Video: Sista chansen för trävillorna
På bara några år har de övergivna villorna i Kronberget på Degerö förfallit och vandaliserats nästan till oigenkännlighet. Nu funderar staden på hur man kan rädda dem – och om det över huvud taget är möjligt längre.
Kronbergets ödsliga villasamhälle har länge varit en av Helsingfors hemliga pärlor. I ändan av Huvudvägen på Degerö börjar en stig som för en till Kronbergsträskets naturskyddsområde och vidare förbi ett tiotal byggnader i olika stadier av förfall. Den skarpögda kan hitta stenfötter, delar av portgångar och staket samt vildvuxna före detta trädgårdar.
Ryktet om den förfallna sommaridyllen har emellertid spridit sig långsamt.
Numera är det allt fler som tar en söndagstur till de lummiga Degeröskogarna, men på bara några år har också de mer välbevarade villorna börjat förfalla en gång för alla. Många har rasat ihop totalt, och de som fortfarande står har fyllts av tomma ölburkar, sunkiga madrasser och vacker, men kulturkrockande graffiti.
Söder om Kronberget, vid den gamla oljehamnen, är byggandet för den nya stadsdelen redan i full gång och villorna ska – om möjligt – vara en del av det friluftsområde som planeras. Stadsplaneringskontoret funderar nu tillsammans med Helsingfors stadsmuseum på hur villorna kunde räddas.
– Det här är ett kulturhistoriskt värdefullt område. Eftersom Kronberget länge varit ett villaområde vore det fint att bevara dem som ett minne från gångna tider, säger arkitekt Suvi Huttunen på stadsplaneringskontoret.
Fyra byggnader kan överleva
Huttunen och Helsingfors stadsmuseums forskare Sari Saresto besöker området för att kartlägga vilka villor som kan räddas. Besöket bekräftar de farhågor som redan fanns: bara Villa Hällebo och ett par andra byggnader kan ens övervägas.
– Vi får nog huset i skick, taket är ännu helt. Om man bara reparerar det allra nödvändigaste är det inte något orimligt jobb, konstaterar Saresto.
Vid sidan av Hällebo är villans bastu och utedass samt en röd strandstuga fortfarande i så pass gott skick att de kanske kan repareras. Men inte heller det är säkert.
– Tidens tand sätter snabbt spår. Därför borde man agera snabbt och hitta aktörer som vore intresserade av gammal arkitektur, säger Suvi Huttunen.
Senast i fjol har stadsplaneringskontoret varit i kontakt med ägarna om Villa Hällebo och de lovade då se till att huset är låst och tillbommat. Nu står dörren vidöppen och bredvid den ligger ett plakat där det står "Slå inte sönder huset! Hälsningar, de boende".
Inne finns de vanliga tecknen på övernattning, det vill säga fler madrasser, kartonger och en påse mjöl vars innehåll är utspritt över hela övre våningen.
– Jag kan förstå att folk övernattar här och att hus rasar, men inte att man slår sönder och skräpar ner. Man har slagit sönder saker och ting bara för att underhålla sig, säger Saresto.
Sommargäster och kolonilotter
Just nu funderar stadsplaneringskontoret på att Hällebo kunde användas som någon typ av sommarstuga, eller i exempelvis föreningsverksamhet.
Allt beror på i vilket skick byggnaden är i det skedet den sannolikt övergår i stadens ägo. Det kan ta ett par tre år innan detaljplanen är godkänd och innan staden har förhandlat med de nuvarande ägarna.
På området planeras också några kolonilotter och de byggnader som kan räddas kan användas för det ändamålet. Staden planerar också ett litet bostadsområde nordväst om Kronberget, dit trähus kunde flyttas från områden där de inte ryms längre.
– Vi kartlägger om det finns behov för ett sådant område. Det kunde finnas efterfrågan och ett sådant område passar väl in i ställets anda. Kanske kunde det här vara ett slags modern renässans för villaområdet, berättar projektchef Ulla Kuitunen på stadsplaneringskontoret.
Borgerskapets sommarnöje
Villasamhället uppstod i början av förra seklet, då välbärgade Helsingforsbor ville fly huvudstaden till landsbygden.
