"Vi behöver inte skyddas för äldre elever"
Att flytta sjätteklassare till högstadiet går hur bra som helst, om man frågar elever och rektorer. Men enligt psykologiprofessorn Katariina Salmela-Aro är det ingen bra idé.
Då utbildningsverket i Helsingfors försöker lösa utrymmesbristen i lågstadier och daghem i södra distriktet är det särskilt en lösning som verkar få de flesta pusselbitarna att falla på plats: att flytta sjätteklassarna från de fem lågstadieskolorna till nyrenoverade Högstadiet Norsen, där det finns extra plats. På det sättet får de lägre klasserna i lågstadiet, förskolorna och daghemmen mer plats för de allt fler barnen.
Men det finns förstås också andra behov att ta hänsyn till än behovet av utrymme. Farhågorna är många, och handlar bland annat om en oro för att barnen måste växa upp fortare. Sjätteklassarna platsar inte bland några hundra tonåringar, hävdar kritikerna.
Gör de visst, anser Sonja Wallin, Henrik Nyman och Anna Ilmoni som går i åttan i Mattlidens skola i Esbo, och själva flyttade ihop med klasserna 7–9 då de började i sexan.
– Då man gått så länge i lågstadiet var det ganska skönt att få komma bort, och att vara omgiven av sådana som var äldre i stället, säger Wallin och får medhåll av de andra.
– Vi fick lite mer plats och till exempel egna skåp. Det var roligt, det kändes som att man var lite större, säger Ilmoni.
– Sexan blev som ett mellansteg mellan lågstadiet och högstadiet. Men vi var ganska mycket för oss själva, vi kände inte niorna och var inte med dem. Det kändes ändå som att vi var närmare högstadiet än lågstadiet, säger Nyman.
Till oroliga föräldrar har Wallin, Ilmoni och Nyman ett budskap: Var inte oroliga.
– Det är helt bra att se också unga som är äldre än man själv, det är inte så att de yngre eleverna behöver skyddas för de äldre, säger Ilmoni.
Mer frihet
I Mattlidens skola var flytten ändå inte så dramatisk, eftersom Mattliden är en sammanhållen grundskola med klasserna 1–9 plus gymnasium. Sexorna behövde alltså inte åka någon annanstans, men de olika stadierna finns ändå fysiskt på lite olika håll i byggnaden och använder olika skolgårdar.
– Från början var flytten en utrymmesfråga, men vi var jättenöjda också på annat sätt. Nu har vi varit tvungna att flytta tillbaka sexorna till "lilla sidan" då vi fått mer utrymme där, men vi hade gärna fortsatt att ha dem tillsammans med de högre klasserna, säger Laila Andersson, rektor för Mattlidens skola.
Då sexorna flyttade ihop med de äldre klasserna fick de samtidigt lite mer frihet, lite mer ansvar och en egen uppsättning regler som landade någonstans mitt emellan de lägre och de högre klasserna. Tryggheten i en egen klasslärare och ett eget klassrum hade de ändå kvar.
– Då sexorna nu igen finns på samma ställe som klasserna 1–5 har de fått behålla sina friheter, och jag tycker att den här friheten har gjort dem både lugnare och mer ansvarstagande, säger Andersson.
Farhågan att barnen skulle bli tvungna att växa upp fortare kan kanske stämma för någon, medan det kan vara en lättnad för andra att vara bland de äldre barnen, menar Andersson.
– Många är ganska stora och pubertala redan på femman och sexan. Då kan det vara en lättnad att vara bland de äldre barnen och slippa sticka av. Men säkert finns det också de som tyckte det var jobbigt.
Andersson har inte noterat att sexorna skulle ha kopierat några dåliga vanor av de äldre tonåringarna.
– Snarare var det så att niorna kunde sätta fast dem och säga att vet du Laila, sexorna försökte gå till Neste. Risken för att någon skulle dra med sig barnen ut på tobak här är inte särskilt överhängande.
Andersson gjorde också en annan iakttagelse. Då hon till exempel höll morgonsamling för klasserna 1–6 måste hon tänka på om hon talade till ettorna eller till sexorna. Med klasserna 6–9 uppstod inte samma huvudbry, då de befann sig mer på samma nivå.
– Det kändes som att sexorna passade bra in. Det är ganska stor skillnad på sjuåringar och tolvåringar.
Motsatt effekt
Också i Oxhamns skola i Jakobstad kommer farhågorna på skam, om man får tro rektor Peter Lindqvist. Här finns 530 elever, varav ungefär 120 är sjätteklassare och resten går i klasserna 7–9. Det här har varit strukturen redan i tolv år.
– Det finns klara fördelar med att ha såväl klass- som ämneslärare i lärarkåren. Medan ämneslärarna har ämneskunnande har klasslärarna ett brett pedagogiskt kunnande, vilket är en mix som är till fördel både för de äldre och de yngre eleverna. Dessutom har de flesta nya klasslärare nu ändå dubbelbehörighet, säger Lindqvist.
Han ser det som en stor fördel att få lära känna eleverna ett år tidigare – att bygga upp en relation tar tid. Och på sexan är de ofta mer mottagliga och lättare att nå.
– Sexorna tar till exempel nästan mangrant ställning mot tobaksrökning.
Enligt Lindqvist vittnar de lärare som varit med från början om en helt motsatt effekt till den befarade: Då sexorna är med får också sjuorna vara barn lite längre.
– Sexorna och sjuorna brukar till exempel spela fotboll tillsammans på rasterna. Man behöver kanske inte vara så tuff då det finns yngre med, säger Lindqvist.
Tuff tid
Att ha äldre och yngre elever i samma skola är inte ett problem, inte heller att de yngre skulle härma de äldre och växa upp fortare. Problemet är övergångarna, säger Katariina Salmela-Aro, professor i psykologi vid Jyväskylä universitet. Salmela-Aro har forskat bland annat i viktiga övergångsskeden inom utbildningen, och välfärd i utbildning och arbetsliv.
– Övergångsskedena är mycket utmanande för barn, och därför borde man undvika dem så gott det går. Kontinuitet är viktigt och det bästa för barnen är de sammansatta skolorna för klasserna 1-9.
Ur utvecklingspsykologisk synvinkel kan det vara bra att se hela förloppet med de olika åldrarna.
– Hur det fungerar i praktiken beror sedan på hur man strukturerar och organiserar. Det viktiga är att skolan stödjer kontinuitet och de sociala band som knyts, och inte slår sönder dem.
Tolv-trettonårsåldern är enligt Salmela-Aro en svår ålder, särskilt för flickor. För pojkar kommer den utmanande åldern ofta lite senare, närmare det skede då övergången från grundskolan till eventuella vidare studier infaller.
– Ur psykologisk synvinkel är det bättre för sjätteklassare att stanna kvar på lågstadiet. Det är en så kritisk tid, och det är förmodligen viktigare att stödja barnet i att vara barn än att förbereda det för vuxenlivets utmaningar.
Enligt Salmela-Aro är skolan inte särskilt bra på att stödja och matcha de ungas behov i skeden då det sker stora förändringar inom dem själva.
– Flyttar man på de unga just i ett sådant känsligt skede kan det bli för mycket utmaningar på en gång.
Men även om man inte flyttar på sexorna står man inför samma omvälvning ett år senare, då de börjar i högstadiet?
– Ja, men ett år är en lång tid i ett barns utveckling, och det hinner hända mycket på den tiden. Vill man flytta på lågstadieklasser borde man i så fall kanske göra det redan inför klass fyra, innan barnen kommit in det kritiska skedet med stora biologiska och psykologiska förändringar.