Miljön levererar även goda nyheter
Medvetenheten om miljön har länge gått mot det bättre, men just nu bubblar ett föråldrat tänkande om naturresurser under ytan, säger Eva Sandberg-Kilpi.
VÄSTNYLAND Miljömedvetenheten i vardagen har definitivt ökat. Det gäller till exempel vilka produkter man använder, hur man sorterar avfall – allt sådant har blivit mycket bättre.
Marinbiologen Eva Sandberg- Kilpi, sedan hösten yrkeshögskolan Novias enhetschef i Raseborg, är snäppet mer optimist än orolig när det gäller hur vår inställning till naturen och omgivningen utvecklas.
Vi har satt oss ner vid vattnet i Gunnarsstrand i Hangö, några kvarter från hennes och maken Mikael Kilpis hem vid Esplanaden. Det här är rätt plats att lufta miljöfrågor – hit ner kommer biologparet ofta för att följa med naturens gång.
Under vissa perioder i fjol somras hade stränderna här intagits av en tjock, brungrön och illaluktande algmatta som hindrade de flesta strand- aktiviteter. Övergödningen gjorde sig påmind med besked.
Just nu är vattnet både klart och friskt. Även om det alltid brukar vara så under början av sommaren är det också en påminnelse om att "loppet inte är kört", för att låna Eva Sandberg-Kilpi.
Lyft fram det positiva
Det finns saker som blivit bättre. Ett exempel är att blåstången igen förekommer i större utsträckning. Den är inte endast en indikator på att vattnet mår bättre, utan också viktig för många djur och organismer i den marina miljön.
– Blåstången är havets skog.
Filosofie doktor Eva Sandberg-Kilpi är ursprungligen bottendjursforskare och har bland annat hunnit arbeta som amanuens på Tvärminne zoologiska station och lektor vid först Sydväst och senare Novia, där hon också varit forskningsledare.
Eva Sandberg-Kilpi förstår att det för enskilda individer kan kännas frustrerande och förvirrande att försöka bidra till ett renare hav. Dels är det många faktorer som påverkar helheten – industrin, jordbruket, samhället, grannländerna, dels fortsätter algblomningarna.
– Man blir lätt matt. Mycket görs, men ändå ser naturen ut som den gör. Här måste vi tänka på det tidsperspektiv som finns i naturen och lyfta fram det som faktiskt blivit bättre. Då ser man att det finns hopp. Det här är en sak vi biologer ofta glömmer.
- Ålder: 51.
- Familj: Mannen Mikael Kilpi, som också är biolog, samt hunden Mya och en sköldpadda.
- Gör: Enhetschef för yrkeshögskolan Novia i Raseborg.
- Fruktar mest: Att vi blir för många på jorden och därmed förstör naturen.
- Hoppas på: Ökad förståelse för naturen och vad den kan ge.
- Person jag gärna vill träffa: Den kända svenska politikern Margot Wallström.
- Sommarens höjdpunkt: När motorn stängs av i segelbåten och seglen är hissade.
Lätt att skada
Det finns också andra trender i vårt förhållande till miljön och omgivningen:
– Den genuina kännedomen om naturen och hur man rör sig och beter sig i den har försvagats. Många har alienerats från naturen.
Det är en utmaning då vi hela tiden blir fler och samtidigt vill röra oss mer i skog och mark, säger Eva Sandberg-Kilpi.
– Omedvetet kan man ställa till med skada.
Fåglarnas häckning är ett bra exempel på ett skeende som männi-skan lätt kan rucka på.
Eva Sandberg-Kilpi säger att det mer handlar om bristande kunskap än om snedvriden inställning.
– Det finns ett genuint intresse för att komma ut i naturen och lära sig mer.
Flera steg bakåt?
Under senare tid har Sandberg-Kilpi ändå kunnat skönja en tendens som inte alls roar henne.
– Ibland tycker jag att vi är på väg tillbaka till ett 70-talstänkande, att vi ska ta ut allt vi kan av naturen.
Saken tar sig framför allt uttryck i krav på snabbare beslutsprocesser när det gäller miljötillstånd och samhällsplanering, säger hon.
– Det kan gå riktigt tokigt om inte alla berörda hörs. Då kanske vi förstör någonting som borde ha sparats. Då det är ekonomiskt dåliga tider blir miljöfrågorna lätt åsidosatta.
Ekonomi och hållbarhet är ingalunda saker som utesluter varandra, poängterar Eva Sandberg-Kilpi. Hon nämner begreppet bioekonomi, där en hållbar användning av naturresurserna ingår som en viktig del.
– Det svåra då man talar om naturen som resurs är att se långsiktigheten.
Finns det en för stark tilltro till att naturen nog alltid återhämtar sig?
– Naturen är stark, den kommer aldrig att dö. Men hurudan natur är det som överlever? Är det den som vi tänker oss? Jag tror det mera handlar om att man inte helt förstår vad vi håller på att göra.