”Helsingfors Angkor Wat” grävs fram för turisterna
På Skanslandet strax utanför Sveaborg regerar slingrande grenar och blad. Under tiotals år har de täckt in gamla byggnader, vägar och alléer och gett ett hem åt många sällsynta arter. De tusentals turister som tar i land nästa sommar ställer allt på ända.
Vi rundar Sveaborg med dess välfriserade parker och puttrar långsamt in mot öns betydligt rufsigare storebror – Skanslandet. Här breder växtligheten ut sig i en upproriskt klängande grönska, som under de senaste tjugo åren täckt in spåren efter mänsklig aktivitet så effektivt som möjligt.
Men just i dag får Skanslandet finna sig i en ordentlig klippning. WWF står värd för ett tre dagars läger där tiotals frivilliga röjer undan skog och rustar upp ön för turisterna. På plats är också flera fångar som frivilligarbetar. Stora delar av huvudstråken är redan fria från ris och buskar och på den höga vallen vid Alexandersbatteriet är landskapet öppet och snyggt. Här röjde ett motsvarande talkogäng från WWF upp i fjol.
– Vem vet, om några år ordnas här kanske festivaler, konserter eller konstutställningar? Företagen och investerarna är fria att komma med förslag. Ön är öppen för många typer av verksamhet, säger projektchefen Minttu Perttula från Forststyrelsen.
- Skanslandet ligger öster om Sveaborg, alldeles nära Gustavssvärd.
- Skanslandet binds ihop men den mindre ön Kungsholmen med en bro. Båda öarna rustas för tillfället upp och öppnas som rekreationsområde för allmänheten nästa sommar.
- De flesta militära byggnaderna på ön härstammar från 1850-talet. Byggnaderna kring det så kallade Alexandersbatteriet uppfördes 1863 inför ett besök av Alexander II.
- 1937 drabbades Skanslandet av en olycka som krävde tolv liv. Ett ammunitionslager sprängdes i luften på en plats som sedan dess kallas för Dödens dal.
- På femtiotalet öppnades ön som bostadsområde för marinens arbetstagare och familjer. Den militära verksamheten monterades ner på nittiotalet. 2013 beslöt man att ön ska bli rekreationsområde och ansvaret förflyttades därmed till Forststyrelsen.
- Enligt Forststyrelsens skötselplan kommer de mest sårbara miljöerna att skyddas men det är upp till besökarna att respektera restriktionerna.
Nästan 80 sällsynta arter
Det är två år sedan försvarsmakten drog sig undan från ön och den i stället föll under Forststyrelsens befäl. Men redan långt tidigare har man brutit arm om vad som ska hända med ”Helsingfors Angkor Wat”, som är större än Sveaborg och väntas locka minst lika många turister.
De kritiska rösterna mot turismen är många och högljudda. På ön finns dels kulturhistoriskt viktiga byggnader och miljöer och dels åtminstone 76 sällsynta arter som bör skyddas. Högst uppe på Alexandersbatteriet häckar till exempel denna vår en berguv med tre ungar. Den lilla familjen skyddas från nyfikna besökare med både staket och skyltar, men nästa år får den flytta på sig. Platsen lär vara Helsingfors högsta punkt och det är många som vill dela berguvens utsikt.
Men, som Minttu Perttula konstaterar, finns det inga andra alternativ än samarbete.
– I Finland kan bara försvarsmakten begränsa allemansrätten. Nu när ön inte längre hör under den, tillhör den helsingforsarna, säger hon.
Hon hoppas ändå att turisterna ska respektera de restriktioner som kommer att råda på ön, om inte för den kulturhistoriskt viktiga miljöns skull, så åtminstone för sin egen säkerhet.
– Enligt försvarsmaktens bedömning är ön säker att röra sig på men, men man får inte göra upp eld eller gräva på grund av risken för kvarlämnad ammunition. Man får inte heller röra sig överallt på ön.
Forststyrelsens biolog Hanna-Leena Keskinen som deltar i talkoarbetet, påminner också om att turismen inte bara är av ondo.
– Många av de hotade arterna har hittat sin plats här tack vare mänsklig aktivitet. Byggnaderna har till exempel blivit fina hem för fladdermössen och ängarna hade inte funnits här om inte människor röjt bort skogen.
