"Pappan kunde förklara allting"
Den socialarbetare som huvudsakligen ansvarade för Eerika under hennes sista år hänvisar till pappans trovärdighet, allmän praxis och prövningsrätt i alla de tillfällen flickans situation avvägdes.
Den ansvariga socialarbetaren, som tog över Eerikas fall fem månader efter att hon flyttats till pappan och dennes sambo, har varit sjukskriven på grund av fallet. I går uppgav den väldigt dämpade och tillbakadragna kvinnan att hon inte längre arbetar.
Med hjälp av sitt rättsbiträde Markku Fredman tragglade hon sig sedan under mer än två timmar igenom alla de turer som slutade i åttaåringens mord den 13 maj 2012. Att hon kunnat göra något annorlunda vidkänns hon inte, utan de bedömningar som gjordes under processen gjordes utifrån den information som gick att få. I efterhand kan man tycka att prövningsrätten som använts varit fel men försvaret sade redan i sitt första anförande i måndags att fel bedömning i sig inte är straffbart, utan en del av socialarbetarens vardag.
Kvinnan kopplades in på Eerikas fall genast från början, som arbetspar till den socialarbetare som skulle på mammaledigt senare mot hösten.
Den första ansvariga socialarbetaren drar sig till minnes att hon lade ganska mycket energi på att utreda oklarheterna kring styvmamman, och det var också efter idogt detektivarbete som hon lyckades komma fram till att kvinnan sannolikt heter Sirpa Laamanen, är purfinsk och inte gravid med fyrlingar som hon påstått. Styvmamman framstod trots dessa märkliga lögner ändå som engagerad och handfast, säger den första socialarbetaren som dock aldrig träffade henne utan endast hade telefonkontakt med henne.
Uppgifterna om oklarheter kring styvmammans identitet och systematiska lögner om hur familjen skulle flytta till en större bostad var också klara för den äldre socialarbetaren som tog över då mammaledigheten började. Trots att det orsakade förundran anser socialarbetarna att lögner av det här slaget inte kan ligga som grund för omhändertagande, eftersom alla andra uppgifter tydde på att Eerika hade det bra.
– Allting verkade bra och det fanns inga tecken på att något var fel under det första året.
Pappan övertygade
Men sedan började larmbudskapen småningom komma in. Mamman som var orolig, skolan som hörde av sig, grannarna som rapporterade om hur Eerika tvingas springa omkring i timmar på gården och om hur hon setts uträtta sina behov utomhus. En del officiella barnskyddsanmälningar, andra informella samtal till socialarbetaren.
Socialarbetaren säger att hon varje gång tog kontakt med pappan som konsekvent duperade henne.
– När jag frågade om straffet att låta barnet löpa utomhus sa han att det bara hänt två gånger och han lovade att det inte ska upprepas. Han hänvisade visst också till att läkarna sagt att barnet behöver motion.
Så inga åtgärder vidtogs. När nästa motsvarande anmälning kom svarade pappa att han inte känner till det att det skulle ha ägt rum.
– Han var mycket förvånad och sade att han inte vet någonting om detta. Han framstod alltid som väldigt engagerad. Han gick ju hos läkare och allt möjligt med barnet.
Vid det här skedet hade samtal och anmälningar ändå föranlett socialarbetaren att förorda att flickan placeras på familjestödscentret Meripiha för utvärdering. Hon försökte höra Eerika själv men säger att det var svårt att få kontakt med barnet.
– Hon sa egentligen aldrig någonting om sina tankar.
Från Meripiha hördes i alla fall att alla de symtom hon haft hemma var borta, och detta ledde till att inga vidare åtgärder kring grannarnas sista anmälan vidtogs. Men när flickan sedan, enligt pappans önskan, skrevs ut och skickades hem dröjde det inte länge förrän socialarbetaren åter nåddes av uppgifter om att flickan mår dåligt.
Den första kraftfulla reaktionen kring alla uppgifter om Eerika kom ändå egentligen först den 11 maj. Skolkuratorn larmade – återigen – om att flickan mått illa dagen innan och att hon hade ett stort blåmärke på magen. Pappan kallades – återigen – till socialarbetarens kontor, samma förmiddag.
– Jag hade innan det utrett om det fanns plats hos Meripiha och det fanns det. Under samtalet ville pappan att barnet inte skulle placeras där och han berättade om besöket som de skulle göra hos barnpsykiatern nästa vecka. Jag rådgjorde efter detta med min chef som sa att den här saken måste polisanmälas, och det hade jag tänkt göra. Men jag hann inte göra det på fredagen.
På måndagen, den 14 maj, var det redan för sent.