Mamman: Ingen hörde min oro
Eerikas mamma hade med sig två tidigare okända fotografier som visar luggningsmärkena som flickan hade i bakhuvudet. Det kraftigt uttunnade håret var en av många saker hon larmade socialen om, under de knappt två år flickan bodde hos pappan och hans sambo.
Det var en tung dag för Eerikas mamma, som i går stod i tur att höras i den process som pågår mot elva anställda inom socialverket och hälso- och sjukvården. För att respektera hennes integritet fick hon komma in i rättssalen bakvägen och slippa det massiva medieuppbådet utanför sal 209 i Helsingfors tingsrätt. Likaså förbjöd rättens ordförande all fotografering i salen under gårdagen.
Under en och en halv timme fick sedan mamman i dämpad ton lägga fram hur hon ser på tiden efter att flickan placerades hos pappan, i juli 2010.
Inledningsvis förklarar hon att det var pappan som tillsammans med barnets farmor lyckades få henne att avstå vårdnaden om flickan.
– Jag trodde det skulle vara tillfälligt, tills jag ordnat upp mina egna saker. Det visade sig att det var en lögn.
Träffar under övervakning
En följd av att hon gav pappan ensam vårdnad var att han kunde strypa all information om dottern och hur hon mådde. Det blev ändå bestämt att Eerika och mamman skulle träffas under övervakning, regelbundet varje eller varannan vecka. De här träffarna blev också de enda tillfällena då mamman kunde höra sig för om hur barnet mådde. Rätt tidigt efter den där julidagen 2010 vaknade också hennes oro över omständigheterna hemma hos pappan och dennes hustru.
– Nadja, som hon påstod att hon hette, sade saker som fick mig att misstänkta hennes psykiska hälsotillstånd. Jag hade också fått lov att ringa Eerika en gång i veckan, och flera gånger hörde jag hur Nadja skrek och domderade i bakgrunden. Eerika verkade väldigt ångestfylld och dämpad. När vi träffades försökte jag fråga hur hon riktigt hade det men hon blev väldigt olycklig över frågorna och sade att hon inte får prata om det, att det är hemligheter.
Hårbortfall
Ännu mer konkret blev mammans oro då hon under deras träff i september såg att det fanns stora fläckar med kortare hårväxt i Eerikas tidigare långa och tjocka hår.
– Hon hade alltid haft så tjockt hår och jag minns hur stolt jag var över det. Men nu såg jag att ponnysvansen var tunn och att det under den fanns stora fläckar där håret var kort och såg rivet ut. Jag frågade om det och hon kunde inte svara. Då tog jag bilder med min telefon men Eerika blev väldigt olycklig och började gråta, sa att jag inte får ta dem.
Bilderna överlämnade mamman till tingsrätten i går som ny bevisning. Då, vid den tidpunkt hon tog bilderna, resulterade de inte i något mer än att pappan inhiberade följande möte med flickan eftersom han uttryckligen förbjudit mamman att någonsin ta en enda bild av flickan.
Mötet resulterade också i en barnskyddsanmälan, som hon aldrig hörde någonting mer om.
Straffades
Droppvis kom det ändå information från flickan om att det fanns andra problem hemma. Bland annat kröp det fram att styvmamman straffade henne genom att tvinga henne gå över tre kilometer till skolan då hon "inte varit snäll", och genom någon form av matbestraffning.
– Jag försökte fråga mer men hon hade svårt att tala om det som hände hemma. Hon sa att det är ett straff, så är det bara.
Det fanns också oklarheter kring flickans ätande men hon bad ofta sin mamma ha med sig skinkfrestelse till mötesplatsen. Den åt hon med god aptit, trots att pappan sagt att hon bråkar med maten hemma och spyr upp den.
– Jag anade att någonting var allvarligt fel men tänkte att jag inbillar mig.
Sin oro uttryckte mamma upprepade gånger i olika sammanhang för barnskyddet, ända fram till de sista dagarna innan hon dödades.
– Jag behandlades som om jag skulle vara den värdelösaste människan i världen varje gång jag försökte föra Eerikas mående på tal. Det är nästan skrattretande hur de förhöll sig till mig.
Blåmärken
Det sista mötet ägde rum under morsdagsveckan. Eerika hade med sig ett kort och en teckning. På hennes kind fanns ett stort blåmärke.
– Jag blev skräckslagen och frågade varifrån det kommit men hon kunde inte svara på det. Efter att jag insisterade svarade hon att det var från en innebandyboll. Jag bad personalen på mötesplatsen att komma och titta på det. Någon hade tidigare försökt lugna mig och säga att pappan och Eerika är på väg till familjerådgivning. Nu sa de att vi får fundera närmare på blåmärket nästa gång och jag minns att jag sa "Det blir ingen nästa gång.".
Mamman hade rätt. Tre dagar senare dödades Eerika av pappan och styvmamman.