Skolan möglade bort
Inte bara fjärilar och fladdermöss räknar Skanslandet som hem. Ari Immonen är i dag på ön som representant för sin arbetsgivare försvarsmakten, men som liten pojke var detta hans barndomshem. Hans föräldrar bodde kvar på ön ända tills försvarsmakten monterade ner verksamheten på 90-talet.
– Mina föräldrar och de andra familjerna blev med eller mindre tvångsförflyttade. Sedan dess har allt förfallit, säger han.
Skolbyggnaden som han gick i är idag förstörd av mögel. Sandplanen där han brukade spela fotboll är igenvuxen och många vägar har tagits över av växtligheten.
– Men när vi bodde här var det en riktig lantlig idyll. Skolan hade bara en handfull elever och skolbyggnaden var aldrig låst, så vi tillbringade mycket fritid i skolan och på gården. På somrarna roade vi oss med att simma runt ön och på vintrarna åkte vi skridskor och skidade. Vi var utomhus och nära havet hela tiden. När barnen på fastlandet fick sin första cykel – då fick vi vår första båt, säger han.
Hur förhåller du dig till nästa års omställningar?
– Alla frågar, men jag vet inte hur jag ska ställa mig. För mig har ön alltid varit en sluten plats, en skyddad bubbla.
Nästan 80 sällsynta arter
Det är två år sedan försvarsmakten drog sig undan från ön och den i stället föll under Forststyrelsens befäl. Men redan långt tidigare har man brutit arm om vad som ska hända med ”Helsingfors Angkor Wat”, som är större än Sveaborg och väntas locka minst lika många turister.
De kritiska rösterna mot turismen är många och högljudda. På ön finns dels kulturhistoriskt viktiga byggnader och miljöer och dels åtminstone 76 sällsynta arter som bör skyddas. Högst uppe på Alexandersbatteriet häckar till exempel denna vår en berguv med tre ungar. Den lilla familjen skyddas från nyfikna besökare med både staket och skyltar, men nästa år får den flytta på sig. Platsen lär vara Helsingfors högsta punkt och det är många som vill dela berguvens utsikt.
Men, som Minttu Perttula konstaterar, finns det inga andra alternativ än samarbete.
– I Finland kan bara försvarsmakten begränsa allemansrätten. Nu när ön inte längre hör under den, tillhör den helsingforsarna, säger hon.
Hon hoppas ändå att turisterna ska respektera de restriktioner som kommer att råda på ön, om inte för den kulturhistoriskt viktiga miljöns skull, så åtminstone för sin egen säkerhet.
– Enligt försvarsmaktens bedömning är ön säker att röra sig på men, men man får inte göra upp eld eller gräva på grund av risken för kvarlämnad ammunition. Man får inte heller röra sig överallt på ön.
Forststyrelsens biolog Hanna-Leena Keskinen som deltar i talkoarbetet, påminner också om att turismen inte bara är av ondo.
– Många av de hotade arterna har hittat sin plats här tack vare mänsklig aktivitet. Byggnaderna har till exempel blivit fina hem för fladdermössen och ängarna hade inte funnits här om inte människor röjt bort skogen.
Skolan möglade bort
Inte bara fjärilar och fladdermöss räknar Skanslandet som hem. Ari Immonen är i dag på ön som representant för sin arbetsgivare försvarsmakten, men som liten pojke var detta hans barndomshem. Hans föräldrar bodde kvar på ön ända tills försvarsmakten monterade ner verksamheten på 90-talet.
– Mina föräldrar och de andra familjerna blev med eller mindre tvångsförflyttade. Sedan dess har allt förfallit, säger han.
Skolbyggnaden som han gick i är idag förstörd av mögel. Sandplanen där han brukade spela fotboll är igenvuxen och många vägar har tagits över av växtligheten.
– Men när vi bodde här var det en riktig lantlig idyll. Skolan hade bara en handfull elever och skolbyggnaden var aldrig låst, så vi tillbringade mycket fritid i skolan och på gården. På somrarna roade vi oss med att simma runt ön och på vintrarna åkte vi skridskor och skidade. Vi var utomhus och nära havet hela tiden. När barnen på fastlandet fick sin första cykel – då fick vi vår första båt, säger han.
Hur förhåller du dig till nästa års omställningar?
– Alla frågar, men jag vet inte hur jag ska ställa mig. För mig har ön alltid varit en sluten plats, en skyddad bubbla.