Vem betalar för bajamajan när allt är gratis?
Gatufestivalerna har blivit stora kulturevenemang som lockar tiotusentals besökare. Ändå produceras de fortfarande av frivilliga med minimal budget. Stadskulturen borde få mer pengar, säger stadens kulturdirektör Stuba Nikula. Frågan är bara hur.
Vad kostar ett kommersiellt kulturevenemang med fem musikscener, 150 uppträdanden och 25 000 besökare? Cirka 600 000 euro plus moms, säger Janne Saarni, vd på evenemangsföretaget Soundgarden. Den prisuppskattningen gör han efter att ha slängt ett öga på programmet för gatufestivalen i Arabiastranden som ordnades i lördags.
Sedan ställer vi frågan till Salla Ryynänen, ansvarig producent för festivalen. Hon svarar: strax under 6 000 euro. Just så skrattretande låg var budgeten för festivalen som bjöd på musik, cirkus, dans och gatukonst samt verkstäder och seminarier. Tiotals arrangörerna och hundratals artister jobbade gratis.
– Festivalen fick 5 000 euro i stöd från staden och 750 euro från sponsorerande företag. Resten skötte vi med gammaldags byteshandel och lite lirkande. Festivalen skulle aldrig bli av utan alla frivilliga insatser. Många av volontärerna är dessutom professionella konstnärer och kulturproducenter, säger Ryynänen.
En av dem är kommunikationskoordinatorn Aino Yrjänä. Hon är utbildad inom kommunikation men ända sedan hon fick sin examen i fjol har hon varit arbetslös. Sysslolös har hon däremot inte varit eftersom hon frivilligarbetat på flera festivaler.
– Jag skaffar mig praktisk arbetserfarenhet och något relevant att sätta på cv:n. Arbetet är givande och jag har fantastiskt roligt, säger hon.
Frivilligarbetarnas entusiasm gör att det sticker lite i hjärtat på Salla Ryynänen.
– Folk jobbar så oerhört hårt och engagerat. Det känns illa att inte kunna belöna deras arbete ens med en symbolisk summa. Å andra sidan hör det till charmen att det här görs med frivilliga krafter och utan en tanke på pengar, säger hon.
Från grannfest till jättefestival
Många stadskulturevenemang har vuxit från småskaliga grannskapsfester till betydande kulturevenemang, ofta tack vare sociala medier. Kallio Kukkii, den två veckor långa vårfestivalen i Berghäll, hade i år över 200 programpunkter och 28 000 besökare. Budgeten låg på futtiga 5 000 euro, också den summan ett bidrag från stadens kulturcentral.
– Våra utgifter bestod av grafisk formgivning samt lov, försäkringar och liknande. Vi reserverade också en liten peng för några inbjudna gästartister och så bjöd vi volontärerna på en sopplunch, säger Saara Vanhala, ordförande för Kallion kulttuuriverkosto.
Berghäll en inkubator
För tillfället delar alla stadskulturevenemang på 250 000 euro ur stadens kulturbudget. Det är en ynklig summa jämfört med stödet till andra kulturformer. Större teatrar som Ryhmäteatteri och KOM-teatern får exempelvis 400 000 var per år och orkestrarnas och konsthallarnas budgetar räknas i miljoner.
– Det fanns en tid då man ifrågasatte om det alls är vår uppgift att stödja stadskultur, men nu är alla överens om att den har högsta prioritet. Frågan är hur. Vårt stödsystem är anpassat till institutionernas arbetssätt, men det krävs något helt annat för stadskulturevenemangen där nyckelpersonerna kan bytas ut från år till år, säger kulturdirektören Stuba Nikula.
Satsningar på stadskultur är också helt i linje med den så kallade Helsingforsmodellen. Modellen sjösattes i våras och den strävar efter att sprida kulturen från stadskärnan till förorterna. Och vad händer i förorterna? Stadskultur.
– Ansökningarna från förorterna ökar hela tiden. Månsas, Gårdsbacka och Kasberget är särskilt aktiva. Jag tror att Berghällområdet fungerar som ett slags inkubator. De unga som bor där lär sig hur man ordnar kulturevenemang och när de flyttar till förorterna tar de kunskapen med sig, säger Nikula.
Men trots den goda viljan är det svårt att vaska fram mera pengar, åtminstone utan att skära i kulturinstitutionernas anslag.
– Hittills har vi inte flyttat en enda euro från institutionerna till stadskulturen, men det finns en diskussion kring den här frågan.
Lätta på kraven
Nikula föreslår i första hand andra åtgärder, som att lätta på de hårda säkerhetskraven som gäller vid festivalerna.
– Måste en stadsdelsfestival faktiskt ha säkerhetsvakter, utomhustoaletter och första hjälpen? Det är absurt att vi tillämpar samma lagstiftning på en gatufestival som på en AC/DC-konsert på Olympiastadion. Dessutom är det tråkigt att gratisfestivalernas stöd går åt till att betala för utomhustoaletter och lov.
Finns det en risk för att professionella kulturarbetares arbete undermineras av allt frivilligarbete?
– Nej, det tror jag verkligen inte. Men bäst vore det förstås om fler artister och kulturarbetare kunde få betalt.