Potatisåkrar och piongårdar i Hertonäs

När svenskläraren Saara Pelttari gick i pension skulle hon läsa alla de böcker hon inte hunnit med tidigare. Det tog ett år. Sedan började hon längta efter något att göra, fick via djungeltrumman höra att en kolonilott var till salu i Hertonäs och slog till.

– Stugan var i bedrövligt skick. Men min syster, som är trädgårdsmänniska, sa att det inte var så viktigt, för lotten i sig har potential att utvecklas till vad som helst, minns Pelttari.

Det blev en pionträdgård. Pelttari började samla på pioner, både i vanliga trädgårdsbutiker och på resor utomlands. I dag består samlingen av 57 olika sorter, men hon har dubbletter så sammanlagt är pionerna närmare hundra.

– Den här dillpionen har slagit ut i blom, men annars är säsongen näst-an två veckor försenad, det har varit så kallt. Jag har både enkel och dubbel dillpion. De är samlingsexemplar, rariteter som är väldigt svåra att få tag på.

Stugan har också genomgått en förvandling i Pelttaris ägo. Hon har målat och fixat, förnyat och flyttat på ytterdörren. Just nu kommer hon inte in i stugan, för terrassen är nymålad, så hon håller till i lekstugan, som är inredd som gäststuga.

– Terrassen blev för blå, mycket blåare än det lilla färgprovet lät förstå. Jag hade tänkt mig en grå nyans som skulle matcha stengången, förklarar den tidigare läraren i svenska och engelska samtidigt som hon påpekar för journalisten att "praktveronica" skrivs ihop.

Men trädgårdsboken avslöjar att också lärarinnor minns fel, för den ståtliga ljusblåa blomman intill vattenposten är ingen praktveronica, utan släktingen porslinsveronica.

– Jag blandar ihop finska, svenska och latinska namn ibland, medger Pelttari, som brukar guida grupper av trädgårdsentusiaster på sin lott.

Det är annars något grekiskt över pionträdgården, utöver den blåmålade terrassen. Ovanför ytterdörren finns kakelplattor med blåa mönster och på ett av äppelträden klänger en vinranka, som konstigt nog klarar sig ute i det fria och brukar ge en skaplig skörd, även om bären är något sura.

Sparris och havtorn hos ekoodlare

Också Anna-Maija och Walter Gruber har en vinranka, men den bor i växthuset på deras ekologiska lott, i en tempererad och lagom fuktig omgivning.

– Vi odlar både tomat och vindruvor i växthuset, där vi har datorstyrd bevattning som ser till att plantorna hålls lagom fuktiga, säger Anna-Maija Gruber.

Det ligger perforerade vattenslangar på växthusgolvet, delvis täckta av torkat, kortklippt gräs. Det är en del av den ekologiska filosofin som Grubers tillämpar på sin lott.

– Vi återanvänder allt, kvistar och gamla trädstammar eldas i grillen och det klippta gräset sätts på plantornas mylla för att bättre bevara fuktigheten. Vi komposterar allt som inte används här på lotten.

Bakom stugan har paret två gigantiska komposter, av vilka den ena är aktiv och den andra vilar. Men också den kommer till nytta, då det är dags att flytta ut frilandsgurkorna.

– Jag gräver ner gurkplantorna överst i komposten, skruvar loss locket och låter gurkorna klänga ut över kanterna. Komposten blir ganska varm när solen lyser, så plantorna trivs.

I början av odlingssäsongen påminner Grubers veranda mer om ett växthus än en solig matplats. Det är fullt av små krukor med allehanda plantor och skott överallt. Där finns bönor, purjo, kål, gurka, pumpa och en mängd annat matnyttigt som väntar på sommarvärmen.

– Jag odlar allt möjligt konstigt. Bakom växthuset har vi jordärts-kockor, de är som en blandning av potatis och solros, en mångårig växt som blir tre meter hög och får stora blommor.

Intill de ännu helt osynliga jordärtskockorna spretar några sparrisar ur jorden, de sista för säsongen.

– Vi borde utvidga sparrisbänken, det är så gott. Sparrisen växer lite högre upp varje år, så vi måste hela tiden fylla på med sand, den här bänken är redan ganska hög.

Ytterligare en specialitet i Grubers trädgård är havtornen, silvergrå buskar planterade på en solig plats i sluttningen. I fjol misslyckades pollineringen, så bärskörden uteblev, men tidigare år har de fått rikligt med havtorn. De är lite kinkiga buskar, som måste planteras på ett visst sätt.

– Man måste ha både pojk- och flickbuskar. Pojkarna ska stå i vinden, så att deras pollen flyger mot flickplantorna som står bakom, förklarar Anna-Maija Gruber.

Passion för potatis

Det som förenar invånarna i Hertonäs koloniträdgård, liksom de 6 000 övriga kolonisterna i landet, är intresset för trädgård och odling. Man måste tycka om att gräva i jorden för att orka hålla lotten i sådant skick som det krävs. Men sedan skiljer sig intressena radikalt. Ordförande Kari Ämmälä i Hertonäs koloniträdgårdsförening tycker bäst om baslivsmedel.

– Potatis är min grej. Jag satsar på potatislandet, där jag i år odlar den ytterst vanliga sorten Timo. Visst odlar jag sallad, pumpa och ärter också, men vad är väl bättre än egen nypotatis på julbordet? undrar Ämmälä.

Under de fjorton år han ägt sin stuga har han förnyat i princip allt utom lekstugan, som mest fungerar som förråd.

– Av den ursprungliga stugan finns väl stödkonstruktionen kvar, resten har vi bytt ut. I trädgården står en del bärbuskar och fruktträd kvar på sina ställen, allt annat har flyttats och förnyats.

Det som tilltalar Kari Ämmälä med livet i koloniträdgården är dels växternas magi, dels det sociala umgänget och nyttomotionen.

– Varje vår förundras jag över naturen, hur allt slår ut i blom. Den här blomrabatten som nu reser sig en meter ovanför markytan var bara en hög med mylla i maj. Det är fantastiskt att få följa med växandets mirakel.

Han gillar också att grannarna finns där, så nära inpå, oftast bara ett par meter ifrån.

– Här existerar inte privatlivet på samma sätt som vid en ödestuga. Här umgås vi ständigt med grannar och det har sin egen charm. För många nya stugägare kommer det också som en överraskning hur mycket jobb det är på en lott. Det finns ständigt något som måste fixas, rensas, klippas eller skötas om, säger Ämmälä.

Anna-Maija Gruber vet av erfarenhet att man inte hinner göra allt:

– Tidigare tänkte jag på trädgården som ett projekt och det stressade mig. Nu har jag insett att det är en process som aldrig blir klar.