Ursprungligen fanns det omkring trettio villor. Områdets första disponenter var Karl Fredrik och Lovisa Lindberg, och bland de första hyresgästerna fanns bland annat en apotekare, en kontorist och en banktjänsteman. År 1905 köpte Johan Cygnaeus upp hela området och byggde en ny sommarstuga, Villa Idman, öster om Hålviken.
År 1913 sålde Cygnaeus största delen av området till en tysk affärsman och Tysklands vice konsul, Albert Goldbeck-Löwe som köpte det i sitt företags namn. Hans sommarstuga, Villa Kissinge, blev tillsammans med stadsbostaden ett centrum för det tyska sällskapslivet i Helsingfors medan stugorna runtom hyrdes ut till släktingar och vänner. Goldbeck-Löwes tid blev ett slags höjdpunkt för villalivet i Kronberget.
Vägarna till Kronberget var dåliga, så de flesta kom till ön med båt. Från 1830-talet till 1930-talet fanns det regelbunden förbindelsetrafik till Degerö och ångbåtarna stannade vid många bryggor vid Kronberget.
Goldbeck-Löwe själv pendlade till sitt kontor på Unionsgatan med hjälp av ångbåten som gick från stugstranden till norra hamnen.
Dödssmällen för villaområdet vid Haakonsviken var när Goldbeck-Löwe sålde det till Shell år 1925 och tolv villor måste rivas. Oljehamnen grundades ett år senare. Efter att Goldbeck-Löwe dog år 1934 fortsatte brorssonen Adolf att tillbringa somrarna i Kronberget.
Kommunister till kapitalister
Villorna fortsatte vara i flitig användning efter andra världskriget, men av andra sommargäster. Fredsfördraget stadgade att tysk egendom skulle tillfalla Sovjetunionen. Därför beslagtogs Goldbeck-Löwes tomter och fastigheter år 1945 och området överläts till Sovjetunionens handelsrepresentation.
Villorna hyrdes därefter av medlemmar i Finlands kommunistiska parti. Bland annat Hertta Kuusinen och Elvi Sinervos och Mauri Ryömäs familj vistades på området.
Den kanske kändaste gästen var löparen Emil Zátopek, som besökte Kronberget under olympiska spelen 1952 – därför kallas stigen bredvid Kronbergsträsket Zatopekinsuora (ung. Zatopeksrakan).
Sovjetunionen sålde villaområdet till affärsmannen Aarne Aarnio år 1955. Han sålde en del av området till Shell, men i övrigt var Aarnios mål att göra området till ett bostadsområde på 83 000 bostadskvadratmeter.
Planen var att villorna skulle rivas och största delen av skogen fällas. Staden gav emellertid inte byggnadslov för planen.
Aarnio ansökte på nytt 1977 och 1982 med modifierade, småskaligare förslag, men med samma resultat. År 1998 föreslog han att staden skulle göra upp en detaljplan för området, men också då blev svaret nej.
Som följd av dragkampen med staden blev villorna vanskötta. Aarnio hyrde ut villorna till anställda på hans företag Palkkiyhtymä, främst för sommarbruk men också året runt. Då villorna under 1970-talet blev utan hyresgäster fanns det inte längre någon som tog hand om dem och så småningom blev allt fler byggnader övergivna.
Färdig detaljplan i slutet av året
I början av 2000-talet var fem byggnader fortfarande i bruk på somrarna, men nu har det gått ett par år sedan de sista sommargästerna lämnade Kronberget. År 2002 inventerade Helsingfors stadsmuseum 16 byggnader, varav sju var ekonomibyggnader, bastur eller lusthus.
Sex byggnader, Villa Hällebo, dess bastu och utedass, Trädgårdsmästarens villa och Villa Schwiegermutter och dess lider samt Väktarnas stuga märktes som rivningsskyddade.
Villornas framtid hänger nu på hur snabbt de kan repareras. Förslaget till ny detaljplan godkändes av stadsplaneringsnämnden i februari och planen är att nämnden ska ta ställning till en färdig plan i slutet av året.
– Om vi väntar år innan vi börjar kommer det inte längre att finnas något kvar att renovera, säger Suvi Huttunen.
Villasamhällets guldålder har varit över sedan länge, men vilket villornas öde än blir är områdets stilla spökstämning i framtiden ett minne blott.
När den nya stadsdelen är klar är Kronberget definitivt ingen hemlig tillflyktsort längre, utan ett friluftsområde för över 10 000 människor.