Serviceboende är ingen självklarhet
Demens eller orörlighet är ingen automatisk biljett till plats på serviceboende, och ensamhet eller otrygghet räcker inte heller. För att få en plats krävs mer. I fjol biföll Helsingfors 77 procent av ansökningarna.
Det finns ingen entydig checklista, inga specifika kriterier som ska fyllas innan plats beviljas i dygnetruntvården i Helsingfors. Varje fall bedöms individuellt. Desto svårare att göra bedömningarna, men likafullt ska de göras. Då det inte finns plats för alla som vill behövs portvakter.
De allra flesta äldre vill bo hemma så länge de klarar sig, och många också efter det – med hjälp av hemvård, hjälpmedel, anhöriga och de halmstrån man råkar ha tillgång till. En del vill bo hemma ända till slutet, och också det går att ordna genom intensifierad hemvård och hemsjukhuset.
För den som kanske känner sig otrygg och ensam i sitt eget hem och hellre skulle bo på serviceboende eller annan institution är det svårare.
Om staden på olika sätt försöker tillmötesgå viljan att bo hemma så länge som möjligt väger viljan att inte bo hemma längre betydligt lättare.
Innan plats beviljas på serviceboende eller annan institution ska alla stenar vändas.
– Vi strävar efter att all rehabiliteringspotential ska utnyttjas. I osäkra fall kan klienten skickas till en avdelning för rehabilitering och utvärdering. Visst är den egna viljan helt central, men det är vårdbehovet som avgör, säger Tuulikki Siltari, direktör för utvärderingsverksamheten på Helsingfors stad.
De flesta dementa
En ansökan om plats på serviceboende eller annan institution kan lämnas in av den sökande själv eller av det vårdteam som sköter klienten.
Ansökningarna behandlas sedan av stadens bedömningschef tillsammans med läkaren för vårdkedjan. Är beslutet att en plats i dygnetruntvården beviljas får klienten ställa sig i kö. För tillfället är kön ungefär 40 dygn, vilket håller sig inom vårdgarantins tre månader med marginal.
– Men det kan också gå snabbare. På svenskt håll kan plats ofta ordnas ganska snabbt, säger Siltari, och försäkrar att alla som behöver en plats också får det.
Enligt Siltari ska den äldres situation bedömas ut tre synvinklar. För det första bedöms behovet av vård och omsorg – hurdan är funktionsförmågan? För det andra bedöms hur vardagen fungerar – har alla öppenvårdens tjänster anlitats, har man utnyttjat alla möjligheter som finns? Och för det tredje bedöms hälsotillståndet och hur stabilt det är – är medicineringen sådan som den borde vara och har den äldre fått tillräckligt med rehabilitering?
De allra flesta som får en dygnetruntplats av staden lider av demenssjukdomar. Men det betyder inte att en demenssjukdom i sig räcker som kriterium för att få en plats.
Om man inte längre kan hålla reda på om det är natt eller dag, får man då en plats?
– Det beror på, alla fall bedöms individuellt. Är det till exempel frågan om en person som håller sig hemma, eller som ger sig i väg bort från hemmet? I så fall kan man till exempel installera övervakning som larmar då man går ut. Vi kan inte stänga in alla demenssjuka på institution.
Ofta är demenssjukdom enligt Siltari ändå sista spiken som leder till institutionsvård.
– Det är lättare att ordna med vård i hemmet när det handlar om somatiska sjukdomar. Då klienten förstår sin situation kan hen till exempel kalla på hjälp om det behövs.
Enligt Siltari kan man inte heller dra någon klar gräns för när hemvård inte längre är ett vettigt alternativ. Det finns fall där fem besök om dagen är det bästa alternativet.
– Om patienten vill vara hemma och de anhöriga är involverade kan hemvården gå fem gånger per dag. Men det beror på, och det är klart att en stram budget för sin del begränsar möjligheterna.
Hur är det om man inte kan ta sig ur sängen eller på toaletten själv?
– Enbart det räcker inte för plats på institution, man måste se till helheten. Det här är sådant som hemvården kan hjälpa till med. Och så finns det ju hjälpmedel.
För någon kan ensamheten vara en orsak för att söka plats på serviceboende. Enligt Siltari är ensamheten bland äldre i Helsingfors ett stort problem, men det kan inte lösas enbart av social- och hälsovården.
– Det är hela samhällets problem och det vilar på allas ansvar.
Hur tungt den egna viljan ska väga för den som inte vill bo kvar hemma är också en politisk fråga, säger Merja Iso-Aho, läkare för vårdkedjan och den som står för den medicinska expertisen då besluten fattas.
– Det finns många som känner sig otrygga i sitt eget hem, även om de flesta vill bo hemma så länge som möjligt. Vid bedömningarna brukar vi beakta om känslor av ångest och nedstämdhet kan ses som symtom på sjukdom, i så fall väger de tyngre i bedömningen. Situationen är lite annorlunda om det handlar om en person som har sin kognitiva förmåga i behåll. Känner man sig bräcklig och otrygg som en följd av åldrandet i sig finns det också andra alternativ man kan överväga, som en plats på privat boende. För alla är det förstås inte möjligt. Det här är en politisk fråga.