upplevas som mer frustrerande i en vanlig klass.
"Ganska lite är självklart"
Razai lever själv i en mångkulturell familj i och med att hennes man kommer från Afghanistan.
– Det har jag haft nytta av också i arbetet. Det handlar om ett slags insikt om att det faktiskt är ganska lite som är helt självklart. Tidsuppfattning och därmed förmågan att planera är till exempel något som kan vara ganska olika i olika kulturer.
En annan sak är hur man talar och om man är van att ifrågasätta saker.
– Lever man i en kultur som är mer kollektiv än individuell uppmuntras man inte lika mycket att ifrågasätta saker och att diskutera abstrakt. Då kan det vara svårare att förstå den egna rollen. Också att förstå tidslinjer kan vara krävande.
I vissa kulturer är en formell artighet betydligt viktigare än hos oss.
– Det underlättar förstås mitt arbete då inställningen till vuxna är välvillig, det kan vara lättare att tala med barnet då.