Grävskoporna närmar sig Jakobacka
Billigt, snabbt och slarvigt. Så byggdes tiotusentals bostäder i Finland för fyrtio femtio år sedan. I Jakobacka i Helsingfors både river och renoverar man.
Han baxar in hustruns strykbräde i baksätet på bilen, och tömmer källaren på allt möjligt annat som blev kvar när flytten gick från hyreslägenheten i Jakobacka till en motsvarande i Baggböle.
Tehoumou Maillet kommer ursprungligen från Kamerun och har bott i Jakobacka i sex år. Han är den sista att lämna hemmet på Jakobackavägen 4. Rivningsarbetet på huset inleds i dessa dagar.
Höjda hyror att vänta
– Min hustru och hennes två barn hann bo tio år i Jakobacka. Vi har alltid trivts i området och flyttar gärna tillbaka om vi bara har råd med den höjda hyran. De nya bostadshusen som uppförs håller knappast samma hyresnivå, säger han och menar att livet i Baggböle har den fördelen att stadsdelen ligger närmare centrum.
– Men jag föredrar ändå Jakobacka.
Jakobacka är en symbol för tiotusentals bostäder som skulle svara på det skriande behovet av bostäder i de finländska tätorterna på 1960- och 1970-talen. Det var då som avfolkningen av landsbygden kom i gång på allvar och folk styrde mot större städer i hopp om jobb, lön och en bättre ny vardag. Följaktligen byggdes bostadshusen snabbt, billigt och ganska slarvigt. Mycket byggdes uttryckligen för att hålla i trettio fyrtio år och har därmed levt över sin förväntade livslängd med besked.
- I Jakobacka finns drygt 3 000 bostäder och i medeltal förfogar varje invånare i området över 32,9 kvadratmeter. Motsvarande siffra för hela Helsingfors är 34 kvadratmeter.
- Andelen ägarbostäder är 27,2 procent och hyreslägenheterna är uppe i 67,2 procent. För hela Helsingfors gäller 43,4 respektive 44,8 procent.
- Medelpriset på sålda gamla bostäder i Jakobacka är 2 134 euro per kvadratmeter. I Rödbergen är samma siffra 5 868 euro, på Drumsö 4 921 euro och i Solviken 4 221 euro per kvadratmeter. Uppgifterna är från 2013.
- Omkring 5 500 helsingforsare bor i dag i Jakobacka. Området präglas fortfarande av hög arbetslöshet, 15 procent, och låg inkomstnivå (16 400 per invånare och år, jämförelsevis hela Helsingfors 27 500).
– Vi har en enorm mängd bostadshus som är av samma typ som Jakobackahusen. Byggtakten var som värst 20 000 bostäder per år. För byggnaderna gäller flera gemensamma nämnare, ritningarna är ungefär lika, byggtekniken densamma och betongelementen har samma format och storlek, säger överdirektör Hannu Rossilahti på Ara, det vill säga den statliga finansierings- och utvecklingscentralen för boendet.
I skiftet mellan 60- och 70-talen sågs betongelementtekniken som en saliggörande faktor för snabbare och effektivare byggande.
– Betongelements storlek och format styrdes i själva verket av dimensionerna under broar. Man forslade element land och rike runt och konstruktionerna måste hålla måttet helt enkelt för att rymmas, förklarar Rossilahti.
Han poängterar att byggprojekten samtidigt speglar en era av bostadshistoria och en tid då man gjorde sitt yttersta för att lösa bostadsbristen.
– En annan sak är att kunnandet, materialkvaliteten och tekniken har upplevt en radikal utveckling på fyrtio femtio år.
Man räknar med att över en miljon finländare bor i förorter som motsvarar Jakobacka. Typiskt är att armeringsjärn rostar och ger vika, murbruk lossnar och i till exempel Jakobackas rivningshus utfärdades förbud att öppna fönster eftersom det fanns en risk för att konstruktionen helt enkelt skulle trilla ned. Lägg därtill det allmänna slitaget och förfallet, som utan åtgärder bidrar till en påfallande känsla av slum. I dag står många fyrtio femtio år gamla förorter inför svåra beslut: ska man riva rasket eller reparera grundligt? I till exempel centrala Lahtis beslöt man riva tre utslitna flervåningshus och bygga nytt.
Varje hus synades i sömmarna
Jakobacka uppfördes mellan 1967 och 1969.
Då färdigställde man genom Helsingfors stads försorg 30 flervåningshus med drygt 1 520 hyresbostäder som snabbt befolkades av 6 000 invånare. Byggnaderna placerades enligt dåtida förortsideal glest högst uppe på berget.
Redan 1994 stod det klart att byggnaderna var i eländigt skick, och arbetet med att kartlägga varje hus kom i gång. Och för exakt 20 år sedan fattades beslutet att sätta i gång.
– För varje hus i Jakobacka gjordes en kostnadsberäkning för en grundlig renovering och alternativt granskade man kostnaderna för rivning och ersättande nybygge, säger Jaana Närö som är vd för Heka, bolaget för Helsingfors stads hyresfastigheter.
Det visade sig att majoriteten av byggnaderna i Jakobacka ändå var i bättre skick än de såg ut och man bestämde att renovera majoriteten.
Bruno Erat, en av pionjärerna inom ekologiskt inriktad arkitektur, fick uppdraget att planera och projektet har genomförts i etapper. Betongpräglade Jakobacka har förvandlats till oigenkännlighet. Den sjaskiga omålade betongen har ersatts av gula tegel, alla bostäder har fått balkong och fönsterkarmar samt kloak-, vatten- och värmerör till elledning, luftväxling och köksskåp är nya.
Nya lägenheter 2017
Arbetet med att ge Jakobacka ny status och ny skepnad avslutas med att de allra sämsta bostadshusen nu jämnas med marken, och i stället bygger man fyra nya hus med drygt 200 hyreslägenheter.
– Fast sedan ska ytterligare några hus, som i starten av renoveringskedjan bara fick nya balkonger och ny fasad, genomgå stambyte och annan förbättring. Vi räknar med att samtliga hyreslägenheter är som nya 2017, säger vd på Heka-Jakobacka, Hannu Laakso.
Laakso säger att man har skaffat ersättande bostäder för alla invånare i de rivningsdrabbade husen.
– Det har inte varit alldeles enkelt, men vi inledde processen redan för ett år sedan.
Kostnaderna för renoveringar, rivningar och nybyggen stiger till minst 150 miljoner euro.
Några motsvarande stora rivningsprojekt i förorterna i Helsingfors har Jaana Närö inte i sikte inom en överskådlig framtid.
– Varje gång ett hus är i sådant skick att det kräver en grundlig renovering gör man kostnadskalkyler på båda alternativen, reparera eller riva och bygga nytt.
Syftet är att välja det vettigaste alternativet.
Hannu Rossilahti poängterar att Helsingfors stad skulle göra klokt i att samtidigt beakta det allmänna behovet.
– Över hälften av helsingforsarna är ensamstående och bostadsutbudet på ettor och tvåor motsvarar inte behovet. Frågan är alltså om man ska renovera familjebostäder eller bygga nytt för ensamstående. I alla fall bör Helsingfors satsa på att täta den befintliga stadsstrukturen, säger Rossilahti och tillägger att Helsingfors är avsevärt glesare byggt än Stockholm, som ändå inte är särskilt tätt bebyggt.